Några ord om första tanken och ursprunget till Bernadottes kallande till Sveriges kronprins

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Några ord om första tanken och ursprunget till Bernadottes kallande till Sveriges kronprins
av Carl Otto Mörner
Information om texten

Carl Otto Mörner (1781-1868) är främst känd som den som erbjöd den svenska kungatronen till Jean Baptiste Bernadotte. Mörners skrift om detaljerna kring detta publicerades 1853 men boken blev genast indragen av myndigheterna. Två exemplar finns kvar, ett i Kungliga biblioteket och ett i Uppsala universitetsbibliotek.

Skriften publicerades ånyo 1960 av Bokgillets förlag i Uppsala med förord av Erik Gamby. Mörner har till synes inte gjort några stavfel, sådana har uppkommit vid publiceringen på Wikisource.


Carl Otto Mörner

NÅGRA ORD OM FÖRSTA TANKEN OCH URSPRUNGET TILL BERNADOTTES KALLANDE TILL SVERIGES KRONPRINS

HUR MARSKALK BERNADOTTE BLEV SVERIGES KRONPRINS

Minnen från kurirfärden till Paris 1810

Då jag tid efter annan förnummit, huruledes förvillande framställningar blifvit gjorda, dels af sådane, som troligen känt förhållanderna, eller som åtminstone bordt känna dem, t.ex. H. Exc. Utrikes Statsministern von Engeström, H. Exc. Grefve M. Björnstjerna, Professor Geyer m.fl., dels af andra, som varit okunniga om förhållanderna, men i alla fall skrifvit om, huru Thronföljare-valet i Örebro, år 1810, uppkommit och blifvit fullbordadt; så kan jag icke annat än beklaga dem, som för att insinuera sig, låtit sig begagnas dertill och frångått sanningen, för att bereda sig hvad man kallar ynnest. De återigen, som skrifvit uti ämnet, utan att känna förhållanderna, beklagar jag derför, att troligen deras penningelystnad eller allt för stora begär att i skrift offentligen utgjuta sina tankar förledt dem att inför allmänheten tala om händelser och facta, som för dem voro insvepta i mörker och således icke kunde af dem sanningsenligt framställas. I betraktande af dessa omständigheter, samt för att framhafva sanningen och för en framtid lemna upplysningar åt dem, som önska känna rätta förhållandet, har jag åter fattat pennan och vill ytterligare belysa nämnde Thronföljareval, ehuru jag redan förut framlagt sanningsenliga upplysningar derom uti en liten brochyr, som jag år 1835 nödgades utgifva under titel: "Kort Berättelse om ursprunget till Thronföljare-valet i Örebro år 1810", och som sedermera blifvit på Tyska öfversatt samt är i Berlin utgifven år 1837; men lärer den äfven der vara i bokhandeln utgången.

Visserligen nödgas jag härvid nu framdraga saker, som man i början torde anse öfverflödiga att omnämna, men som dock äro ganska behöfliga, till förklarande deraf, huru jag kom på den tanken, att, allt hvad jag förmådde, verka för utväljandet af en Fransk krigshjelte till Sveriges Kronprins och blifvande Konung. Jag hoppas således på läsarens benägna öfverseende med hvad jag nu här går att orda om mig sjelf. Jag måste dock äfven underkasta mig att derför blifva klandrad; ty den, som grundligen vill upplysa om något, får icke sky, att för hvad han, i och för sakens skull, nödgas anföra om sig sjelf blifva strängt bedömd, utan bör han endast söka att framställa sanningen i en så fullständig dager, som möjligt.

Vid omkring fem års ålder (år 1786) träffade mig den olyckan, att förlora en huld fader hvilket var ett så mycket hårdare slag, som min faders hastiga död gaf Konung Gustaf III:dje tillfälle att frånkomma det löfte, hvarmed han öfvertalade min fader, att lemna dess förmånliga plats vid Uplands Regemente och emottaga Landshöfdingebefattningen i Upsala Län. Konungen hade nemligen lofvat, att min faders efterträdare skulle till hans enka och barn utbetala en accordsumma af 10,000 R:dr i silfver. Detta kungsord hölls dock beklagligen icke, och följden deraf var, att allt, hvad min arma moder efter sin mans död egde, var tvänne späda söner. Fem år derefter rycktes, genom vår ömma moders död, från mig och min broder vårt enda stöd; men försynen hade dock åt mig utsett en faderlig beskyddare i en af min sal. faders vänner, Riksrådet m.m. Excellensen Emanuel De Geer, och aldrig har någon ömmare vårdat ett barn än han mig. Min tacksamhet framkallade derför äfven de ifrigaste förböner till försynen för honom och hans efterkommande, och jag har haft den stora glädjen, att se dessa böner hörde, åtminstone i afseende på timlig lycka, derigenom att de De Geerska fideicommisserne nu komma att öfvergå från Carl De Geers till Emanuel De Geers arfvingar.

Genom Excellensen E. De Geer bestreds på det frikostigast min uppfostran, och lectioner i ritning, ridkonst, fäktning och dans gåfvos mig, så snart mina krafter kunde tillåta detta. Derjemte undervisades jag af flere språkmästare uti de lefvande språken, och uti de äldre erhöll jag undervisning af min informator samt, att börja med, äfven i öfrige vetenskaper, hvaruti jag sedermera fick privata lectioner af åtskillige Professorer. Då Excellensen De Geer insåg, att jag egentligen hade fallenhet och håg för mathematiska vetenskaperne, användes min största tid derpå, och började jag, ännu helt ung, att studera Artilleri och Fortification samt erhöll i början af år 1794 i Stockholm (Excellensen De Geer hade nemligen vid slutet af år 1793 flyttat från Upsala) undervisning härutinnan af då varande Informations-Kapitenen vid Fortificationen Sturtzenbecher. Detta, i förening med läsningen af äldre och nyare utmärkte härförares lefvernes-beskrifningar, väckte hos mig en oöfvervinnelig lust för krigstjensten samt uppeldade hos mig begäret att vara mitt fädernesland nyttigt och att, i min ringa mån, kunna bidraga till befrämjande af dess ära. Då jag derjemte af vår historia fann, huru mycket Svenskarne fordom uträttat emot sina fiender, hoppades jag, med ungdomens vanliga liflighet, att man ännu en gång skulle kunna krossa dem, och emedan Ryssland var den fruktansvärdaste af dem alla, något, som var tillräckligt kändt redan i Gustaf II:dre Adolfs och Carl X:des tider, samt ofta yttrats af den store Statsmannen Axel Oxenstjerna, så vändes alla mina tankar och sträfvanden endast deråt, att söka åstadkomma Ryska maktens störtande och undergång, huru otroligt detta än kan synas för dem, hvilka icke, liksom jag, varit uppeldade af en sann och glödande fosterlandskänsla. Alltsedan har jag också åt detta syftemål, hvars uppnående jag insåg vara så nödvändigt, icke allenast för Sveriges, utan äfven för hela Europas lugn och lycka, helgat alla mina krafter och alla mina bemödanden. Längre fram skall jag söka visa, att få menniskor hafva varit så nära att vinna sitt mål, som jag var i detta fall.

