Nära sekelslutet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Nära sekelslutet
av Carl David af Wirsén
Diktsviten ingår i samlingen Visor, romanser och ballader

NÄRA SEKELSLUTET.

1.


När detta år — näst sist i seklet — neder
Till hvila går inunder vinterpell,
Hvad ser du, ängel, du som jorden leder,
Du globens genius, denna nyårskväll?
Du, som blef satt att styra vår planet
På färd i rymden, säg mig hvad du vet!
Du svar ej ger,
Ej öga ser
Hvad du i dunkla mantelfållen gömmer,
Och fåfängt är hyad mänskoaning drömmer.

I seklets morgon, gamla jord, titanen,
Marengos hjälte, dina lagar skref,
Tills sist på ön i vilda oceanen
Hans stormigt sköna saga lyktad blef.
Ej fredsoliv på jorden länge trifs,
En kalk af blod och tårar släktet gifs.
Skall blod bestänkt
Och tåredränkt
Ock seklets afton sjunka ned i vester
Trots alla vackra kejsarmanifester?

Roffågelsstaters obetvungna lusta
Och kejsargamars täflan, gränslöst stor,
Oss smärre tvingar att till värn oss rusta,
Så godt det går, med näbbar och med klor.
Nyss var det kvaft, nu spörjs en ilning kall,
Som före ljungeldsken och åskors knall.
En länk, ett band
Är hvarje land
I en elektriskt laddad jättekedja.
Se, världen flammar som en vapensmedja!

2.


En visa jag hörde om hunger och nöd,
Den sjunges af hotande härar,
Den sjunges i kamp för det dagliga bröd
Och eger en klang, som förfärar.
Det hviner ett rop
Från stormande hop
Mot den, som, föraktande likarne, sätter
Vid borden sig ned med de staplade rätter.

Maskinerna gnissla till visan i takt
Vid sken som af helvetesbränder,
Den ringlar sig ut genom stängsel och vakt
Ur skymmande kyffen och gränder.
Jag varsnar däri
Ett växande skri:
I vältren i gull, medan allting oss felas,
Vi fordra af bytet vår part. Det må delas.

Och skedde det, funnes ändå ingen bot,
Fördelning blott alla gjort arma,
Och ständigt förnyas det hädiska bot
Ur djupen, där bränningar larma:
»Det finns ingen Guds»,
Så mullrar ett ljud
Som stigande åska kring fjäll och kring dalar:
»Det finns ingen Gud i de himmelska salar».

Han finnes, du sorgsna, du sorlande ätt,
Han kommer att hjälpa och hämna,
Ty visan var blandad af orätt och rätt,
Och helas kan mången en remna.
Han bygger en bro
Af kärlek och tro,
Som går öfver klyftor och enar det skilda
Och söndrade sinnen gör broderligt milda.

3.


O fågel, förr besjungen af Franzén,
Du, som han fordom såg i kvällens sken
På fadersgårdens flaggstång ofta sitta,
O Sylvia Suecica, flyg stilla ut
Till Auras strand vid dystert sekelslut:
Du öfver Bottnens vågor plägar hitta!

O fågel, sjung, att än vi aldrig glömt
Det fosterbrödrablod vi enigt tömt
Vid Lechs, vid Dünas, Weichselns, Worsklas flöden,
O sjung, att, om vår känsla tar sin flykt
Förmätet ej, men allvarsfullt och skyggt,
Det är, att ej förvärra hårda öden!

O fågel, sjung en gammal melodi:
»Än kommer dag, än är ej allt förbi»,
Ej jorden evigt vinterväldet lyder.
O fågel, förr besjungen af Franzén,
Sjung sång om trofasthet bevarad ren!
Den sången ingen än med fog förtyder.


____________



4.

Skyddade stränder,
Enade händer,
Broderlig styrka var alltid vårt hopp.
Aldrig vi sveko,
Troget som eko
Genljud ur hjärtan och sinnen steg opp.

Seklet förrunnit,
Friden försvunnit.
Ve den, som söndrat befryndade folk,
Hjärteförförarn,
Sämjoförstörarn,
Fordom i dikten idéernas tolk!

Landens förening —
Himmelens mening —
Måste, trots honom och andra, dock stå.
Svea, vår moder!
Vägrar din broder,
Rädda då ensam, beslutsam, er två!

Annars er båda
Utgårdavåda
Nalkas, som slutligt föröda er skall.
Yttersta tiden
Snart är förliden,
Fräls de förenade kronor från fall!

5


Till ända kvällen lider,
Tag fram i skymningstider
Den gamla bok, som var
Allt sedan fordomtimma
Vårt ljus i hvarje dimma,
I striden vårt försvar!

Det är, som gått, har fårat
Så mången panna, sårat
Så månget bröst med sorg.
Hvad säger Gud? — Han säger:
»Midt i fientligt läger
Är ]ag din fasta borg».

Läs mera än, läs mera,
Ty skuggorna bli flera!
»Han sina änglar skall
Befalla att de skydda
Från undergång din hydda,
Din trötta fot från fall.

»Fördärfvet dig förskräckte,
Dig vredgadt hat betäckte,
Hans starka hand dig drog
Ur djupens vilda vatten,
Och, likt ett barn, i natten
På armen dig han tog.

»Ej fågelfängarns snaror,
Ej pest och sjukdomsfaror
Ditt hjärta frukta bör.
Han genom mörka dalar
Till våg, hvars dryck hugsvalar,
Med herdehand dig för.»

Nå väl, vi vilja bygga
På denna klippa trygga
Vårt hopp, som fädren gjort,
Och sedan tåligt bida
De skiften, hvilka skrida
Ur nya seklets port.