1. O du, vars kärlek sig förklarar
I allt som andas liv och tröst,
Men ljuvligast sig uppenbarar
I hulda, rena mänskobröst!
O, värdes själv den låga nära,
Som till vår sällhet och din ära
Du i förtrogna hjärtan tänt.
O Jesu, låt de ömma banden
Befästas av den gode Anden
Som till vår helgelse du sänt.
2. Med fromma böner, dyra eder,
Som utav rörda hjärtan gå,
De sälla två sig böja neder
Av dig välsignelsen att få.
På deras dunkla väg till griften
Dem förestå så många skiften:
Men live dem din kärlek opp,
Så skall den stilla dygdens trevnad
Försköna deras sammanlevnad
Och sällhet kröna deras lopp.