Sedan Excellensen Emanuel De Geer återflyttat till Upsala, blefvo mina studier inskränkta egentligen till språken samt de mathematiska och historiska kunskapsgrenarne, och lyckades jag isynnerhet i den mathematiska vetenskapen att ådraga mig mina lärares uppmärksamhet och bevågenhet, hvilket så förmånligt inverkade, äfven för framtiden, att sedermera flere personer sökte af mig undervisning i dessa läroämnen, i förening med de rent militäriska. Härigenom tillvann jag mig mina kamraters aktning och vävilja, och grundlades på detta sätt ett slags anseende, som jag åtnjöt, icke allenast af dem, utan äfven af mine förmän, då jag år 1800 inträdde i krigstjensten. Den vetnskapliga uppfostran jag sålunda, genom min ädle välgörares frikostighet erhållit, förskaffade mig dessutom den synnerliga äran, att jag, ehuru varande endast Fändrick, fick i ensamhet lemna undervisning i Mathematik samt Fortification och Artilleri åt dåvarande Förste Majoren vid Uplands Regemente, sedermera General-Löjtnanten, Ridd. af Svärds-Ordens Stora Kors 1:sta klassen m.m. Friherre Lagerbring, en man, hvars utmärkta förtjenster om fäderneslandet af samtiden aldrig blifvit nog upppskattade, emedan afunden och småaktigheten då aldrig tilläto dem att komma i dagen, men de skola dock icke kunna förhindra, att denne verkligen fosterländskt sinnade mans stora och sällsynta egenskaper hos en opartisk efterverld skola framstå i deras rätta och herrliga dagar.

En naturlig följd af det intimare förhållandet, hvaruti jag sålunda kom att stå till den ridderlige Lagerbring, var en innerlig och orubblig välvilja, aktning och vänskap från hans sida, och som i min ungdom medförde åt mig många fördelar. Första profvet af dessa hans tänkesätt för mig erhöll jag, då jag genom hans bemedling fick tillstånd att göra tjenstebyte med en äldre Officer till den kommendering, som år 1801 i April månad afgick till Öresund, för att, i förening med Danska Flottan, söka hindra Engelska Flottans inlöpande i Östersjön.

Att ingenting med denna Sjö-expedition uträttades, var hvarken befälets eller truppens fel, utan började det redan då visa sig, att Gustaf IV Adolf ingalund var född att regera.

Efter hemkomsten från denna expedition befann jag mig, liksom alla andra, försatt i overksamhet, men om hösten följande året fick Uplands Regemente ordres att aflösa Gardes-Regementerne i vaktgöringen vid Haga Kongl. Lustslott, ett företräde, som då första gången vederfors ett indelt regemente; men orsaken var, att Gardes-Regementerne redan då fallit i Regentens onåd, hvaremot Uplands Regemente på det högsta uppbars, icke allenast af Konungen, utan äfven af många andra. Naturligtvis kunde dock ett sådant företräde icke annat än förorsaka afund och missbelåtenhet, och man kan icke gerna förneka rättmätigheten af den harm, som det hos Garderne måste uppväcka, att, äfven under fredstid, blifva af Konungen så bemötte och förödmjukade. Denna harm och förtrytelse mot Konungen stannade dessutom icke inom Garderne, utan spridde sig äfven till alla dem, som hade vänner och anförvandter vid dessa regementer, och man kan med allt skäl derutinnan finna en af orsakerne till hans sedermera inträffade störtande.

Såsom jag förut nämnt, hade jag redan vid späd ålder erhållit lectioner i dans, fäktkonst och ridkonst, hvilket allt ovanligt härdat och styrkt mina krafter samt förökat min kroppsstyrka, hvarmed jag föröfrigt blifvit af naturen begåfvad i högre grad än mången annan. En följd häraf var, att jag marscherade ganska säkert, hvarför jag gemenligen utsågs att vid frontmarscher föra fanan, och sålunda inträffade det att jag, under exercisen å Ladugårdsgärdet samma höst (1802), förde fanan i Konungens närvaro, just en dag, då det stormade ovanligt, och det på ett sätt, att Konung Gustaf Adolf dermed förklarade sin synnerliga belåtenhet samt lofvade mig uppmuntran och belöning. Förlitande mig på detta löfte, anhöll jag, uppmuntrad dertill af Konungens tjenstgörande Stabs-Adjutant von Jennings, att blifva under honom antagen till Stabs-Adjutant, men fick, i följd af Regements-Chefens afstyrkande, i anseende till min ungdom, afslag. Deremot beviljades min andra anhållan, att nemligen om vintern få, på egen bekostnad, begagna enskild undervisning i Fortification och Artilleri vid Krigs-Akademien å Carlberg, för att, efter följande årets Regementsmöte, få ingå i Fransk tjenst med särskild recommendation till Förste Konsuln Bonaparte. Konungens löfte om uppmuntran och belöning gafs mig, som sagdt är, hösten 1802, och den 20 Juli 1803 erhöll jag permission samt tillstånd att vara i utrikes tjenst tvänne år, räkande från den 1 September 1803.

Ibland de dygder, som synnerligast pryda en Regent, är ordhållighet, och denna dygd egde Kounung Gustaf Adolf i hög grad; i annat fall hade säkerligen min ansökan, att få gå i Fransk krigstjenst, aldrig blifvit beviljad, emedan kallsinnigheten mot Bonaparte då redan börjat att till en del få makt med honom.

Det var vid denna tid, som Frankrike rustade sig till att underkufva England, och en stor flotta samlades i Boulogne, för att sedan öfverföra de trupper, som voro ämnade att inkräkta England, och väntade man sig deraf med skäl det svåraste och mest lärorika krigsvärf, som blifvit utfördt. Följaktligen skulle detta hafva blifvit en förträfflig schola för en ung krigare, och som jag önskade att i krigsyrket kunna förvärfva mig de största insigter, som möjligt, för att i en framtid kunna med framgång deltaga i bekrigandet af mitt fäderneslands mäktigaste och bittraste dödsfiende Ryssland, gjordes af mig allt, hvad göras kunde, för att få deltaga i denna expedition, som troddes blifva så märkvärdig.

Ingen, som icke kunde uppvisa Franska Regeringens särskilda pass, tilläts att besöka trakten af Boulogne, och var hårdt straff utsatt för den, som vågade bryta häremot. För att blifva antagen i tjenst, måste jag göra ansökan derom under bemedling af Svenske Ministern i Paris. Resan till Helsingör gjorde jag sjöledes, men som den var ytterst svår och långsam, beslöt jag, till tidens vinnande, att derifrån resa landvägen till Paris, dit jag ankom den 7 November 1803.

