Om Sveriges framtid
|
| Tal hållet 12 maj 1843, här återgivet efter Valda skrifter, tredje delen, sid. 3–19 (1869). |
Om Sveriges Framtid.
Tal till minne af konung Carl XIV Johans tjugufemåriga regeringden 12 Maj 1843.
Under de sednast förflutna trettio åren har det Svenska folket af sin nu regerande store konung emottagit uppmaningen, att blifva ej allenast ett fridens folk, utan äfven den egentliga centralkraften och utgångspunkten för Nordens frid. Denna uppmaning står i sträng motsats till det folklynne, vi ifrån våra fäder ärft, till vårt vanliga sätt att betrakta vår förflutna historia och de minnen, hvilka deri förvaras, ej mindre dem, hvilka nära vår stolthet och fröjd, än dem, som fylla våra hjertan med harm, nedslagenhet och hämdbegär, till vårt rådande begrepp om menniskovärdet och om den art af detta, hvilken vi skatte högst, och till de önskningar, hvilka närmast införlifva sig med vår kärlek till fäderneslandet och dess ära. Om den i framtiden det oaktadt omsider skall kunna segra öfver dessa motverkande krafter, och dess åtlydnad således någonsin komma att bestämma rigtningen af vårt samfundslif, är en fråga, hvilken nu svårligen någon utan förvetenhet kan våga försöket att besvara. Men uppmaningen gäller dock hela vår framtid, dess lycka och dess ära, och vi måste fullständigt uppfatta den och förstå dess verkliga innehåll, om vi i afseende derpå skola kunna pröfva oss sjelfva och tydligt inse de skyldigheter, hvilka den bestämmelse, hvarpå den hänvisar, ålägger oss. Detta bör i synnerhet nu behjertas emedan om den tacksamhet vi till vår vördnadsvärde konung i dessa dagar högtidligt hembära, skall vara sann, rättvis och djup, bör den icke allenast framräckas såsom ett lofoffer åt hans personliga dygder, utan den måste utgå ur ett verkligt erkännande af sanningen af den grandsats, som styrt hans handlingar, och således kunna till väckelse af mod och kraft införlifva sig med vårt eget nit för fäderneslandets välgång.
Det första, som åligger ett folk, hvilket träder i fridens tjenst och allvarligt vill arbeta för dess välde på jorden, är att eröfra sitt eget land, eller, såsom det heldre torde böra uttryckas, genom vården och förädlingen af lifvets alstringskraft hos det land det bebor förvärfva sig rättigheten att herrska deröfver. Endast i samma mån som denna skyldighet uppfylles, kan ett folk komma till besittning af det nödvändiga villkoret för sitt sanna välstånd och vinna helsans verkliga kraft, då deremot, när denna skyldighet försummas, all den rikedom det på annan väg förvärfvar, vare sig genom eröfringar eller genom handel, är blott skenbar och medför mer skada än gagn. En sådan rikedom förtrycker och förslafvar nämligen folkets egentliga lif; den har fattigdomen till tvillingbror, som äfven, under det en lysande skepnad af lycka och magt mången gång fängslar den blott på ytan rigtade betraktelsen, fostrar upp inre elände och förderf och tillvexer småningom till den öfvermagt, att han slutligen blir den segrande och bereder samhällets säkra undergång. Detta står skrifvet på hvarje blad af nationernas häfder, ehuru den falska ärans och den falska lyckans förvillande skenbilder ofta nog hindra ej blott mängden utan äfven stundom den egentlige forskaren att tydligt och klart inse det. Men den kärleksfulla vård, ett folk utöfvar öfver sitt hemlands organiska lif, är ett nödvändigt villkor, icke blott för dess yttre välstånd, utan äfven för utvecklingen af dess eget menskliga inre, för framträdandet hos detsamma af humanitetens sanna character och förädlingskraft. Vårdarekallet af naturen tillhör väsendtligen menniskans bestämmelse, och hon kan således icke fullständigt uppfatta den sednares fordran och vara den trogen, om hon försummar det förra, missförstår dess betydelse och föraktar dess skyldigheter. Det är i följd deraf en i mensklighetens väsende djupt rotad nödvändig lag, att ett folk, som vanvårdar sitt land och underlåter att hos detsamma framkalla ett ädlare och rikare lif, sjelft blir qvarhållet i råhetens fjettrar och oförmöget att uppnå någon högre