Om Stockholms stads handel

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Stockholms Stads Historia, från stadens anläggning till närwarande tid
av Nils Lundequist

Angående Stockholms Stads Handel, Handtwerkare, Slöjder och Näringar.

Om Stockholms Stads Handel är första kapitlet i tolfte avdelningen av andra delen av Stockholms Stads Historia, från stadens anläggning till närwarande tid, utgiven av Nils Lundequist på Zacharias Hæggströms förlag 1828.

Wikipedia har artiklar om Nils Lundequist och Zacharias Hæggström.

Om Stockholms Stads Handel[redigera]

1. §.
2. §.
3. §.
4. §.
5. §.

För att ytterligare kunna döma om Stockholms handel och sjöfart kring alla haf, till fremmande hamnar, att ditföra rikets producter och återhemta, ej allenast landets nödwändiga behof, utan äfwen öfwerflödet, samt, genom en förmånlig frakthandel, i en enskild winst bereda allmän båtnad — bör man jemwäl fästa någon uppmärksamhet på Rederiernas och Handelsflottans tillwext. Af Commerce-Collegii berättelse om handelssakernas beskaffenhet, af d. 22 Maj 1697, inhemtas, att Stockholm då egde 79 skepp af de större, som kallades Währbare, och 150 af de halffria, som ock till utländsk sjöfart kunde brukas; hwaraf frakterna beräknades till 4 à 500,000 rd. årligen, utom förmånen af sjöbefaret manskap, bestigande sig till utöfwer 4000 båtsmän, och deribland icke en sjettedel fremmande.[1] Den bewilljade nederlagsfriheten på salt och win, som, utur första handen, med Swenska skepp infördes, upphjelpte handeln i allmänhet och befrämjade sjöfarten i synnerhet. Efter ett långwarigt krig, bestod hela rikets handelsflotta, 1723, af endast 100 fartyg, af 4984 läster, då större delen af rikets export och import bestriddes af utländningar. Deremot egde ensamt rederierna i Stockholm, år 1749, 82 skepp af ek, näml. 62 af åtskillig storlek, under och af 100 lästers drägt, 16 mellan 100 och 200 läster, 4 mellan 200 och 300 läster, och af furu 116, näml. 69 af åtskilliga slag och af 100 lästers storlek, 31 mellan 100 och 200, 13 mellan 200 och 300, och 3 öfwer 300 lästers storlek, efter John Classons uppgift.[2] År 1785 räknades åter handelsskeppen till 230 st. (Fischerström om Mälaren). Att Stockholms sjöfart, i skydd af neutraliteten, i betydlig måtto åter upplifwades i början af 1790, intages deraf, att nästan alla stora handelsskepp, som, sedan Americanska krigets slut, legat syssellösa, då woro utredda och utgångna, att begagna ett för Swenska flaggan fördelaktigt förbund.

Stockholms Grosshandels-Sällskap bewilljade en friwillig afgift af ½ rd. specie för hwarje swår läst, att för åren 1782 och 1783 erläggas, af hwart och ett de handlande och skeppsrederierna i Stockholm tillhörigt fartyg af 30 swåra läster eller derutöfwer, i anseende till det beskydd, som, under då warande krigsoroligheter, lemnades Swenska sjöfarten, medelst escadrars och convoyers hållande i sjön. Den 23 Jan. 1783, hade Borgerskapet i Stockholm, som utgjorde skeppsredarne, företräde hos Kongl. Maj:t, för att i underdånighet öfwerlemna en guldmedaille, föreställande å ena sidan Konungens bild med wanlig titel, och å den andra utsigten af Stockholms skeppsbrygga, med derwid liggande skepp och köpmanswaror, m.m. Öfwerskriften: Te tuta et aucta Parente, och i exerg, Commercia Civ. Stockh. 1782. Lika friwilligt åtogo sig skeppsrederierna, i Apr. månad 1792, äfwen 1798, att erlägga 1 rd. för hwarje swår läst, af hwart och ett dem tillhörigt fartyg af 30 läster och derutöfwer, som utgick till utrikes hamn, så inom, så utom Östersjön, till betygande af skyldig erkänsla för Swenska handelsflaggans beskydd och bibehållandet af fullkomlig neutralitet, i anseende till alla krigförande magter; hwarom Stockholms Bourse försäkrades, då inga contrabande (förbjudna waror) eller krigsförnödenheter fördes till de krigande magternas hamnar.


