Från Wikisource, det fria biblioteket.
O du Guds kärlek underbar,
som ingen tanke fattat har,
som dröjer kvar, då allt skall fly,
bestående och evigt ny.
Hur djupt allt hat, all ondska går,
långt djupare likväl du når,
där ifrån himlens nådastol
du strålar klart, Guds kärleks sol.
Du lyser i den blåa skyn,
i liljans glans, vid skogens bryn.
Du sträcker ut ditt milda band
kring stjärnors valv och hav och land.
Men mer än uti annat allt
du strålar fram i hans gestalt,
som av vår Fader sändes ned
och döden för vår frälsning led.
O kärleks längd och djup och höjd,
lys upp vårt liv med helig fröjd,
att evigt vi besjunga må
den Gud som ensam älskar så.