Den 8 November erhöll jag mitt Carte de Sùreté och fick först den 9 företräde hos Svenske Ministern Baron Ehrensvärd, som redan genom Kanslipresidenten Baron Ehrenheim var underrättad om min afsigt med resan. Troligen var detta orsaken, hvarför jag blef så kallsinnigt emottagen af Ehrensvärd, förklarande han det vara en omöjlighet, att erhålla tjenst i Franska arméen, hvarjemte han nästan lät mig förstå, att det vore olämpligt att ens söka en sådan employ. Vid den uppvaktning, som jag ånyo den 24 November gjorde hos Baron Ehrensvärd, var han lika butter, men sedan jag den 27 November blifvit af honom presenterad för Förste Konsuln Bonaparte, som förunderligt nog visade mig mer än vanlig välvilja, tyckte jag mig finna mera bevågenhet hos min Baron, isynnerhet sedan den curieusa omständigheten inträffade, att jag blef ofta inbjuden till Bonapartes cerclar så väl i Tuilerierna, som Sct Cloud, än som var vanligt med utlänningar, synnerligast med hänseende till den obetydliga grad, som jag innehade inom Svenska arméen.

Troligen hade jag derför att tacka förre Franske Ministern i Stockholm Bourgoing, hvars bekantskap jag gjorde under hans vistande i Sveriges hufvudstad, äfvensom på Hargs Bruk hos Hans Excellens Baron Oxenstjerna. Bourgoing, som nu återkommit till Paris, för att sedermera emottaga en ännu högre och vigtigare plats, förskaffade mig äfven den namnkunnige Durocs bekantskap, och detta, i förening dermed, att Förste Konsuln den tiden bemödade sig att, så vidt möjligt var, gifva den besynnerlige Konung Gustaf Adolf alla upptänkeliga bevis af den artighet, gjorde att detta äfven kom mig till godo, och att jag blef så utomordenligt väl bemött, alldenstund jag af Konungen sjelf erhållit recommendation till inträde i Franska krigstjensten.

Detta allt sammanlagdt, hade till följd, att jag blev på det mest välvilliga sätt emottagen och bemött af Fransmännen i allmänhet, och hvad som är verkligen förvånande är att jag blef upptagen i General Moreaus hus och umgängeskrets, äfven under det jag var inbjuden hos Bonaparte. Skälet, hvarför jag åtnjöt välvilja och godhet af de förnämste Fransmän, de måtte tillhöra hvilket partie, som heldst, torde dock få sökas deruti, att jag, under mitt vistande i Frankrikes huvudstad, aldrig tillät mig ingå i några politiska samtal af betydenhet. Under sådana förhållanden kunde jag derföre år 1810 med skäl till Excellensen von Engeström yttra hvad han, nästan hånande, om mig anfört i sin "Berättelse om Thronföljare-valet i Örebro år 1810," införd i den af Crusenstolpe utgifna Portfeuille, och hvarom vidare längre fram.

Efter katastrofen med Hertigen af Enghien i Mars 1804 steg Gustaf Adolfs förbittring mot Förste Konsuln till det yttersta, och en kort tid derefter afreste Svenske Ministern Baron Ehrensvärd från Paris, hvarest endast qvarlemnades en Chargé d'Affaires, hvarjemte alla i tjenst varande Svenskar förständigades, att icke vidare emottaga några bjudningar af Förste Konsuln. Kort derefter och just som det, under de mest gynnsamma förhållanden, erbjöds mig ett mindre vanligt tillfälle att för alltid fästa mig vid Frankrike - något, i parenthes sagdt, som dock aldrig af mig kunde antagas, i anseende till det syfte, som jag uppgjort för hela mitt lif, att neml. söka befrämja Rysslands underkufvande genom Svenska krigare - fingo vi samtlige i tjenst varande Svenskar befallning, att ofördröjligen lemna Franska området, hvarför jag nödgades den 18 Juni afresa från Paris. Långsamt och med smärta lemnade jag detta herrliga land, der jag åtnjutit så mycken välvilja. Jag hyste då den planen, att för några år lemna Svenska krigstjensten, men vid min hemkomst till fäderneslandet förnekades mig detta, och då sedermera småningom, genom Gustaf Adolfs opolitiska beteende, fiendtligheterna utbröto emellan Sverige och Frankrike, måste jag i stället föra vapen emot detta af mig älskade land och dess af mig högt aktade krigare, och mitt arma fädernesland, i stället för att genom ett förbund med Frankrike uppnå en fruktansvärd styrka, nedsjönk till en makt af knappast andra ordningen. Nogsamt äro också kände de digra olyckor, som drabbat Sverige derigenom att Franska alliansen icke antogs. Gustaf Adolf förlorade derigenom sin krona och sin ära, och Sverige möjligheten till Rysslands krossande.

Redan år 1807 i Stralsund började den tänkande förutse det öde, som skulle drabba Gustaf Adolf, och för att sätta en damm för dess olycksbringande politik, var det då redan fråga om Konungens afsättning, men denna lyckliga tidepunkt för en dylik statskupp försummades då, i följd af de högt upsattes klenmodighet. Missnöjet med Konungen tilltog dock med hvarje dag, och 1808 visade sig synbarligen för den, som ville öppna ögonen, att Gustaf Adolf icke länge kunde i sina slappa händer behålla rikstömmarne. Redan då hade hos mig uppstått den tanken, att en Fransk Marskalk borde uppsättas på Sveriges thron, och att endast under en sådan krigshjeltes anförande något hopp för oss kunde finnas att besegra och kufva Ryssland. Att jag äfven då uttalade denna tanke, intygas fullkomligt af följande bref från dåvarande Regements-Pastorn vid Helsinge Regemente, sedermera Kyrkoherden i Fahlun, Fältprosten Enebom, ordagrannt så lydande:

Fahlun den 19 October 1835.
Gamle Vän och älskade Broder och Krigskamrat!
Vi hafva hos både Poratherne tagit lectioner i fäktning, jemte din ädle Bror Hampus, och hos Fagerström i ritkonsten, vi hafva svält tillhopa i Fält och delat ljuft och ledt tillsammans, och var det med en särdeles rörelse jag öppnade och genomläste C.O. Mörners kärkomna bref. Vänner dö bort till höger och vänster, rechts und links. Fägnesamt öfver all beskrifning fägnesamt, att få några ord från en gammal vän. Det är sannt, hvad Carl XIII:de skref på en ruta i Skokloster:
Gammal vänskap rostar aldrig!
CARL, Hertig af Södermanland
Numera 66 år gammal, dricker jag ogerna men träffades vi ännu en gång, nog skulle jag tömma ett och annat glas och ihågkomma Horatii:
Dulce est desipere in loco recepto amico.
Du begär och får promt acktad upplysning
Aldrig skall jag ångra, att i nära 30 år hafva fört journal. I min journal under Norska Fälttåget 1808 står ordagrannt följande för den 20 April: Samtal med Mörner på sjön om ställningen. Blir ej bra förrän en Fransk Marskalk hitkommer, Bernadotte eller Eugene. Så föllo sig dina ord, då vi, i trakten af Handborg, i stöp och tö öfvervandrade en sjö.
Vår gamle grånade Konung hemkommer nu, Deo Laus! önskar jag måtte, älskad som han är, ju förr desto hellre, blifva
Summus Imperans
Tuus
Ad. Ludv Enebom.
Jag ser en plump på brefvet. Betyder: välkommet.

