Mats, langa hit säcken
att fylla i tratten!
Den tokiga bäcken
han forsar av vatten,
han supit sig fuller
ur molnens kastruller,
och stenarna spraka
och kuggarna knaka.
Det här bär till skogen! Om vi ej få mäld,
skall kvarnen ta eld.
Det har jag för sölet,
när pojkarna sinka.
Vid tratten och mjölket
så får man ej blinka,
fast ögonen klistras,
humöret förbistras
och vit som en duva
man snyter sin snuva,
när herregårdsfogden, så arg som en frass,
står där med sitt lass.
Min granne, kantänka,
han malar med väder!
Kvarnvingarna blänka
och snurra som fjäder;
men blåser sydvästen,
så händer för resten,
att han mitt i trallen
får vingen i skallen.
Nej, tackar för äran, jag tycker så mest,
att vattnet är bäst.
Visst sägs, att om natten
det spökar i kvarnen.
Det vore väl katten,
men säg ej åt barnen!
Om det ej är råttor
i säckarns grottor,
så är det väl hjulet,
som plaskar i skjulet.
Det kvittar mig lika; jag tager min tull.
Mats, säcken är full!
