Lycksalig den, i samma tjäll,
Där han på vaggans läger hvilat,
Får dväljas i sin lefnadsquäll,
Förnöjd med timmarne, som ilat!
Den guldbegäret aldrig lagt
I qualet af en neslig boja
Och ärans glans och lyckans prakt
Ej bortryckt ur hans låga koja!
Hans hjerta känner ingen harm,
Ej brottsligt på Försynen klagar,
Där vid Naturens modersbarm
Han jollrar bort sin ungdoms dagar.
Som Man han barnets oskuld har,
Och, ljus och glädtig, ungdomsvåren
I Gubbens hjerta än är quar
När vintren silfverfärjar håren.
Med fjäriln, yrande och täck,
Med näktergalarne i parken,
Med rosorna på törnets häck
Och silfverliljorna på marken
Han skämtar glad, och inget gift
Den blomsterkrönta bägarn gömmer,
Som, ledd af hjertats fria drift,
Han ur Naturens händer tömmer.
Hans Eden ej förloradt är.
Vid bäckars sorl och foglars quäden
I himmelsk oskuld går han där,
Beskuggad af de gröna träden.
Han ej af kunskapsträdet än
Med djerfva händer frukten brutit
Och ur sin åsyn Skaparen
Det fromma barnet ej förskjutit.
Vid stjernors ljus, vid dagens lopp
Med Gud hans själ förtroligt talar
På trädbeväxta klippors topp,
I sommarns tysta blomsterdalar,
Och änglar vid hans sida gå
På berg, i skogar och kring slätter,
Och änglar kring hans läger stå
På vakt i stjernbesådda nätter.
När krigarn trotsar åskors hot
Och blodig öfver likfält ilar,
Han sträckt vid ekens spridda rot
På blommor trygg och sorgfri hvilar.
När sent i höstens mörka quäll
Mot storm och vågor seglarn strider,
Han drömmer makligt i sitt tjäll
Vid skenet som hans lampa sprider.
Så glad förbidar han den stund
Då dödens klockor honom kalla
Till Andars heliga förbund
Och kroppens nötta bojor falla.
Hur lycklig ur sin hamn af larf
Förskönad sväfvar han ur gruset
Till salighetens rika arf,
Till det ovanskeliga ljuset.