Häraf finner man sålunda, att mitt af mången såsom förhastadt ansedda tillgörande, att få till Sveriges Konung en Fransk Marskalk, icke var en ögonblickets ingifvelse, utan en länge närd och öfvervägd tanke, uppkommen deraf, att jag ansåg detta böra blifva det mest lyckobringande för mitt fädernesland, och som vunnit ny styrka af de relationer, jag förskaffat mig i Frankrike och de vänskapsförbindelser, jag lyckats förvärfva mig under de fälttåg, jag bevistat i Pommern, Norrige och Finland. Att jag icke heller var så alldeles otjenlig eller oförmögen att sätta denna min älsklingsidé i verket, torde tilläfventyrs kunna inses af de smickrande omdömen, hvarmed mina förmän hedrat mig, och bland hvilka jag endast vill anföra det af den tappre och talentfulle General von Vegesack uti dess rapport till Konung Gustaf Adolf om slaget vid Oravais samt dess yttrande till Brigad-Chefen, Grefve von Schwerin, då Generalen till honom lemnande befälet öfver den vid Lappfjärd varande Svenska fördelningen, under det att Generalen sjelf afgick till Åland, för att erhålla vidare förhålllnings-ordres af Konung Gustaf Adolf.

Rapporten till Konungen är, hvad mig angår, affattad i föjande smickrande ordalag:

Fändrick Baron Otto Mörner; denne skicklige Officers militairiska kännedom har jag ofta begagnat, och med egna ögon sett hans rådighet i elden. Öfverste-Lieutenant Drufva lemnar största loford öfver hans förhållande.

Hvad General von Vegesacks ofvannämnda yttrande till Grefve von Schwerin beträffar, så förhöll sig dermed sålunda, att då Grefven begärde allt för omständiga förhållnings-ordres för sig under Generalens frånvaro från Lappfjärd, yttrade General von Vegesack slutligen i allas närvaro:

Jag beder Eder, att endast följa Adjutantens råd, då kan ni vara säker att handla militairiskt rätt.

Vid den afdelning af arméen, som uppbröt ifrån Norrige i Augusti 1808, för att afgå till Finland, blef jag nemligen, som förut, anställd som Brigad-Adjutant hos Grefve von Schwerin, hvilken förde Första Brigaden, och som jag varit Grefvens Adjutant under hela det förflutna Norska Fälttåget, ansåg jag min pligt och tacksamhet fordra, att, ehuru påkostande det än var, afslå det smickrande anbud, som gjordes mig, att blifva den kommenderande Generalens Adjutant, men jag ansågs dock nästan så af fördelningen.

Uti affären vid Oravais blef jag svårt blesserad, hvilket hindrade mig att längre kunna tjenstgöra samt nödgade mig att, under läkarevård af den utmärkte Archiatern von Afzelius, tillbringa vintern emellan åren 1808 och 1809 uti Upsala, och kunde jag, i anseende till min sjuklighet, icke heller taga någon verksam del i Regentombytet m.m.; men öppet erkänner jag, att jag aldrig hade önskat Konung Carl XIII:s utkorande. Denne Furste var nemligen då, så framt man vill hålla sig till sanningen, endast en svag docka, framförd af dem, som önskade att sjelfve regera, och som aldrig kunde bekriga Ryssland. Detta yttrade jag äfven till några af revolutions-partiet, som kommo till Upsala, och sade dem också frimodigt min tanke, att ingen annan än en verklig hjelte och fältherre kunde rädda Sverige. Hvilka storverk Carl XIII uträttade, är också tillräckligt kändt, såsom det för Sverige vanärande fredslutet med Ryssland, Carl Augusts utkorande till thronföljare etc., en Furste, hvars storhet egentlige uppkom genom dess dödssätt. Då kuriren, som medförde underrättelsen om Kronprinsens död, ankom till Upsala vid middagstiden (icke om aftonen, som Hans Exc. Utrikes Statsministern m.m. von Engeström säger i dess förut åberopade berättelse om Thronföljare-valet 1810,) så meddelades nämnde underrättelse åt Uplands Regementes Officers-Corps, hvilken då hade Befälsmöte och exercerade på Polacksbacken. Visserligen förstummades vi af denna nyhet; men som då redan länge ohyggliga rykten varit gängse om Kronprinsen Carl Augusts snart stundande död, väckte dock denna nyhet mindre förvåning än fasa.

Vid uppgåendet, samma dag om morgonen, till Polacksbacken, hade jag tagit krokvägen åt Postkontoret, för att erhålla bref, samt bekom också ett sådant från Paris, innehållande några högst besynnerliga och mysteriösa meddelanden; bland annat uppräknades deruti de personer, hvilka man misstänkte att på ett eller annat sätt vilja undanröjda Kronprinsen Carl August. Sedan jag meddelat innehållet af detta verkligen märkvärdiga bref åt min Kamrat Dævel (numera Kommendant i Stockholm), sönderref jag det genast, emedan jag icke på något sätt ville blifva inblandad i denna fasaväckande katastroph. Man kan således lätt föreställa sig, hvilket hemskt intryck den med kuriren anlända underrättelsen om Kronprinsens verkligen inträffade död skulle, efter ett sådant på morgonen emottaget meddelande, göra på mig. Emellertid beslöt jag nu, att våga allt, för att, som jag hoppades, kunna rädda mitt Fosterland och genom en erfaren och kraftfull Härförares hitkallande kunna kufva och besegra vår hufvudfiende.

Den från Stockholm anlände kuriren medförde äfven till Länets Höfding samt Uplands Regementes Chef enskilda bref, hvilka afmålade tillståndet i hufvudstaden, såsom högst betänkligt och oroligt, och detta stadfästade mig ännu mera i mitt redan fattade uppsåt.

