Detta är livets tigande timme,
solig och salig,
skrattande vit i maktmedveten ro.
Jublet och sångerna tystnat,
ty Glädjen steg över bräddarna.
Hell dig, Glädje, Glädje,
i ditt tysta, självhärliga löje!
Du allena kan pejla
världarnas hemlighet.
O bubblor, bubblor, o skum, skum
är all vår oro, all vår klagan,
ja skum på omätliga vidder,
bubblor på oceanen
är det som vi jaga och vårda och frukta,
men Glädjen, Glädjen är världens grund.
Hur vågar jag...? Och dock!
Tror du att livets blomma,
tusenfaldigt av lidande ristad,
skulle alltjämt i mörkaste mörker
lysa i skönhet trots allt,
om ej dess rot och hjärta vore
tungt, jag bräddat av salighet?
O bubblor, bubblor, o skum, skum
är all vår smärta, vår blinda klagan.
Glädjen ensam vet mer än andra.
Ja, i dess heliga vita stunder
vilar i bladens dallrande dager
återskenet av gudomsdjup,
leende, leende.
Som flodvågor, som åskbyar
höljer mig dagens oro snart.
Låt mig minnas i gråt och gråhet,
att klarhetens bländande ögonblick
tvang mig säga till livet och döden,
till hela världen och även till mig:
"Amen, amen,
ske alltså!"
