Från Wikisource, det fria biblioteket.
Lifvets signaler.
När den lille födes till verlden,
Inget under att han då är skral;
Han ger hals och han skriker på färden,
Det är lifvets gälla signal.
Han blir stor och i ungdomsraset
Får han bröder vid bräddfull pokal,
Och han skrattar så godt åt kalaset,
Det är skämtets gälla signal.
Men så kommer fager en tärna
Och han glömmer båd' skålar och tal
För en kyss — ack, den får han så gerna —
Det är kärlekens ljuva signal.
I hans timglas faller det kornet,
Som skall skilja på kärna och skal;
Och när klockorna ringa i tornet
Är det dödens tunga signal.