Sedan exercisen var slutad på förmiddagen, anhöll jag genast hos Förste Majoren om några dagars permission, för att afresa till Stockholm, som också beviljades mig. Jag begaf mig genast på väg och inträffade i hufvudstaden så tidigt på aftonen, att jag kunde uppsöka och samspråka med de vänner, jag egde inom alla samhällsklasser. Det var då, som sedermera Statsrådet af Wingård såg mig på Riksdagsklubbarne, såsom han anmärkt i sina af trycket utgifna "Minnen;" och det var ganska naturligt, att jag skulle söka på det nogaste utforska allmänna tankesättet, för att sedan deraf kunna draga all upptänklig nytta i och för mina planers utförande.

Lätt var det att varseblifva regeringens slöhet och förslappning uti allting samt dess onekligen grundande fruktan för allvarsamma uppträden; en fruktan, så mycket mera skälig, som oviljan och föraktet för den svaga Regeringen med hvarje dag tilltog. Allt hade dock lätteligen varit hjelpt och tillrättastäldt, om endast en modig och kraftfull man med säker hand fattat regeringstyglarne. Detta insågo Regerings-ledamöterne sjelfve, men stodo der handfallne, betagne af klenmodighet och bäfvan.

Genom en våldsam omstörtning hade likväl ingenting då vunnits för Fäderneslandet, hvarföre också en sann fosterlandsvän icke gerna kunde önska en sådan; men för mina planers utförande var deremot denna Regeringens och sakernas ställning den mest gynnande, som kunde upptänkas; hvadan jag också med hvarje timme, så att säga, stadgades i förhoppningen att lyckligen och väl hinna mitt föresatta mål.

Snart afgjordes, att Regeringen skulle afsända en kurir med angelägna bref till Paris, och så snart detta blef bekant, sökte jag genast att erhålla detta uppdrag, emedan jag sålunda skyndsammast och utan stor kostnad kunde komma till Paris, hvarjemte jag hoppades kunna ställa så till, att jag någon tid kunde få qvarstanna derstädes och uträtta hvad jag önskade. Den allmänna rösten hade redan temligen högt uttalat sig för en förening med Frankrike, och Regeringen önskade visserligen en sådan förening, men dess verkliga och innersta åstundan var att åter erhålla till Thronföljare en Prins af Augustenburgska huset, emedan man sålunda hoppades, att, på samma sätt som hittills, få sköta regeringen. Följaktligen borde, om en Fransk hjelte skulle kunna blifva hitkallad till Thronföljare, detta uppgöras i Paris utan Regeringens vetskap; och först sedan personen väl vore utsedd, borde han, i förhoppning om Kejsar Napoleons medverkan, föreslås Svenska Regeringen, som skulle uppskrämmas för allmänna opinionen och sålunda tvingas at lyda förnuftets bud.

Det var således gifvet, att min plan borde hållas yterst hemlig till dess allt var uträttadt i Paris. Väl erinrande mig de hjelpkällor, jag der egde, smickrade jag mig med att kunna lyckas hos någon af de med lagrar och ära öfverhöljda Franska härförarne; och hoppades jag, med det antal vänner jag här hemma i Sverige egde och med kännedom om deras tankesätt, att resultatet äfven vid återkomsten hem skulle blifva lyckligt, antingen det kunde vinnas på fredlig väg eller måste tillkämpas med värjan i hand.

Under sedermera Excellensen m.m. Grefve Gustaf af Wetterstedts vistelse vid Upsala Universitet hade jag förvärfvat hans vänskap och välvilja.[1] Detta ingaf mig den tanken, att genom honom, som då var Hof-Kansler, söka utverka bifall till min ansökan att få afgå som kurir till Paris, heldst jag, såsom skäl derför, kunde åberopa min ganska intima bekantskap med åtskilliga inflytelseegande personer derstädes. Utgången har visat, att jag icke sprang i ogjordt väder, utan verkligen gick i land med hvad jag, vid min afresa från Stockholm, lofvade Excellensen von Engeström, fastän han i sin oftanämnde Berättelse derför behagat håna mig. - Om icke mitt företag grundat sig på medvetandet af de hjelpkällor och relationer, som stodo mig tilll buds, äfvensom af min viljas ihärdighet och kraft, huru skulle jag väl då vågat detsamma; detta så kallade försök hade då varit en fullkomlig galenskap och onekligen, såsom det någonstädes yttrats, förtjenat Danviken. Om man blott med opartiskhet vill bedöma saken, bör den nu lemna ett annat resultat, och man bör kunna inse, att en person med rena, oegennyttiga afsigter och eldad af en varm och lefvande känsla för ett älskadt Fosterlands väl, kan och skall trotsa och förakta alla möjliga faror för sin egen person, då han ser endast en gnista af hopp till det dyrbara hemlandets räddning tändas.

Min anhållan beviljades, äfvensom den att få qvarstanna i Paris så länge jag åstundande, samt att vid min återkomst hem få bevista den blifvande riksdagen. - Resan anträddes den 6 juni 1810, om aftonen, i sällskap med då varande Öfver-Adjutanten m.m. August Anckarsvärd, emedan depescherne till Napoleon ansågos vara af sådan vigt, att tvänne personer borde dermed afsändas för säkerheten af deras framkomst, och Wetterstedt samt isynnerhet Statsrådet Adlerbeth ifrigt yrkade derpå. - Den 20 juni, på eftermiddagen, ankommo vi till Paris.

I den förut af mig utgifna lilla broschyren: "Kort berättelse om ursprunget till Thronföljare-valet i Örebro år 1810," äro mina tillgöranden i Paris vid detta tillfälle redan relaterade. Men i den förtjenstfulle Excellensen Grefve M. Björnstjernas "Anteckningar," andra delen, pag. 192, finnes ett yttrande, som nödgar mig att återkomma dertill. Der läses neml. följande: "I Paris hörde han (Mörner) omtalas Danskarnes planer, hörde att dessa gynnades af Kejsaren och trodde att stormen blott då kunde undvikas, om en Fransk Krigare, beslägtad med Napoleon, uppträdde på täflingsbanan. Marskalk Bernadotte lyckades förena alla erforderliga egenskaper. Han var svåger till Joseph, Kejsarens äldre bror, hans rygte som krigare genljöd inom Europa, hans godhet, frikostighet och menniskokärlek gjorde honom af alla lika älskad som hans förståndsgåfvor aktad etc. etc.;" och vidare pag. 193: "Till honom beslöt Mörner således att vända sig etc." - "Flere gånger afvisad från Marskalkens port, lyckades vår Löjtnant slutligen att vinna företräde etc. etc." - Alla dessa uppgifter tarfva rättelse, och jag hoppas, att läsaren lätteligen finner Excellensen Björnstjernas irring, i afseende på orsaken till mitt beslut, att söka få en Fransk Marskalk till Thronföljare i Sverige, då han erinrar sig hvad jag redan förut härom anfört, och isynnerhet Hr Fältprosten Eneboms bref, äfvensom att mitt beslut att resa till Paris fattades i Upsala och Stockholm genast vid underrättelsen om Carl Augusts död. I afseende på Excellensen Björnstjernas uppgit, att jag flere gånger afvisades från Marskalkens port, så är jag fullt öfvertygad, att den rättsinnade Grefve Björnstjerna hört detta berättas af någon, som bordt känna sanna förhållandet, men som troligtvis delade mångens åsigt, att allt upptänkligt borde göras, för att förringa mina åtgöranden i och för det ifrågavarande Thronföljare-valet. Emellertid hände nu, som ofta, att just derigenom motsatsen inträffade; alldenstund en hop upplysningar om rätta förhållandet derigenom blifvit framtvingade, hvilka aldrig sett ljuset, om man icke sökt att undanhålla saningen. - Det enda, som kunde gifva någon, ehuru särdeles obetydlig, anledning till pratet om bortvisningen från Marskalkens port, måste vara de negativa svar, som gåfvos af Marskalkarne Massena och Beauharnais på tillfrågan af några af mina vänner, om de ville emottaga Svenska Kronan. Då samma fråga af den gamle General Grimoard framställdes till Marskalk Bernadotte, tycktes han deremot med särdeles förtjusning omfatta den förhoppning att få uppstiga på Svenska thronen, som visades honom, och jag blef genast följande dagen emottagen utan några svårigheter, ehuru han för mig sökte visa sig liknöjd om en krona, hvars erbjudande dock icke kunde annat än smickra hvarje Furste.

