När Goldie Hawn kom in från sjön
|
| Publicerad på Wikisource av Birger Sjöberg själv under fri licens GFDL och CC-BY-SA 3.0 Publicerad av Nordstedt 2009 |
När Goldie Hawn träffade Albert Andersson.
[redigera]Världskändisar vistas för det mesta i en oåtkomlig bubbla. Ett slags svävande Shangri-La, endast sekundvis tillgängligt för långa paparazzi-linser. Men, då och då gör de nedslag i den verklighet som befolkas av jordens salt.
Albert på Musö tillhörde en av de sista i den generation som kallas “gam-fôlk” längs vår västra kust. På insidan av sin ö drev han varvsrörelse samt deltog likt de flesta andra i det kustnära fisket. Hans hus låg i strandsluttningen delvis dolt av urgamla oxel och äppleträd planterade av sedan länge avlidna anfäder. Vägen upp till stugan kantades av märkliga högar vars innehåll bara Albert själv hade koll på; rördelar, motorblock, förgasare, bränslepumpar, vevaxlar och propellrar. Längs stranden och på bryggor fanns tunnor och fat med det mest skiftande innehåll som inte sällan avgav sällsamma dofter, blandningar av jäst makrillagn, brännolja och färg. Albert var en sådan person som livet skapat till en tusenkonstnär. Livet på ön hade under åtskilliga decennier format honom till den han var, inpräntat kunskap om materien, träets ådringar och spänst för bord och spant, och järnets formbarhet i ässjans glöd. Bofasta så väl som sommargäster, hade i honom den typ av medmänniska som med sina väldiga nävar kunde betvinga och tämja det som för andra syntes hopplöst. Den trilskande maskin var inte konstruerad som i inte i pur vördnad inför hans skugga, genast gick igång för att sällan eller aldrig jävlas mer. Att installera en båtmotor är ett avancerat hantverk, och just ett sådant som han behärskade till fulländning. Efter att en stund ha studerat en nyanländ marindiesel gick han till verket med följande verktyg: Yxa, fogsvans, stämjärn och borrsväng. Endast med hjälp av dessa enkla verktyg och ett i det närmaste onaturligt ögonmått, växte motorbädd och axelpassning fram passande på millimetern. En ny maskin kunde börja sitt strävsamma liv i snäckan eller jullen. Vad jag vet så reste han aldrig någonstans om man nu inte räknar de månader av ungdomen då han tjänstgjorde som matros på pansarskeppet “Manligheten” Måhända var han någon gång ner till Göteborg. I övrigt inskränkte sig hans sociala liv till släkt och vänner på ön, i övriga skärgården och på fastlandet. I hans välkomnande kök fanns det alltid plats för den som för stunden ville ha sig en pratstund och en kaffehalv. Om den besökande bestod med “halven” blev samtalen långa. Efter att tidigt förlorat sin unga hustru och således lämnats ensam med två små pojkar, framlevde han sitt liv därute i havsbandet följande årstidernas skiftningar med båtbyggeri och fiske. Ett antal vågvänligt formade, bäriga och vackra “snäckor” och “jullar” växte under vintrarna fram ur hans händer och blev till lust och glädje för sina ägare, såväl fiskare som sommargäster. Så en höst i tidigt sjuttiotal hände det sig att en ung man bestämde sig för att pröva livet som bofast på ön. Han flyttade in hos Albert och kom att bli hans följeslagare och arbetskamrat under några år.