6. §.

Om skeppsleden ifrån Stockholm anmärkes: att Konung Gustaf Adolph gaf Jöns Olofsson, i Sålne Kroka på Wermdön, wissa förmåner på behaglig tid, för det han upptäckt en ny skeppsled, så att han förmentc sig kunna skadeslöst styra Konungens skepp med ett wäder skärgården igenom, och icke draga den krokiga leden genom Djurö hamn (Öppn. Br. d. 7 Juni 1616). Förmodligen har detta warit den farled, som sedan blef förbjuden; då i stället förordnades, att allt det gods, som från Stockholm skeppas ut, eller inkommer från fremmande land, icke måtte föras genom Baggens Stäk, och att ingen annan led skulle nyttjas, än genom Waxholmen (Stockh., d. 16 Apr. 1638).

Wid inloppen till Stockholms skärgård, är Landsorts fyrbåk, som blef först år 1669 af trä uppbyggd genom Borgaren i Stockholm Johan von der Hagen, emot wissa förmåner, och sedan 1687 af sten, samt försedd med 5 stålspeglar; Korssö fyrbåk wid Sandhamn, samt Känningsbåken Söderarmen wid inloppet till Furusund (Sw. Saml., 2 st., p. 49).

Om Stockholms Jurisdiction, i anseende till sjöfarten i skärgården, bör här anmärkas Rådst. Balkens XII Cap. i Stadslagen, som stadgar, att för förbrytelser, hwilka skedde mellan Stockholm och Aspasund, skulle bötas efter Stadens rätt; äfwensom mellan Staden och Kungshamn och mellan Staden och Korsshamn, eller i Åsöna, som stadens mark är. Förenämnde Aspasund förmenes wara wid Aspön i Wermdö socken beläget, eller, efter Loccenii tanka, wid Sandhamn.


7. §.

Af hwad redan anfördt blifwit, torde, till bestyrkande af Stockholms stads betydliga utrikes handel, här ej behöfwa intagas förut tryckta listor och förteckningar på utifrån inkommande waror. Behofwet för Stockholms stad, med nästgränsande och äfwen aflägsnare landsorter, hwilka derifrån afhemta flera nödiga handelswaror, lemnar derom en otwungen öfwertygelse. Spannmål, salt, win, victualier af alla slag, specerier, rudimaterier (råämnen) för fabrikerna, med mångfalldiga flera, mer och mindre oumbärliga, waror, hafwa, en längre tid, wida öfwerstigit beloppet af rikets egna producter och alltså nedtyngt handelswågen med rikets förlust; men, sedan allmänna bruket af sidentyger, redan år 1794, blifwit, i betydlig måtto, så inskränkt, att åtminstone bättre manspersoner ej bära andra kläder, än af inhemskt kläde och finare hemwäfda westtyg, samt den sämre klassen af wadmal och gröfre kläde; återbruket i riket nu mer äfwen blifwit så betydligt utwidgadt och förbättradt, att föga behof göres af utländsk spannmåls och victualiewarors införskrifning; och den lyckliga händelse äfwen inträffat, att sillen, i flera år, åter infunnit sig wid Sweriges kuster; så har allt detta werkat till handelswågens lättande, och är allt hopp, att öfwerwigten snart skall wisa sig till Sweriges fördel, oafbrutet åsyftad och befordrad genom de kloka författningar, en wis regering widtager.

Den regala bränneritiden är länge sedan förbi, så att man nu ej behöfwer bråka sin hjerna med calculer öfwer behofwet av utländsk spannmåls införskrifning dertill, och ändtligen hafwa, wid 1823 års riksdag, de då qwarwarande krono brännerier i Stockholm blifwit utdömda och nedlaggda. Om landtmannen, föranledd af en trög afsättning på sin spannmål inom riket, i anseende till ett nog hastigt, till landtbrukets skada och wanmagt, allt mer och mer nedfallet pris derå, nödgats widtaga det steg, att genom en påskyndad brännwinsbränning förädla sin säd, för att derigenom lättare kunna erhålla och tillika bättre kunna underhålla sin ladugård; så är det förlåtligt, i synnerhet som behofwet af brännwin i Stockholm, i stället för tillgången wid de der nedlaggda brännerier, mestadels tillkommen af utländsk säd, lättar afsättningen af en inrikes tillwerkad wara, hwilken fordom måste från utrikes ort införskrifwas. Det är ock ej mer den tid, då brännwin tillwerkades ensamt af säd. En i Swerige till sin höjd kommen potatoesplantering gifwer en rik afkastning, som, utom hwad till födan anwändes, till en stor del wid brännwinsbränningen nu mer intager rummet i stället för många tusende tunnor säd, så att potatoesproductionen, i slikt fall, äfwen i betydlig mån förringar behofwet af utländsk spannmål. Nu kommer man till en annan nödwändighetswara.

