Notenius Notenia Notenium

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 37 (10 Mai 1839)

Notenius Notenia Notenium.

Komedi på vers i en akt.

Notenia
(allena).

Ibland det djureslag, som i min hembygds salar,
Så rått, som kokt — ja allt, som i kastrull kan gå,
Åt mig och åt min smak en skyldig gärd betalar,
Två finnas, hvilkas namn till efterverld ska' gå:
Det ena är en Tupp, som gal på Wermlands tegar,
Som natt och dag för mig och för de mina knegar,
Hvars fjedrar ryckas bort, men växa tusental;
Ty allt, som går från mig, den Tuppen återgal;
För mig, som proprie, han alltid går i borgen.
Det andra deremot en Kyckling är —

Notenius
(inträder i guldbyxor).

God morgon!

Notenia.

I år du icke dör, om ordspråket är sannt. —
Min Gud! Hvad ståtlig syn! Så lysande, så grannt!
Från fotabjellet upp till midjan hvilka ränder!
Men intet under soln ovanligt ändå händer;
En Publicist i guld kan finnas på vår jord,
Om också bara bly framflyter i hans ord.
Men är allt äkta väl, som för min åsyn glimmar?
Ty djup den sanning är, som ljuset klar och ren,
Att mången tror sig »stor» och i den tanken stimmar,
Fastän han endast är ett litet Notaben!

Notenius.

Håll upp, Notenia! — ha! ha! det namnet duger!
Säg, vördade Publik! (gör en bock) Säg, om jag ej är sluger!
Och du, du lilla kräk, som blott på bredden gror,
Hvad är du emot mig, (reser sig på tåspetsarna) som är så grufligt stor? —

Notenia.

Ett intet mot din makt uti annonsers skara;
Ty storhet är du visst, fast annonserad bara.

Notenius.

I veckan gånger tre att söka bli behaglig,
Hvad är väl det för konst mot min, som är —

Notenia.

hvardaglig?
Men till din helgdagsdrägt jag nu vill återgå —
Den är, fast mycket krympt, rätt treflig att se på.
Men har du rättighet att gyllne ränder bära?
Hvad är din rang, ditt gagn, ditt värde och din ära?
(Notenius studsar tillbaka.)
Att guld kring halsen ha till örats högsta topp,
Dertill din rättighet; men uppå byxan — stopp!

Notenius
(gör ett skutt i förargelsen).

Misslyckad qvickhet, kärng! (sansar sig) Han är förbi den tiden.
Då du i vitterhet och qvickhet var toppriden;
Nu i de qvickas krets en »olycka» du är.

Notenia.

Och du en lycka, du! som aldrig varit der.

Notenius
(utom sig).

Kan någon säga mig, att från din plumpa tunga
Ett enda dugligt ord har gått, så skall jag slunga
Uti hans flint min börs med 3 och 16 bek'
Och bjuda honom se'n till landet uppå stek.
Det är ej nog att jag i Rom har pengar slöst
Och kanntals vitterhet ur Tiberns bölja öst;
Att jag i Köpenhamn har tillsatt guldgaloner,
För att få veta om R — — s kompositioner.
Oaktadt detta allt. jag 3 och 16 vågar;
Hvad gör att jag blir pank, när patriotismen rågar?
Derföre träden fram! sen sedeln i min hand —
Att offra den för dig, bur skönt, mitt fosterland!

Notenia.

Jag, somså liten är, har litet blott att våga;
Dock vill jag göra allt, som står i min förmåga;
Säg derför ärligt, när du varit klok ell' qvick,
Och du sexstyfver har i detta ögonblick.

Notenius
(något förlägen).

Hvad är jag icke klok, som haft så mång' bestyr?
I Pensionskassan minns, hvad mängd af hufvudbryr!
Min klokhet nog är känd; man bliv ej, den förutan,
Suppleant i Kommittén eller Sekter vid Sprutan.

Notenia.

Det bästa har du glömt — förr all del glöm ej de':
Justitie Ombudsman, om också blott in spe.

Notenius.

Och är jag icke qvick? Med lätthet jag orerar
På samma gång jag djupt i sakerna funderar.
»Läs min Artikel» — hvad! Säg, »har du ej läst den?»
Der står han, spalterik, och der — der har du noten.

Notenia.

Ett är: att vara qvick; ett annat: lätt på foten,
Fast du har något svårt att finna skillnaden,
Tag slanten — ärligt ä' min' argumenter fällda —
Gif den, som pris, åt den, sowr öfversatt Griselda.
Ett prof dig återstår och du skall slippa se'n —
Säg, har du mod att — vet! det rör din guldbyxflamma —
Ej sprätta mer med den; men sprätta af densamma?
När du bar guld i mun, hvad gör dig guld på ben?

Notenius
(slår sig för pannan).

Ej offer finns nog stort, som jag ej gerna skänker.
Åt fosterlandet. O! Det offret högre blänker,
Än alla verldars guld — (tar upp en täljknif) Se hur det flammar — A!
(sprättar bort galonerna) Nu flammar det ej mer — — det är för mycket, (diqnar ned) ja! —

»Stora» Notenium
(inkommer, och när han ser Notenius ligga som ett nystan på golfvet, kastar han sig öfver honom, kysser honom, andas i honom och tummar honom på alla sidor, för att, om möjligt, få lif i honom — tagande likväl först till vara på guldränderna).

Notenia
(till Notenium).

Det är att »skära guld med täljknifvar» — hva ha? —
Du »stora» gjort det förr — den »lille» börjat bra. (går).

Vänskapens och Tröstens engel
(sänkande sig från molnen öfver Note- nius och Notenium).

O! lefve sköna par! Notenius och Notenium!
Och svare echots röst!

Ett »stort» Echo.

Nollenius och Nollenium!

Notenius och Notenium
(upprusande).

Hvad sju tunder tusan är der för ett echo!

(Engelen breder en krusflorshufva öfver deras hufvuder. - De kyssa hvarandra).

(Ridån faller.)

—e.