Mitt Sommarnöje, illustrerad av Carl Larsson under 1890-talet till Carl Snoilskys urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor tryckt 1892/1893
Mitt sommarnöje.
Vid Brunnsvikens strand Och Barkarby-vägen En stuga belägen Mig tagit om hand. Der vistas och bor jag, I Brunnsviken ror jag
Och tjusas af skogar och blommande land.
Hör hvad det susar i gungande träden,
Der far en ekorre lättskrämd och skygg,
Böljande vaggar den mognande säden,
Löjan sig gassar på vågornas rygg. Foglarnas qväden
Klinga gudomligt bland surrande mygg.
Mitt mosslupna tjäll Bland tallkrönta bergen Är ljusrödt till färgen, Som Stockholms kastell. Och blommor man satt der På gröna rabatter,
Och tallstrunt jag andas från morgon till kväll.
Nyligt utflyttad jag skådar nyfiket
Hän öfver viken från bergets altan.
Der ser jag Stallgårdens värdshus, utskriket
Fordom, då man ej vid lyx var så van. Der är Kräftriket:
Kräftorna tar visst bror Schubert från stan.
Der skymtar en bit Af slottet vid Haga. En skogsväg vi taga, Så komma vi dit. Dit går jag, der mår jag: Af Ericson får jag
Förtjusande blommor från orangeri't.
Kors, hvad den Ericson är bra för Haga,
Han gör i blommor och planterar trän.
Aldrig på honom jag hört någon klaga,
Omtyckt och känd i rikets alla län. Nu skall han draga
Fjerran till Wien, och Gud vet se'n hvarthän.
Der stranden vi se Af Tivoli Villa: Der mår man ej illa, Ty der bor Cadier. Jag det ej behöfver Utbreda mig öfver,
Ni någon gång varit der sjelfva kanske.
Gästfrihet äfven härute han visar,
Ej blott bekanta och vänner han ser.
Andra figurer han äfven bespisar,
Grymtande mammor med sköna manér. Hundrade grisar
Har han dessutom, om ej han har fler.
Min väg är helt gin Om Grönstedt jag söker Och smuttar och röker En sort, som är fin. På Berglund der går han Och dalkarlar slår han
I gästerna, medan de dricka hans vin.
Solen går ned och min tankegång stannar,
Annars kanske blef min visa för lång.
Mönstrat jag har mina närmaste grannar,
Hoppas, att ej jag har gjort dem förfång, Ingen mig bannar
Derför att fler ej få rum i min sång.
Vid Brunnsvikens strand Och Barkarby-vägen En stuga belägen Mig tagit om hand. Der vistas och bor jag, I Brunnsviken ror jag
Och tjusas af skogar och blommande land.