Salt infördes till Stockholm, efter ett taget medium af 10 år, ifrån 1739 till 1749, årligen 85,069 tunnor, då hela rikets import besteg sig till 145,625 tunnor. Enär widtagna författningar, i anseende till salthandeln, ökade detta quantum till 203,587 tunnor för åren 1749 och 1750, inkommo till Stockholm per medium, för sistnämnda år, 123,356 tunnor; som wida öfwersteg det wanliga, årliga behofwet. År 1781 inkommo till Stockholm 124,783 t. Sedan de författningar wunnit stadga, som blefwo tagna till denna handels uppbringande, genom afsättning deraf på utrikes orter, har saltinförsseln ansenligen ökats, äfwen i anseende till ett anbefaldt större quantum nederlagssalt,[3] hwilket dock ej kommit att ligga de handlande till last, i anseende till en uppmuntrad återutförssel deraf, till allmän och enskild winst, sedan rikets behof först tillräckligen blifwit besörjdt. Under det så kallade Salt-contorets bestånd, ifrån 1750 till 1765, då Saltcontors afgiften upphörde, hade till Stockholm inkommit 1,099,565 tunnor salt efter sjötulls-contorets uppgift till Kongl. CommerceCollegium 1766.

Blyhwitt är en artikel, som nu mer i ganska obetydlig mån behöfwer införskrifwas, ty den tillwerkas till myckenhet inom riket. Bruket af indigo är här äfwen inskränkt, då den bruna färgen mycket intagit den blåas ställe. Hwitt och rött bomullsgarn hämtas wäl från utrikes ort; men just dermed, så wäl som af inrikes bomullspånad, tillwerkas nu åtskilliga fina tyger till fruntimmerskläder samt westtyg och sommarkläder. Lingarn utgör nu en ringa import, likasom skrifpapper. Sålläder lärer dock från utrikes platser ej helt och hållet kunna umbäras; men kaffebönor, risgryn och andra specerier förblifwa ett wanligt behof från utländningen.

För att känna Stockholms utrikes handel, bör man hafwa en nogare kunskap om hela inrikes tillförseln af exportabla waror, utom jern och flera metaller, såsom ock bergwerkens öfriga producter af alun, swafwel, victriol, rödfärga, m. m.; skogarnes afkastning, såsom beck, tjära, plankor, bräder;[4] bjelkar, allehanda träwaror, pottaska, fabriks- och slöjdewaror, krut och saltpeter, segelduk, lärfter, silltran, oberedda rehnshudar m. m., som, af en uppmuntrad idoghet och konstflit, kunde ökas.

Tillförseln, för åtgången och underhållet i Stockholm, är af den betydlighet, att några anteckningar derom måga här införas.

Wed infördes till Stockholm, år 1773, och passerade Blockhusudds tull, till 76,622 famnar al-, björk- och tallwed. Efter ett medinm för tio år, ifrån och med 1784 till och med 1793, utgjorde årliga tillförsseln 77,060 famnar, samt 11,143 läster brännkol.[5]

Hwar man wet, att wi fått från Finnland öfwer 50,000 famnar wed årligen, och, om wi hädanefter ej få betala den med wåra tillwerkningar, så torde derför nära en half million rd. årligen gå utur riket.

Om 10 à 12,000 skepppund stångjernssmide, hwartill åtgår nyssnämnda wedquantum, nedlades wid sådana bruk, som ega någorlunda beqwämlig sjötransport, så blefwe tillgång på arbetare, att hugga denna wed, och att forsla den till stranden, samt tillräckliga skogar till dess production i ewerldliga tider.[6]

Hötillförsseln räknades, för år 1760, till 1588 parmar och 11,869 hölass; år 1762 till 1654 parmar och 12,257 inkomna hölass samt 47,404 halmlass, men för 10 år, ifrån och med 1784 till och med 1793, per medium årligen till 3192 ⅔ parmar.