Med anledning häraf, skref jag emellertid till Bernadotte ett så lydande bref:

Mon Prince!
Voire modestie ne pourra ebranier mes opinions, et j'aspere celle de la partie plus saine de mes Compatriots. Il ne faut à la Suède ni un Danois, ni un Russe, ni un Enfant, qui entrainerait une minorité et par consequent notre perte. C'est en conformité de ces principes, que je dois parler, soit à mon Souverain, soit à la Diete; je declererai donc à l'un et à l'autre, que je pense, qu'il faut de preference à notre Patrie un Francais, qui adopte notre Religion, et qui soit connû par ses talents, son courage et l'estime de l'auguste Empereur de France, a la famille duquel il tient, etant beaufrere du Roi d'Espagne, enfin qui a un fils, aussi agé pour le remplacer sans regence, quand le cours de la Nature l'exigera. Je n'imagine pas me tromper en considerant cette maniére de voir pourra être adopté si votre grand Empereur n'a pas d'autres vûes sur vous; mais en entreant à Votre sujet dans celles, que je crois conformes à celles du plus grand nombre des Suedois et même de l'Armée, il rendra un service, propre à lui concilier leur eternelle reconnaisance. Quoiqu'il en soit, rien ne m'empechera d'exprimer mon voeu personel à la Diete et dans tout etat, de cause, j'aurais du moins la conviction de n'avoir en d'autre but, que de servir ma Patrie et de rendre un just hommage à Vos vertues.

Af detta bref inhemtas lätteligen mina åsigter, i afseende på Thronföljden, äfvensom moderationen i detsamma bevisar, att jag aldrig öfverskridit de rättigheter, jag egde som Svensk Riksdagsman. Detta bekräftas ytterlgare af det bref, som Hof-Kanslern Wetterstedt tillskref mig, och hvaruti han, huru gerna han än ville gifva mig orätt, dock icke kan förneka sanningen deraf, att en Riksdagsman egde rätt att utkora hvem han fann tjenligast och mest värd att blifva Thronföljare.

Man finner således, huru förhastadt ett härom uti Tidskrift för Litteratur, utgifven af Bergstedt, åttonde häftet, pag 475, fäldt yttrande är.

Wetterstedts bref lyder sålunda:

Örebro den 19 Augusti 1810.
Af närlagde dokument[2] ser du, att din på egen hand började underhandling i Paris sedermera tagit en allvarsam vändning. Om Tisdag blir valet, och efter all anledning får Hertigen af Ponte-Corvo enhällig kallelse i alla Stånd; om i alla fall några röster skulle frångå honom, blir det till högst obetydligt antal. Jag har sökt göra propositionen så rörande, jag kunnat.
Jag har talat med General Adlercreutz om din hitkomst, han vill det icke gerna, och hvarföre kan du icke ge dig tillfreds i Upsala, då saken i alla fall går? Man säger, och det med rätta, att ingen i fredstid kan hindra en Riksdagsman komma till Riksdag, och ej eller proponera hvem han vill till Thronföljare; här är likväl ett annat förhållande: du var ej som enskildt person i Paris, men som kurir på visst sätt officiel person, och i denna egenskap förtjenar du tilltal, då du gör något utan autorisation. - Laga för all del, att ingen motion väckes för dig i Ståndet, ty det skulle endast sönderbryta oss. Jag ville gerna byta med dig och vara långt ifrån arbete och Riksdagsgräl.
Den beständige Vän,
G. af Wetterstedt.

Det af mig här ofvan anförda brefvet till Prinsen af Ponte-Corvo uppvisades ofördröjligen af Prinsen för Kejsar Napoleon, som gillade hvad jag deruti yttrat, ehuru han, för att insöfva Ryssland, aldrig uppenbart ville blanda sig uti Svenska Thronföljare-valet. Med fägnad afhörde emellertid Kejsaren mitt yttrande till Prinsen, att Sverige önskade en Fransk Fältherre till Konung, för att, i förening med Frankrike, kunna sätta en damm för Ryska herraväldets för hela Europa farliga tillvext. Prinsen tycktes då äfven sjelf lifvas af denna gudatanke, och för mig uppgick då det herrligaste hopp om mina innerligaste önskningars uppfyllande, ett hopp, hvilket, som jag i det föregående yttrat, verkligen var ganska nära att gå i fullbordan, ty hade Sverige förenat sig med Frankrike, då Napoleon 1812 anföll Ryssland, så hade detta ofelbart krossats. - Man kunde väl icke heller gerna förmoda, att en infödd Fransk härförare, som allt för väl visste, att detta just var egentliga och hufvudsakliga skälet till hans hitkallande, skulle göra raka motsatsen.[3] Till styrka härför vill jag endast citera hvad den tappre och djupsinnige Engelske Generalen Wilson derom yttrar i "A Sketch of the Military and Political power of Russia," pag. 23: "Here may it only be put on record, that, notwhithstanding the unexpected conclusion of peace between Turkey and Russia[4] and the improbable hostility of Sweden, the gigantic project of Napoleon was executed in all those parts which opposed, as had been presumed, insurmountable obstacles to his success." - Pag. 52 yttras vidare: "The fact is, that Bernadotte had placed himself in a false position, when fighting to destroy those troops, by whose services he had acquired his honours and fortune; and that every dead, wounded, or captive Frenchman, on whom he cast his eyes, was an image of reproach, to which he could not avoid being sensible."

