O! hur länge skall jag bida,
Huru länge skall mitt hjerta
Klappa, endast för att lida,
Kämpa under sorg och smärta?
Sorgen är af alla worden
Menskan trognast, då hon ilar,
Som en skugga uppå jorden,
Och ett mål för ödets pilar.
Jag såg också nöjets fester,
Blandade mig in i hopen,
Och från öster och till wester
Hördes starka fröjderopen;
Men min själ fann ljuden tomma,
Fann ej tröst i yrans sånger,
Och som törnet för en blomma,
Fann jag blott för nöjet ånger.
Och min själ är mörk som natten,
Och mitt hjerta bryts, som hafwen;
Månan likt kring land och vatten,
Dystert stirrar jag mot grafwen:
”Här skall lidandet förswinna,”
Så ur grafwens djup det talar,
”Hit skall stormen icke hinna,
Här bor frid i skumma salar.”
Helga jord! När will du gömma
Stoftet af din son, som lider?
När skall jag en gång få glömma,
I ditt sköte, lifwets strider?
”Undan stormens wåld — O hör mig,
Ljufwa död!” — så suckar anden;
”Tag mig i ditt skepp och för mig
”Till den stilla, lugna stranden!”
Så af nattens lugn omslutad,
Ibland dödens tysta wårdar
Stod jag, mot ett grafkors lutad,
Bedjande uppå dess gårdar:
Och en lindring ljuft sig lade,
Som en läkdom kring min smärta,
Som om tröstens engel hade
Stigit ned uti mitt hjerta.
Och i själens fönstergaller
Samm en tår, en sorgens Swana,
Och igenom dess kristaller
Såg jag upp, mot stjernströdd bana;
Och jag hörde toner klinga,
Som en sång af ljufwa tärnor:
”Gråt ej, du skall snart dig swinga,
Segerkrönt, till dessa stjernor!”