Af ätliga waror infördes, år 1762,

Oxar
9193.
Kor 11,835.
Kalfwar 23,106.
Får 23,938.
Lam
8976.
Swin
4689.
Tjädrar 36,972.
Orrar 88,523.
Hjerpar 179,943.

utom en myckenhet sjöfogel och hemtamda fjäderfän.

Härtill kommer tillförssel från Westerbotten af salt lax och flera ätliga waror, hwaraf en del utskeppas till flera inrikes orter. Och är ännu förhållandet härmed någorlunda lika.


8. §.

Om de, till en mer utwidgad och förmånligare utrikes handel, inrättade compagnier, contor och priviligierade bolag, i synnerhet i Stockholm, böra här korteligen följande anteckningar meddelas.

Konung Gustaf Adolph, som, med så mycken rätt, kallas den Store, ansåg handelns tillwext såsom ett rikswårdande ärende.

Det war han, som, 1614, uppmuntrade Swenska undersåter till en handelsinrättning på Indien och ett bolags stiftande, i sådant ändamål, i Göteborg på 12 års tid. Han lät ock, berörde år, höra och uppmuntra stapelstäderna, i synnerhet Stockholm, till inrättande af ett Köphandelscompagnie, hwarå förmånliga privilegier meddelades 1615, till handelns utwidgande på Westersjön. Af detta bolag bereddes derefter, år 1625, General Söderhandelscompagniet, som, den 14 Juni 1626, priviligierades på 12 års tid, att handla på Afrika, America och Magellanica. Detta Americanska compagnie blef likwäl upphäfwet 1661, sedan Nya Swerige war af Holländarne borttaget.

Ett nytt Kopparcompagnie inrättades den 10 Jan. 1625. Ett sednare Kopparcontor priviligierades ytterligare, med uteslutande handelsrättighet, genom förordningen den 20 Mars 1731. Skeppscompagniet, som inrättades den 26 Jan. och den 10 Mars 1636, hade ännu bestånd 1663, med ett capital af 176,000 rd. Spanska Salthandeln uppmuntrades i så måtto, att besutna Swenska borgare, som, utur första hand, upphandlade salt i Spanien, fingo eftergift till ⅓ part i licenten, samt sjöfolket tullfrihet, till en wiss utsatt summa (Öppn. Br. den 17 Dec. 1638).

Nya Skeppscompagniet, eller det mindre, priviligierades, den 18 Jan. 1649, med ett capital af 60,000 rd.

Enligt Handelsordinantien 1617, fick tjäran, från Öster- och Westerbotten samt WesterNorrland, icke annorstädes än i Stockholm aflåtas. Tjäruhandels-compagniet priviligierades i Stockholm, den 31 Mars 1648, med uteslutande frihet på 20 år, att ensamt uppköpa och utföra denna wara. Det egde, 1663, ett capital af 15,000 rd, och 300 delegare.[7] Louis de Geer fick Drottn. Christinas priviligier, 1649, på ett Afrikanskt Handelscompagnie, som, genom Hindr. Carloff, 1650, köpte Cabo Corsso af Konungen i Futu Bredeva.

Några skepp afsändes wäl; men Cabo Corsso blef försåtligtwis intaget af Holländarne, skeppet Christina af 4 Westindiska skepp fiendtligen antastadt, och Commendanten Nenman fängslad 1661.[8]

Guineiska Compagniet blef i Danska kriget mest förstördt, men arbetade ännu 1663 på sin upprättelse, utan framgång.

Engelska Baroneten Joh. Fr. Friesendorff och Abr. van Eik fingo privilegier, den 18 Juni 1666, på upprättande af ett General Factori-contor i Stockholm. Instructionen finnes i Comm. och Polit. Handl. 3 del., p. 94, och en omständlig berättelse, om ändamålet med denna inrättning, i Nya Sw. Bibl., 1 band, sednare del., p. 147. Factoriet tillbjöd sig att bestrida Konungens och alla enskildas commissionshandel, assecurera waror, gifwa penningar på bodmeri, utgifwa priscouranter, inrätta en bourse, m. m.