Ansiktet i dörren. Sommaren detta år i början av sjuttiotalet, kom och gick i rasande fart, som vanligt. Hösten gjorde sitt intåg med ösregn och grå stormar från sydväst, och från sommargästernas hus blickade åter nedsläckta, svarta fönster. De var båda två i verkstaden denna blåsiga och regntunga eftermiddag i november, den unge mannen med hopp om en framtid på ön och den gamle båtbyggaren med, som det skulle visa sig, inte så många år kvar i livet. Solen orkade endast ge ett dovt ljus genom skyarna och inom kort skulle det vara helt mörkt. Albert var sysselsatt med att såga till ekbitar till en ny motorbädd och Claes, den unge mannen, ägnade sig åt att demontera en bränslepump till en Yanmar marindiesel. Karlarna arbetade i det tysta samförstånd som växer sig starkt med hjälp av gammal vänskap och havsbandets krav på kunniga nävar. Allt de båda gjorde tillsammans blev inte bara bra och funktionsdugligt, även skönheten hade sin självklara plats i allt de tog sig för. På en takbjälke satt en gammal batteridriven klocka vars minutvisare för länge sedan tappats bort i det skenbara kaos som härskade runt den stora bandsågen mitt i verkstaden. Albert kastade en blick på den återstående timvisaren, kisade ut genom fönstret mot sjön och tände pipan. Han sträckte sig och avlägsnade den kopparspik som länge tjänstgjort som strömbrytare. Efter att ha befriats från sin kraftkälla stillnade bandsågen sakta men säkert och bara elverkets regelbundna dunk hördes över blåsten. - Dä börjer bli skumt... Detta korthuggna budskap betydde att det inom en liten stund var dags att avbryta arbetet för dagen och dra sig upp till huset för middagsbestyren. Claes nickade instämmande och skakade borrspånen ur Yanmarmotorns avgaslimpa. I samma ögonblick flög dörren upp med ett brak. Den satt i västerläge och måste öppnas med försiktighet i vindar över femton sekundmeter, ett faktum som inte var alldeles allmänt känt. En ung kvinnas ansikte stack fram bakom karmen. Hennes blonda kalufs stod som en yrkvast i blåsten och hon hade fullt schå med att hålla de blå ögonen i synskick. - Hello. Hennes röst var ljus, och med omisskännlig ton från det stora landet i väster. Hon stod som tvekande inför att ta steget in i skumrasket. I nästa ögonblick dök en man upp vid hennes sida: - Hej gubbar. Hur står det till? Hans röst kom med en något släpig stockholmsdialekt och trots att han hade sin sydväst nerdragen långt över ögonen, kände Albert och Claes igen “Pôjken” från grannön i nordväst, Bruno. - Det här är min nya flickvän...say hello to my friends darling... Förundrad, men med ett leende som kunnat smälta beck, tog hon dem i hand och presterade ett inövat: trravligt at raakas. - Jaha då får vi sädde på kaffet... Albert log och kikade under en lugg som inte längre fanns. - Vi går opp till huset... En stålgrå molnvägg jagade in över ön och öppnade sina vattenslussar. Vinden slet ursinnigt tag i dropparna och med kraften hos en hagelskur rev regnet och vinden med sig skyar av guldgula höstlöv som hade kunnat få sitta kvar ett par veckor till. I lä under berget vid den stora strandängen syntes Aberdeen Angus tjurarna trycka som mörkare fläckar i den fallande skymningen. - Vilket jäkla väder...tur att man åker hem till stan i morgon. Brunos röst hördes knappt i blåsten, men Albert kastade en snabb blick på honom och svarade på sitt vanliga tålmodiga vis: - Dä ä bra för markerna...dä har vört bra törrt denne sommar. I nästa ögonblick var det lilla sällskapet under tak i Alberts kök. Bruno och hans vackra fästmö smög sig snabbt ner i kökssoffan. I spisvrån mätte Albert upp kaffebönor i pannan, slog några tag med vattenpumpen på sidan av diskbänken och vred på gasolköket. Kvinnan i soffan satt och vädrade, liksom diskret sniffande på den blandning av dofter huset gav ifrån sig. Ur ena mungipan viskade hon till sin fästman: - Tell me about these smells in here... Bruno såg frågande på henne så hon skyndade sig att tillägga: - I mean it feels so exotic...being in here...it smells nice...but what is it. Bruno, som så många andra öbor, kände sedan barnsben till detta hus märkliga atmosfär och kunde uttolka dess dofter. Medan Claes rumsterade om på sitt rum och Albert slamrade med kaffekopparna och Angosturaflaskan