Ej Swea och Nore i ständiga krig
Sin fridlysta jord wilja härja.
Wid Norrstjernans strålar försona de sig;
På Fjellarne trohet de swärja.
De wända så stolte sin blick åt de haf,
Som skölja den halfö, Försynen dem gaf
Mot Jättarnes inbrott att wärja.
En Hjelte beskyddade Swithiods bygd,
Kring werlden sitt rygte han sträckte;
Och Nore, som pröfwat hans swärd och hans dygd,
Ur drömmarnas yra han wäckte.
Förkrossadt blef Sweket af sanningens tolk,
Och endrägten, nyfödd bland Skandiens folk,
Skall wäxa från slägte till slägte.
Ej förfädrens skuggor wid nattstormens gny
I Norden förtryck skola ana.
Ty frejdadt är Manhem, och farorne fly
Då CARLAR till härnader mana.
Mot fienders skaror de tryggt kunna gå;
Hwad Swenskar och Norrmän förente förmå,
Bäst röns på Walkyriornas bana. — R —
