Natten (Elias Sehlstedt)
| ← Lut-Spelaren |
|
Vår-Sång → |
| Ur Norrlands-Blommor af --dt utgiven 1832. Jfr Natt och tröst i Fiskmåsen 1853! |
Natten.
"O! hur länge skall jag bida,
Huru länge skall mitt hjerta
Klappa endast för att lida,
Kämpa under sorg och smärta?
Sorgen är allena vorden
Menskan trogen, då hon ilar,
Som en skugga öfver jorden,
Och ett mål för ödets pilar.
Jag såg också nöjets fester,
Blandade mig in i hopen,
Och från öster och till vester
Hördes starka fröjderopen.
Men min själ fann ljuden tomma,
Fann ej tröst i yrans sånger,
Och, som törnet för en blomma,
Fann jag blott för nöjet ånger.
Och min själ är mörk, som natten,
Och mitt hjerta bryts, som hafven.
Månan likt kring land och vatten,
Dystert stirrar jag mot grafven:
”Här skall lidandet försvinna,”
Så ur grafvens djup det talar,
”Hit skall stormen icke hinna,
Här bor frid i skumma salar.”
Helga jord! när vill du gömma
Stoftet af din son, som lider?
När skall jag en gång få glömma,
I ditt sköte, lifvets strider?
”Undan stormens våld — O! hör mig,
Ljufva död!” — så suckar anden:
”Tag mig i ditt skepp, och för mig
”Till den stilla, lugna, stranden!”
Så, af nattens lugn omslutad,
Ibland dödens tysta vårdar
Stod jag, mot ett grafkors lutad,
Bedjande uppå dess gårdar:
Och en lindring ljuft sig lade,
Som en läkdom, kring min smärta;
Som om tröstens engel hade
Stigit ned uti mitt hjerta.
Och i själens fönstergaller
Samm en tår, en sorgens Svana,
Och igenom dess kristaller
Såg jag upp, mot stjernströdd bana;
Och jag hörde toner klinga,
Som en sång af ljufva tärnor:
”Gråt ej: du skall snart dig svinga,
Segerkrönt, till dessa stjernor!”