Till Levantiska handelns inrättande, widtog K. Carl XII den anstalt, att Johan Silfwercrantz,[9] genom resor i Turkiet, skulle samla nödiga underrättelser om hwad, till en sådan handels inrättande, kunde erfordras.

Turkiska Kejsaren hade tillåtit de Swenska en obehindrad handel i sina stater; men detta kom icke widare att påtänkas, förr än på 1730-talet, för krigsoroligheter skull samt andra rikets bekymmer och wanmagt. År 1729 slöts fred med Algier, och en handelstractat med Ottomanniska porten den 10 Jan. 1737.

Ett allmänt Privilegium på Levantiska handeln, på 10 år, utfärdades den 20 Febr. 1738, med förmån af nederlags- och tullfrihet. En Swensk Consul tillsattes i Smyrna, och fond af 2 tunnor guld samlades, fördelad i 400 actier, hwardera af 1500 daler kmt. Denna nya handelsgren sträckte sig i synnerhet till Smyrna, men war obetydlig. Ett nytt Privilegium utfärdades för Levantiska Compagniet, den 15 Jan. 1748, med förut bewilljade förmåner och en uteslutande handelsrättighet, samt ökad tullfrihet på stångjern, till 3000 Skeppund. Handeln aftog dock årligen och upphörde alldeles, då den, 1757 den 10 Jan., förklarades för alla fri och öppen. Compagniet uppgaf sin förlust till 14 à 15,000 plåtar, ehuru det njutit mera i tullfriheter, än hela compagniets fond war.[10]

År 1731, den 14 Juni, meddelades Commissarien Henr. König och Compagnie Kongl. Privilegium på 15 år, att inrätta en fart och handel på Ostindien, till sådana hamnar och orter, hwarest alla Europeiska nationer idkade fri och öppen handel. År 1732 utsände compagniet sitt första skepp, Fredericus Rex till China, och 1733, den 9 Febr., Ulrica Eleonora under Capten Pet. von Utfalls commando, till Porto Novo, en fri och öppen handelsplats, stora Mogol tillhörig, på kusten af Coromandel, att der försälja sin laddning, samt att med retourwaror återgå. Med Phusdarns, eller gouverneurens, samt Nabobens af Arcate, tillstånd, inrättades ett factori derstädes. Sedan skeppet för någon tid afgått till Bengalen, blef factoriet imellertid, af Engelska och Franska Ostindiska compagnierna, wåldsammeligen intaget, plundradt, med factoriebetjeningen och waror, bortfördt till Fort St. David, samt skeppet Ulrica, wid dess återkomst till Porto Novo, fiendtligen antastadt och förföljdt; men det kom dock omsider till Göteborg, den 4 Febr. 1735. Om detta stora wåld blef sedan från trycket utgifwen en berättelse, hwilken omständligen upplyser denna sak.

Till idkande af ett sill- och torskfiskeri, samt hwalfisk- och skjälfångst i Östersjön och Nordsjöu, utfärdades ett Privilegium Exclusivum, den 12 Aug. 1745, för handelsmännen i Stockholm Abrah. och Jakob Arfvidson och compagnie. Konung Adolph Fredrik, som då war rikets arffurste, förklarade sig för detta Compagnies beskyddare. Compagniets bolagsregler bekräftades den 13 Jan. 1746. Första stapeln inrättades i Marstrand, hwarifrån, 1747, 2:ne från utrikes ort, med möda, kostnad och äfwentyr, förskaffade Buyser utgingo, den ena på cabeljaufiske å Doggers Bank, och den andra på sillfiske under Hittland. År 1749 flyttades stapeln till Stockholm. 1750 utskickades 4 Buyser och en Jagare på sillfiske, och 2 Hukare på cabeljaufisket. Fångsten war de första åren icke synnerligen lönande. Compagniet inrättade sedan i Bohusländska skärgården på Käringön ett läge för cabeljaufisket. År 1753 är den rätta tiden, hwarifrån man kan räkna saltsjöfiskeriernas lyckliga uppkomst i Swerige. Fiskeri-compagniets uteslutande privilegium blef då upphäfwet, och ett reglemente, den 8 Apr. 1754, utfärdadt för Swenska hafs- och skärgårdsfiskerierna. Denna nyttiga och för riket så lönande näring kan, till sitt första upphof, tillskrifwas förenämnde Abrah. och Jakob Arfvidson samt deras medinteressenter.[11]

Till ett nytt Westindiskt compagnie meddelades privilegier för Abr. och Jakob Arfvidson och compagnie, den 2 Dec. 1745.

