1.
O Guds fördolda kärleks ro,
O fridens rike sköna!
Från fjerran land jag flyr, att bo
I dig, ditt lugn att röna.
Jag är ej stilla i min själ;
O Gud! min ande mår ej wäl,
Då han i Dig ej finnes.
2.
Din sakta dragningskraft i mig
Jag erfar saligt stilla;
Likwäl jag än ej fullt åt Dig
Mig lemnat: mig förwilla
Fast många ting, jag blir förförd
Från Dig, — min heta sällhet störd:
Så warar städs min plåga.
3.
Din stora nåd att se mig an
Jag prisar och erkänner;
men att jag Dig eej följa kan,
Det plågar mig och bränner;
Din kärlek står mig städse för:
O att, så troget som jag bör,
Jag Dig blott följa kunde!
4.
Men Dig miszhagar, hwad häri
Jag sjelf mig företager:
Du werka will allen och fri,
Dig eljest undandrager.
O kärlek! slut min' ögon till,
Och bind min kraft, och gör mig still
Att ensam Du må werka.
5.
Hwad är det dock, som hinder gör,
Att jag ej fullt kan föras
Till Din förening, som jag hör,
Och deri aldrig störas?
O Kärlek ren! Du wet det ju:
Mitt hjertas djup ransaka Du
Och wisa hwad mig hindrar.
6.
Är något skapadt, jemte Dig,
Som jag min kärlek gifwer?
Tag bort det allt, tills Du i mig
Allena öfrig blifwer.
Skall jag få del, o Jesu mild!
Uti Din frid, jag bör bli skild
Ifrån all annan kärlek.
7.
Upptäck ock, Du som all ting wet,
Min hårda egna wilja
Och hwad som helst för orenhet,
Som mig från Dig kan skilja.
Skall jag det goda målet nå,
Min blick ej må åt sidan gå,
Till Dig blott se och sträfwa.
8.
O Kärlek! gör mitt hjerta fritt
Från lefwernets bekymmer,
Från werlden och desz lusta qwitt, —
Den blott min usigt skymmer.
En barnslig enfald, tillit sann,
Bäst Dina håfwor winna kan
Och njuta Andans frihet.
9.
Af werlden intet jag begär,
Dig will jag mig förskrifwa:
Jag wet, min högsta sällhet är,
att Dig all kärlek gifwa.
Gif att jag aldrig mera går
Ifrån Din rena kärleks spår,
Till desz jag målet hinner.
10.
Drag mig emellertid hwar stund,
Och wärdes till Dig föra.
O Herre! djupt i själens grund
Låt mig Din röst städs höra.
Jag som Maria sitta will
Och, hwad Du talar, lyszna till,
Det enda goda wälja.