Än märkvärdigare blifver detta General Wilsons yttrande, då man erinrar sig, att han tjenade under fälttågen mot Frankrike i sjelfva Ryska arméen och stod ofta nog helt nära Kejsar Alexanders person.

Man må förlåta mig denna afvikelse från mitt egentliga ämne, men som den mer än mycket styrker och bevisar hvad förut blifvit sagdt, hoppas jag att den må tillgifvas mig.

Huru litet jag var mån om hedern att sjelf blifva Parti-Chef, synes deraf, att jag erbjöd detta åt General Fabian Wrede, som då vistades i Paris, men han delade Excellensens von Engeströms underdånigt svaga åsigt, att man, i afseende på Thronföljare-valet, icke borde afvika från den gamle Konung Carl XIII:s önskan och vilja. Af fruktan för politiska oroligheter och genom de klingande löften, som tilldelades Konungens högre omgifning, förmåddes dock Carl XIII:de sjelf att frångå sin mening och föreslå Prinsen af Ponte-Corvo till Thronföljare. - Äfven det, att jag afstyrkte den motion, som General von Döbeln ämnade väcka för mig vid 1810 års Riksdag, och som påpekas i nyss anförda bref från Hof-Kanslern, bevisar, det min mening aldrig varit, att blifva utbasunad, som det verkliga upphofvet till Thronföljare-valets utgång, samt att jag sålunda icke leddes af egennytta eller ärelystnad, utan endast och allenast af en varm och orubblig fosterlandskärlek. Det var först Regeringens beteende emot mig år 1810 och åtskilliga sednare tilldragelser, som tvingande mig att, så tillsägandes, ordentligen bevisa, det hela denna statsaffärs grund och början både planerades och utfördes af mig. Utförligare bevis derpå finnas i den af mig år 1835 utgifna, merberörde brochyren: "Kort Berättelse om ursprunget till Thronföljare-valet i Örebro år 1810," som, om det i ringaste mån låtit sig göra, säkerligen blifvit vederlagd af Regeringens tjensteandar, helst Regeringen var på det högste uppbragt öfver de sanningar, som deruti så oförbehållsamt uttalades.

Mitt vistande i Upsala, under det sjelfva Thronföljare-valet försiggick i Örebro, föranleddes af följande ordres från min Regements-Chef:

Kongl. Maj:t har i Nåder befallt, att Lieutenanten vid Uplands Regemente Baron Otto Mörner genast begifver sig till Upsala och der förblifver tills vidare ordres, och får således den redan erhållne permissionen att resa till Örebro, för att bevista instundande Riksdag, icke begagnas.
Stockholm den 19 Juli 1810.
G. Lagerbring.
Regements-Chef.

Denna Lagerbrings ordres grundade sig på den befallning, han erhållit, att arrestera mig på mitt boställe eller, som man först ämnade, på Waxholms fästning, men som Lagerbring äfven i hemlighet gynnade mina planer, utverkade han, att jag på mitt hedersord fick vistas i Upsala, derifrån jag hade tillfälle att fortfarande arbeta för mina afsigters vinnande. Emellertid bevisar äfven denna ordres min ostridiga rätt, att som Riksdagsman öfvervara Riksdagen. Svenska Riksdags-Ordningen säger också uttryckligen, att ingen vid hårdt ansvar kan beröfvas sin Riksdagsmannarätt. Så snart jag anländt till Paris och der aflemnat mina depescher, var min Kurirbefattning slutad, då jag erhållit specielt tillstånd, att qvarstanna i Paris så länge jag fann för godt och derefter begifva mig till Riksdagen; det var således i egenskap af ledamot utaf ett Svenskt Riksstånd, som jag tillsporde Prinsen af Ponte-Corvo, om han ville blifva Kronprins i Sverige, och min rättighet dertill var fullkomligt ostridig, i enlighet med grundlagarnes föreskrifter, hvilka ohemult kränktes, då man beröfvade mig denna min lagliga rättighet, ej påminnande sig att denna rättighet var lika för Friherren Löjtnanten, som för Friherren Excellensen, ehuru fördomarne gerna se saken från en annan sida.

Jag hoppas sålunda nu hafva klarligen visat, att Regeringen handlade både orättvist och opolitisk emot mig, och vederlägges derigenom allt, hvad som anföres i Tidskrift för Litteratur 1851, åttonde häftet, pag. 475, äfvensom hvad deruti vidare yttras om min arrestering. Lika ogrundad är den der befindtliga uppgiften, att i spetsen för Ponte-Corvoska partiet i Örebro stodo Wetterstedt, Wrede, Platen och Adlercreutz, ty det var General Tibell, Kapten Pålman, Erke-Biskop Lindblom, Biskop Almqvist, Bondeståndets Talman Hyckert, Riksdagsmannen Anders Danielsson samt Borgmästaren i Upsala Nentzén, som, i förening med Öfver-Ståthållaren i Stockholm Sköldebrand och Befälhavande Kommendanten i Stockholm Lagerbring, understödde af den fruktan och bäfvan, som det fasaväckande Fersiska mordet injagat hos Konung Carl XIII:de och Regeringen, förmådde vederbörande att gifva vika för allmänna rösten.

Att man borttog de af mig i tusentals exemplar till Örebro öfversända, af trycket utgifna "Tankar om Thronföljden," äfvensom de från Paris till mig anlända bref, var ganska naturligt och politiskt. Det första bref, jag derifrån erhöll, och som först efter Thronföljare-valet lemnades mig, var följande, ganska märkeliga skrifvelse från Bernadotte.

Jai appris avec beaucoup de peine, Monsier Le Baron, le désagrément, que Vous avez eprouvé par rapport à moi. J'y prend trop de part, pour ne pas employer tous les moyens, qui sont à ma disposition, pour le faire cesser. - Soyez persuadé que je negligerai aucune occasion de vous prouver ma sincère estime, ainsi que les sentimens avec lesquels je serai toute ma vie, Monsieur Le Baron.
Paris le 20 Aoùt. 1810.
Votre affectionné Ami,
J. Bernadotte.
M:cl Prince et Duc de Ponte-Corvo.