Till handels inrättande på Madera och Canarie-öarne utfärdades Privilegium för handlandena i Stockholm, Grill, Schultz, Lefebure och Pettersson, den 5 Mars 1746.

Om de till cursens styrande i Stockholm upprättade särskilda Wexelcontor kan en tillräcklig kunskap erhållas af de derom, wid 1766 års riksdag, utgifna handlingar.

På de handlades uppgifna förslag, biföll Kongl. Maj:t, den 12 Juni 1750, att ett Saltcontor i Stockholm måtte få inrättas, och för hwarje till staden ankommande tunna salt, undantagandes Franskt, Lüneburger och Skotskt, uppbäres en daler kmt, att nyttjas till interessen och bodhyror, för det salt, contoret måste upphandla och ständigt hafwa liggande, med flera omkostnader; hwarwid contorets göromål och omsorg egentligen skulle bestå deri, att få söka föra salthandeln, att: 1) ett tillräckligt upplag af salt ständigt måtte i riket wara tillhands; 2) saltpriset så styras, att en tunna förtulladt salt i Stockholm ej måtte gälla öfwer 18, högst 19 dal. kmt., och 3) att utskeppningen deraf måtte till de öfriga handelsställen i Östersjön främjas. Denna inrättning, som genast börjades, fortsattes till 1761, då hos Rikets Ständer i betraktande kom, att contoret brustit i sina förbindelser, och att saltcontors afgiften genast borde upphöra, samt contoret för hela uppbörden göra reda; som dock ej kom till werkställighet förrän 1765, då anmärkningar öfwer förwaltningen gjordes, och hwarefter Commerce-Collegium, genom utslag den 24 Sept. 1766, ålade contoret att gälda och till kronan betala 400,600 dal. kmt.[12]

Sedan kronan Swerige, genom afhandling med Frankrike 1784, blifwit egare af ön Barthelemy, emot ett bewilljadt fritt nederlag i Göteborg af Franska waror, så infördes derefter i Stockholm, med Kongl. Priviegium af den 31 October 1786, ett Westindiskt compagnie, som på Barthelemy inrättade contor och nederlag, hwarifrån med compagniets skepp afhemtades socker, kaffe, tobak, med flera waror, hwarwid njötos wissa, till denna handels befrämjande, förlänade friheter och förmåner.

Efter det Swerige tagit denna ö i besittning, har årliga staten derstädes fordrat 14,171 rd.; och hade statscontoret, ifrån 1789 i Juni till Sept. 1792, betalt, för dragna wexlar af befälhafwaren derstädes, 61,291 rd. 15 sk. 5 rst., utom stora summor, som skeppsutrustningar, till folks och manskaps transporterande, m. m. fordrat.


9. §.

Ibland de inrättningar i Stockholm, som tjena till handelns och sjöfartens biträde, hjelpreda och förmån, må ock här, utom de förut särskildt beskrifna penningwerk, kortligen nämnas:

Jernwågen, som 1662 började flyttas, från Jerntorget och gamla Wåghustomten, till gamla Stadsgrafwen, som i äldre tider blifwit, wid Södra Malmen, till stadens förswar, anlaggd (Se Södermalm).

Ett reglemente utkom, den 18 Apr. 1786, hwarefter de skeppare som, wid Jernwågen, å Saltsjö- samt Mälaresidan, willja lossa eller intaga last, hafwa sig att rätta, samt huru jernbärare-åldermannen bör sina sysslor i wågen förrätta.

Om Victualiewågarne är, angående Skeppsbron, förmäldt.

Tackjernswågen blef, på Rikets Ständers föreställning, inrättad, enligt Kungörelsen den 6 Febr. 1749. Den blef anlaggd wid stadens westra eller inrikes hamn och finnes, på Brolins charta 1771, utmärkt ofwanför den der befintliga twättbro.

Hamnen blef, genom pålning och fyllning, utwidgad 1797.