invigdes även den unga damen i mystiken kring lukterna i Alberts hus: - Du förstår...huset är gammalt...så naturligtvis luktar det gammalt hus...Han gjorde ett kort uppehåll för att samla sig, letande efter de rätta engelska orden... - Tobak, förstår du, och så kaffe naturligtvis...en smula vått läder och en svagt kvardröjande aning av stekt makrill... Han såg sig om i rummet som för att försöka fixera olika luktkällor, varvid han blick svepte förbi “warmvinden” som skymtade i salongen: - och kanske...kanske lite det som vi kallar brännolja, “Burning Oil”...förstår du? - Burning Oil. Hon såg på Bruno med ögon klotrunda av förundran och allt i hela hennes uppenbarelse krävde en fortsatt redogörelse: - Diesel, förtydligade han med hjärnan på högvarv för att om möjligt sätta ord på fler av luktnyanserna. - Ansjovis viskade han och undrade helt kort om det hette likadant på engelska. Men ett hest väsande förkunnade kaffepetter att brygden var färdig. Albert lyfte varligt kannan från lågan och klippte av en bit av ett torkat torskskinn som hängde på väggen ovanför brödburken. Med en snabb handrörelse försvann klarskinnet ner i kaffepannan. - What´s he doing...Bruno, what’s that!!??...? Hon andades häftigt och såg ut som om hon i vilket ögonblick som helst skulle resa sig upp. - Lugn... Han gned sig i pannan och skrattade tyst...: - Det där är bara ett sätt att få kaffet att bli klarare...så att det smakar bättre...boil-coffe...you see... - With a dead fish?? - Naee.. död... Den är torkad...skinnet alltså... Den amerikanska kvinnan blundade ett par sekunder, skakade lätt på huvudet och viskade: - This is mindblowing...fantastic...!! Claes kom ner från sitt rum på vinden, i handen höll han en kamera. - Är det okej att jag tar en bild Bruno...? Ja, av er två i soffan...det är så kul det här att du...ni kom och hälsade på! - Visst! Bruno lade sin arm om kvinnans axlar, och så log de mot kameran. Albert fyllde kopparna med det exakta mått kaffe som tillåter det likaledes exakta måttet angosturabrännvin att få plats i en kopp som rymmer en och en kvarts deciliter. Kaffet får då en angenäm dricktemperatur samt avger en arom som på ett magiskt sätt får kanelbullarna att lyfta till oanade höjder. - Whatever he poured in the coffe...that scent is in this house too. Hon kysste Bruno på kinden och fortsatte i samma viskande ton: - I love you for showing me this. Albert berättade att han med “kännsnöret” fått korn på den fö0rsta höstsillen i fjorden, en upplysning som erbjöd ett visst besvär att översätta till engelska. Att ovanligt gott om hummer smugit sig in i tinorna denna höst var glädjande för alla på kusten och fyra stycken bytte snabbt ägare vid köksbordet denna kväll. Bruno redogjorde för storstadslivets alla turer, om nästa teaterprojekt och en kommande resa till Amerika. - Va jobber den unga damen me då? undrade Albert vid påtåren. Det varma angosturakaffet hade börjat lossa hans tungas band och han hade all möda i världen att inte titta för mycket på henne. Claes övervann den problematiken genom att betrakta henne genom kameralinsen och snabbt ta trettiofyra kort ur olika vinklar. Bruno översatte och hon svarade: - I am an artist, you know...singing, dancing...things like that... - Hm.., Albert nickade och bjöd bordet runt på tretår, vilket alla tackade ja till. Han fortsatte: - Ja då blir dä väl du Bruno som får stå för försörjningen... Dä ä ju ente lätt för ett fruntimmer att slå säj fram i sångarbranschen... Claes öppnade munnen som för att säga någonting men Bruno gav honom ett avvärjande ö0gonkast och översatte. Hennes skratt var som kaskader från en springbrunn och smittsamt som vattusot. I den dystra höstkvällen genljöd det gamla huset av en samfälld munterhet som aldrig tycktes vilja ta slut.
I ett mörker, så kompakt att bara de närmaste vågornas kammar gav ifrån sig reflexer från jullens strålkastare, styrde de hem mot grannön, Bruno, hans vackra amerikanska fästmö och fyra humrar. - Märkligt fruntimmer det där, och fasen så grant. Alberts röst hördes ur mörkret på vägen upp till huset: Men va sa hon att hon hette...det lär så konstit så jag nändes ente fråga igen... - Goldie, Albert...Goldie hette hon. Goldie Hawn...hon är mest känd som filmstjärna, på bio du vet.