Ännu längre undanhölls för mig följande bref, som man dock icke vågade att rent af förstöra:

Paris le 12 Dec. 1810.
Mon cher Mörner!
Vous m'aviez promis, qu'aussitôt votre arrivée à Stockholm Vous me feriez le plaisir de m'écrire; les nombreuses occupations, que Vous avez dû avoir, Vous en ont sans doute empêché; aujourd'hui que vos voeux sont accomplis, j'espere que vous m'accorderez un moment.
Je Vous félicite bien sincerement, mon brave et digne Ami, de ce que Vous avez obtenu, ce que Vous désirès si ardement; c'est à Vous, que la Suéde devra son existence politique, car le Prince, que Vous avez choisi, ètait seul capable, de rendre à votre pays son ancienne splendeur. Il est bien glorieux pour Vous, mon Ami, d'avoir ainsi contribué au bonheur, de votre chère patrie; j'espere, que votre brave et genereux Prince reconnaitra votre services, et j'appendrai avec un bien grand plaisîr ce qu'il aura fait pour Vous. - Je me félicite d'avoir eté le depositaire de votre secret et d'avoir un peu contribué à combler vos voeux.
Lapie.

Den utmärkt lärde och talentfulle man som skrifvit detta bref, och som i Frankrike åtnjöt ett högt anseende, hade jag lyckan att under mitt vistande i Paris åren 1803 och 1804 blifva bekant med och hedrades med dess välvilja och vänskap. Han bidrog också ganska mycket år 1810 hos Kejsaren m.fl. till mina planers utförande, hvilket äfven till en del synes af ofvan anförda bref. Att vederbörande i Stockholm således skulle bemäktiga sig och undanhålla min correspondens med honom samt andra ansedda och inflytelserika personer i Paris, samt att de ända till dess Carl XIII:de sjelf tvingades att besluta sig till att föreslå Prinsen af Ponte-Corvo och öfvergifva Prinsen af Augustenburg, skulle göra allt, för att förhindra mina planer, förutsåg jag och fann temligen naturligt; men att man, sedan Konungen sjelf föreslagit Prinsen af Ponte-Corvo till Thronföljare, sökte beröfva mig min frihet och för alltid inspärra mig, var väl det mest opolitiska, man kunde taga sig till. Det gick till och med så långt, att Carl Johan, vid sin ankomst till Stockholm, måste hafva det obehaget, att sjelf begära mitt frigifvande. Vid min ankomst till hufvudstaden straxt derpå fordrade man, att jag skulle bedja Konung Carl XIII:de om förlåtelse för mitt förhållande, hvilket dock af mig bestämdt vägrades. Hvem var det väl, som här borde anhålla om förlåtelse?

Visserligen har jag märkt, att det partiet, som vid Thronföljare-valet måste öfvergifva valplatsen, sedermera alltid sökt nedsätta de ringa förtjenster, jag egt, men att omtala alla nedrigheter, som blifvit emot mig begångna, hörer icke hit. Säkert är, att om jag kunnat förmås till deltagande i åtskilliga föga hedrande planer och intriger, som man föreslagit mig, hade jag troligtvis icke allenast undvikit mångfaldigt förtal samt en mängd ledsamheter och motgångar, utan till och med vunnit hvad man kallar lycka. Men jag har aldrig kunnat förmås, att vända kappan efter alla möjliga politiska vindar; den enda vind, jag rättat mig efter, har varit den, som, enligt min öfvertygelse, blåst gynnande för mitt älskade fänderensland, och när en gång mitt stoft multnat i jordens sköte, hoppas jag dock att derifrån skall uppspira Svenskhet.

Med förtjusning erinrar jag mig, och med en inre tillfridsställelse, som ingen dödlig kan beröfva mig, vågar jag på mig tillämpa dessa Silfverstolpes herrliga ord:

I mitt Fosterlands försvar
Skall jag söka all min ära,
Och, om jag det räddat har,
Sjelfva orättvisan bära;
Nöjd att i mitt hjerta nära
Minnet att jag dygdig var.


Undertecknade, af f.d. Ståthållaren, Öfversten och Ridd. af K.S.O., Friherre Otto Mörner särskildt tillkallade, intyga att vi med egna ögon sett originalerne till de i förestånde brochure omnämnda bref och öfrige documenter, äfvensom originala bjudningsbref till Förste Consuln Bonapartes intimare kretsar i Sct Cloud och Tuilerierna åren 1803 och 1804 samt Marskalkarnes och Kejserliga Gardets Chefers bjudningsbref till festen den 24 Juni 1810, i anledning af Kejsar Nepoleons och Erkehertiginnan Marie Louises förmälning. Derjemte har Friherre Mörner för oss framlagt Mathematiska arbeten och calculer samt Artilleri-, Fyrverkeri, Mineur- och Fortifications-ritningar af honom vid 13, 17 och 18 års ålder gjorde, hvilka icke allenast äro utomordentligt noggrant och väl utförde, utan äfven vittna om de grundligaste och isynnerhet vid så unga år, utomordentliga studier i denna svåra Vetenskaps- och Konstbranscher.

Linköping i April 1853.

P. Mårtenson Kapten vid 2:dra Lif-Gren.-Reg:tet, genomgått Artilleriets större Lärokurs.

Joh. Fredr. Grevell Slotts-Pastor.

Carl Henr. Wallberg Lärare i Tecknings- och Ritkonsten vid Linköpings K. Gymnasium samt Högre Lärdoms- och Apologist-Skola, f.d. Militär

Fotnoter[redigera]

  1. H. Exc. Statsministern m.m. Grefve L. von Engeström yttrar uti sin Berättelse om Thronföljare-valet 1810: "Thorsdags afton kom tidningen om Prinsens död till Upsala, och Fredag eftermiddag stod Baron Otto Mörner uti Kabinettet. Hans tillkommande svåger, Hof-Kanslern, begärde för honom tillstånd att få afgå som kurir till Paris. Han hade förut varit i Frankrike, kände Duroc och skulle helt säkert uträtta stora saker för Fäderneslandet." - Det lilla misstaget, att tidningen om Prinsens död ankom till Uppsala om aftonen, är redan vederlagdt. Nu återstår att förklara, det före Kronprinsen Carl Johans ankomst till Stockholm aldrig var fråga om att Grefve Gustaf af Wetterstedt skulle blifva min svåger, alldenstund hvarken Fröken Wetterstedt eller jag egde nog förmögenhet, att kunna knyta något äktenskapsband. Giftermålet oss meellan uppgjordes först, sedan Carl Johan, efter sin ankomst till Stockholm, hugnat mig med ganska frikostiga löften om nådebevisningar m.m. Att mitt svågerskap med Grefve af Wetterstedt var tillämnadt redan före min afresa till Paris, är således ett nytt, icke så obetydligt misstag i Grefve von Engeströms oftaberörda berättelse. Författarens anmärkning.
  2. Konungens proposition till Rikets Ständer om Prinsen af Ponte Corvo utväljande till Kronprins.
  3. Som bekant är, afslog äfven Gustaf IV Adolf alliansen med Frankrike 1806 och 7; så att det nästan vill synas, som Försynen sjelf tagit Ryssland, åtminstone för tillfället, under sitt synnerliga beskydd.
  4. Att Turkiet gjorde fred med Ryssland, åstadkoms egentligen genom Sveriges inflytande hos Sultan.