Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den glider sakta
i sena timmar,
den röda lyktan
i fören glimmar.
Det trånga sundet
av töcken höljes,
ett dämpat vågsvall
mot kusten sköljes.
Till obekanta,
till fjärran stränder
i silverdimma
den stäven vänder.
Som plötslig drömsyn
förbi den svävar,
det röda skenet
på vattnet bävar.
En klockas ringning
från båten höres,
det dova ljudet
kring stranden föres.
Så skall en nattbåt
en gång i döden
mig hämta över
till dolda öden.
O snart är inne
den dunkla stunden,
en farkost skymtar
i trånga sunden.
En klocka röres
av okänt finger,
i mörka natten
den spöklikt ringer.
Mot obekanta,
mot fjärran stränder
i silverdimma
jag kosan vänder.
Men röda skenet
från skeppslanternan
för mig i dunklet
är lyckostjärnan.
Dess glans har likhet
med purpurglansen
från blod som droppat
bak törnekransen.
Dess låga talar
om tröst, försoning
och lyser hem mig
till fridens boning.
