Minnet (Dan Andersson)
| ← En strof till Huck Finns minne |
|
Till min syster → |
| Ur diktsamlingen Svarta ballader, 1917. |
Vi gingo över Raiskis
frusna, vida vatten,
och sågo masugnsflammorna
från Romebergabron.
Och solen sjönk så sakta,
i stänk av guld mot bergen,
och sakta kröpo skuggorna
bland enarna på mon.
Som eld och ljus mig smekte
dina mjuka jungfruhänder,
i himlens kalla stjärnglans
såg jag ditt mörka hår.
Och het av lust jag smekte
ditt bröst och dina länder,
och fick av dig det heliga
som endast mannen får,
och nu är allt ett minne,
en saga från i går.