Lots-Contoret i Stockholm tillförordnades 1696, hwarom ett Kongl. Placat samma år utkom. Angående lotswerket i riket, som från längre tider tillbaka warit under Amiralitets-collegii uppsigt och styrelse, utfärdades en Kongl. Förordning, den 27 April 1748, hwarwid de brukliga lotstaxor äro bifogade. I en ytterligare författning af den 11 Aug. 1752, om lotswerket, blefwo lotstaxorna för utrikes fartyg fördubblade och, wid riksdagen 1761, än mer förhöjda, dock ej i den mån, som Swenska skepp, på utrikes orter, måste för lotsning erlägga. Lotswerket har sedermera hört under Committerade öfwer förwaltningen af arméens flottas ärender, som utarbetat nya författningar, angående båk- och lotswerket, samt en förändrad taxa för båk- och lotsafgiften, enligt Kongl. Förordningen den 27 October 1798; men detta werk är nu mera stäldt under Kongl. Förwaltningen af Sjöärendena, och har för lots- och båkfonden en ny förbättrad taxa blifwit fastställd; hwarom se Kongl. Förordningen den 20 Juni 1820. Det är anmärkningswärdt, för att kunna rätt bedöma Sweriges handel och sjöfart, att, efter denna taxa, lots- och båkmedlen i riket, år 1823, bestigit sig till 60,434 rd. 12 sk. 7 rst. banco.[13] Sedan ångfartyg i Swerige blifwit inrättade och kommit i bruk, har, genom Kongl. Brefwet den 3 Juni 1824, blifwit stadgadt, att Swenska ångfartyg, ehwad de segla på in- eller utrikes ort, endast skola erlägga halfwa lots- och båkafgifterna.

Om Convoy-Commissariatet eger man följande underrättelser.

Enligt Rikets Ständers beslut wid 1720 och 1723 årens riksdagar, lades en wiss afgift på alla inkommande och utgående waror, under namn af Extra Licent, hwilka medel sattes under disposition af Kongl. Convoy-Commissariatet, som till den ändan inrättades i Göteborg år 1727 och bestod af Chefen wid Amiralitet, såsom Ordförande, en adelig ledamot samt twänne eller flera af Grosshandelsbolaget. Afsigten med denna afgift som omedelbart ingick till Kongl. Convoy-Commissariatet, ifrån alla sjötullskamrar, war att skydda Swenska Handels-flottan i Medelhafwet, för Barbareskernas corsairer; hwilket werkställdes genom en eller flera fregatter, som utrustades för de inflytande Extra Licent-medlen, på convoyering, och hwaraf directionen erhöll namn af Convoy-Commissariat, som warade, intilldess Swerige, i slutet af 1730- och början af 1740-talet, fick fred med republikerna Algier, Tunis och Tripolis, men ej förr än på 1760-talet med Kejsaren i Marokko.

Efter sålunda af Swerige, med alla Barbareska magterna, slutad fred, anwändas medlen egentligen för dessa fredswerks underhållande och disponeras, dels till aflöning för beskickningen i Constantinopel, samt dem hos Afrikanska staterna, jemte flera kring Medelhafwet residerande Swenska consulers underhåll, dels till annuella, biennala, triennala eller occasionella presenter för de Barbareska regeringarne och deras förnämsta ämbetsmän, jemte flera extra utgifter, utom Kongl. Convoy-Commissariatets egen aflöning, pensioner, gratificationer, m. m.

År 1742 flyttades Convoy-Commissariatets session till Stockholm. Förwaltningen blef likwäl ungefärligen densamma som förut, med ombyte af ledamöter. Praesidium uppdrogs för alltid åt chefen wid då warande Galèreflottan, i anseende hwartill Commissariatet fick rum för sina sammankomster i Kronans hus å Kongl. Skeppsholmen, hwarest äfwen Commissariatet förblef till år 1779, då Commissariatet erhöll nådig befallning att lemna de hittills innehafda samt hyra sig husrum. Med 1790 års slut upphörde Convoy-Commissariatet alldeles, och i dess ställe förordnades en Comitée utan lön, åt hwilken Commissariatets göromål till en del uppdrogos; men aflöningen och de andra utgifterna skulle Kongl. StatsContoret besörja. Wid samma tillfälle afskrefs en betydande fordran, som Convoy-Commissariatet hos Kongl. StatsContoret hade innestående. I Februari månad 1797 blef Convoy-Commissariatet åter upplifwadt, med något tillökta inkomster, som nu utgå af sjötullsmedlen och anordnas af Kongl. General-Tull-Directionen. Förwaltningen föres af en Amiral, såsom Ordförande, ett Cancelli Råd och twänne Grosshandlare, hwilka njuta löner efter 1780 års stat, samt dessutom af extra ledamöter, hwilka, wid werkets återställande, woro 2:ne, men nu allenast en. Redogörelsen har till 1780, af Kongl. Kammar-Revisionen, och ifrån 1780 till och med 1798, af Kongl. CancelliCollegium, blifwit reviderad; men sedan förordnades, genom Kongl. Br. d. 30 Apr. 1799, att räkenskaperna dädanefter komme att undergå revision i Kongl. KammarRätten och, i sådan afsigt, till Kongl. KammarCollegium insändas.

