Necken (Afzelius)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Necken
av Arvid August Afzelius
Tryckt 1812 i Iduna nr. 3. Dikten är även känd som "Näckens polska" efter melodin den skrevs till och "Djupt i havet på demantehällen" efter öppningsraden. Se även Djupt i havet på demantehällen, sångboksversion från 1904. På Wikipedia finns en artikel om Näcken (dikt av Afzelius).


Djupt i hafwet på Demantehällen
Necken hwilar i grönan sal.
Nattens Tärnor spänna mörka pällen
Öfwer skog, öfwer berg och dal.
Qwällen härlig står i swartan högtidßkrud,
När och fjerran ej en susning, intet ljud
Stör det lugn öfwer nejden rår,
När hafwets Kung ur gyllne borgen går.

Ägers döttrar honom sakteliga
Gunga fram på den klara sjö.
Harpans ljud de gå så sorgeliga,
Söka fjerran en wåg att dö.
Fast hans öga står åt dunkla Himmelen,
Ingen stjerna bådar Nattens Drottning än;
Freja smyckar sitt gyllne hår,
Och Necken så sin sorg på Harpan slår:

”O, hwar dwäljs du, klaraste bland Stjernor
”I den blånande Skymnings stund?
”Du, som fordom, en af Jordens Tärnor,
”War min brud uti hafwets grund!
”Och när hjertat brann wid mina ömma slag,
”Smög så skön och blyg de tjusande behag
”Mot min barm i den swala flod,
”Och gyllne harpan stum på wågen stod.”

”Men dig Oden böd högt öfwer jorden
”Ewigt stråla från Gimles famn.
”Med sin Harpa Sångarn enslig worden,
”Qwar blott äger Din bild, ditt namn.
”Men en dag när Midgårdsormen reser sig,
”Gudar wäpnas, allt förlossas, — då hos Dig
”Skall jag åter på wågor blå
”För nya werldar gyllne harpan slå.”

Så den sorgsne, men wid Himlaranden
Freja huldt genom Natten ler.
Ewigt på den guldbeströdda stranden
Sina tårar hon glänsa ser.
Och sin Wän på hafwet helsar hon så mild;
Wågen speglar darrande den huldas bild;
Necken höres på böljan blå
Så gladelig sin gyllne harpa slå.

Nattens Tärnor, klara Stjernor alla
Gå till dans i den stilla qwäll,
När de skära Silfwertoner skalla
Öfwer stranden från häll till häll.
Men när blodig dagens Drott i östern står,
Bleknande och rädd den blida stjernan går,
Sorgligt afsked hon blickar ner,
Och gyllne harpan klingar icke mer.