Mitt barn! Låt jämt din omsorg vara Att ro med nytta sammanpara;
Så var den lärorika sats,
Som slätt försvenskad från Horats,
En far sin dotter dagligt lärde,
Till himlen, ändtelig beskärde
Att det latinska visdomsfrö
Tog rötter hos den fagra mö.
En dag hon hastigt möter gubben,
Berättar andfådd, gladt och fort,
Hur ödet henne nödigt gjort
Att ändra linningen på stubben.
»Ja, sade hon, min söta far:
Se här en frukt utaf er läxa
Som snart skall komma till och växa
Till tröst på edra gamla dar.
Den text jag hört er jämnt förklara
Har mer och mer mig blifvit kär;
Ni det befallt min omsorg vara;
Att ro med nytta sammanpara —
Och nu min lydnad synbar är:»
Flat stod nu gubben och förvånad,
Blef mörkröd ända intill blånad;
Men jag, berättaren, jag, som
Blek ur naturens händer kom,
Jag utan rodnad går till ända
Med detta äfventyr — och ler
Åt allt det lustiga man ser
I denna verlden dagligt hända.