Sjö-Assecurance Compagniet, till skepps och laddningars försäkrande, inrättades och fick stadfästade bolagsreglor d. 4 Juli 1739. Fonden war tio tunnor guld, fördelad i 1000 lotter, à 3000 dal. smt. per lott. Compagniet förwaltas af 4 Directeurer, dem interessenterna hwart tredje år wälja och tillsätta. Anledningen till denna inrättning tillskrifwes Hof-Cancelleren von Dalin, som, i sin Argus 1733, framlade den summa, hwilken Assecurance-Contoret i Amsterdam årligen drog utur Swerige och, efter hans uppgift, öfwersteg en million Holländska gyllen.[14]

En Styrmans-scholas inrättande påtänktes redan 1658. Navigationsscholan har, i sednare tider, under allmän wård och tillsyn, blifwit utwidgad och förbättrad (Se Navigations-scholan).

Om Sjömanshusets grundläggning ses i nästföljande Capitel.

Forwagns och Fraktfartygs inrättande, till communications befrämjande, inrikes orter imellan, utbjöds till entreprenade, emot wissa förmåner, d. 4 Mars 1755. Twänne forwagnsinrättningar hafwa wäl sedermera blifwit började, men, utan långwarigt bestånd, åter inställda.

Barlastplatser eger Magistraten att låta utse och anordna (Publ. d. 6 Febr. 1734).

Här är icke stället att beskrifwa de i riket anlaggda canaler; men, som dylika inrättningar mycket lätta warutransporter och alltså kunna anses röra Stockholms stads handel, så bör här åtminstone anmärkas, att Södertelje Canal, med dess slusswerk imellan Mälaren och Östersjön, till omkring 1000 famnars längd, påbörjades år 1806 och fullbordades ändtligen 1819, samt att den stora Göta canal, som förenar sjöarne Wenern och Wettern samt genomskär Öster- och Westergötland, påbörjades år 1811 och är nu (1828) nära sin fullbordan.

Referenser[redigera]

Noter[redigera]

  1. Loensboms Handl. till K. Carl XI:s Histor. 4 Saml. Stockh. 1765, 8:o, p. 6.
  2. Tal om handelns omskiften i Wetensk. Akadem.
  3. År 1763 inkommo i riket 379,446 tunnor salt. Se härom Sefströms Sw. Saml., 5 st., p. 260.
  4. Inkomna bräder af alla slag, för år 1753, uppgifwas till 77434 tolfter.
  5. I Petersburg uppbrännas årligen, efter medelmåttig uträkning, 200,000 famnar, bestigande sig i penningewärde till en half million rubel (Storch, Beskr. om Petersburg, p. 6).
  6. Schön, om inre hushållningen i Riket, Stockh. 1815, 8:o, p. 18.
  7. Rosenhane, 1. c.
  8. Loenbom - Histor. Märkwärd., 1 del., p. 22.
  9. Notarien i Comm. Collegium J. Silfwercrantz afled i Acca 1712. Büschings Palaestina, öfwersättning, Stockholm, 1784, i företalet
  10. Westermans Tal i Wetensk. Akadem. 1770.
  11. Sw. Mercurins, 1756, för Febr. m., p. 457.
  12. Sw. Fateburen, 4 del., 1768, 8:o, p. 25, 47, 113, 132.
  13. Post- och Inrikes Tidning, 1825, n:o 28.
  14. Flintenbergs Werk, 2 d:l., p. 156.