och verklig cultur, vare sig uti intellectuellt eller moraliskt afseende. Känslan af denna andliga vanmagt förmår detsamma ofta till försöket att ifrån främmande länder tillegna sig bildningens gåfvor, men det vinner genom dessa sällan något annat än några yttre förgängliga prydnader, son svagt blott undangömma den inre råhetens vidriga grunddrag. Den sanna fosterlandskärleken har hos ett sådant folk icke någon stark och lefvande rot, i kraft hvaraf den kan hålla ut äfven i motgångens dagar och segra öfver egennyttans och fåfängans frestelser. Längtan till främmande länder och en fördomsfull vördnad för främmande seder, lagar och förhållanden öfvergå då ofta till en tänkesättets tärande sjukdom, som bortfräter det sanna lefnadsmodet, kraften både till handling och till lidande och genomtränger det vissnade hjertat med det obestämdt knotande missnöjets gift. »Tala vid jorden och hon skall lära dig» är ett gudomligt bud, hvars åtlydnad menniskan icke ostraffadt kan försumma. Men huru skall ett folk tala till naturen att det må vinna undervisning af henne? Om det vänder sig emot denna sin lärarinna med inkräktarens blott vinst beräknande eröfringsbegär och vill utkräfva hennes gåfvor såsom rof, blir hennes röst stum och hennes anlete beslöjadt; men inom det inkräktande folkets eget inre har hon i dess okufvade drifter bundsförvandter, som väl småningom vexa ut till fruktansvärda hämnare af hennes kränkta frid. Då åter menniskan går naturen till möte med den varma kärlek, det sanna nit, som omedelbart henne ingifvas af den djupa känslan deraf, att vårdarekallet af lifvet har nödvändigt sammanhang med hennes bestämmelse, då är det som naturen ej blott för henne verkligt öppnar sin rika hand och frikostigt skänker henne medlen för hennes varelses bestånd, utan äfven afslöjar sitt sköna anlete och inviger henne i lifvets uppenbarelse af sitt heliga inre, samt undervisar henne, i vishet och tålamod, i vördnad och förtröstan. Det är ock hufvudsakligen genom denna undervisning, som menniskan kan lära sig att rätt förstå, högakta och vårda den sida af samhället, som med naturen står i omedelbar vexelverkan och hvilken det tillhör att genom ihärdiga mödor utföra det stora verket af den sednares förädling; eller den i egentlig mening såkallade arbetande classen. Numera bör det väl vara icke blott för hvar och en tänkande begripligt, utan äfven af de flesta fullständigt begripet och insedt, att de förstöringskrafter, som uppkomma inom samhället sjelft genom den arbetande classens vanvård och förvildning, äro dess fruktansvärdaste fiender, och att den blott utifrån hotande inkräktningsmagten, må den vara huru väldig som helst, är ett ringa ting i jemförelse med dem. Det har nämligen varit dessa, som i alla skiften af vårt slägtes historia hufvudsakligen undergräft samhället och beredt den förstöringens afgrund, uti hvilken stater och välden under tidernas lopp slutligen nedstörtat. Att sanningen häraf allt djupare och djupare uppfattas af det allmänna tänkesättet och alltmer erhåller öfvertygelsens segrande kraft, utgör en af de förnämsta triumfer, den fortskridande bildningen i vår tid vunnit, och, vare det sagdt till detta tidehvarfs verkliga ära, de arbetandes rätt och fordran blifva nu mer än någonsin förr allmänneligt ocb allvarligt behjertade. Att den arbetande måste erkännas såsom verklig menniska och följaktligen såsom fri samt således ej mer får vara slaf, såsom det med få undantag var händelsen hos forntidens folk, är den rättvisa och sannt menskliga grundsats, hvilken vår tid framför de förflutna åtminstone i orden hyllat. Men om denna grundsats uppfattas blott till hälften, blir den falsk och leder till ett mål, som är alldeles motsatt det hvilket man erkänt såsom det dermed verkligen åsyftade. Den arbetande classens fordran är nämligen vida större än att den genom den såkallade medborgerliga frihetens yttre ställning skulle kunna anses tillfredsställd. Den gäller fastmer den djupa aktning och den kärleksfulla vård, som hafva sin grund i det religionens och mensklighetens heliga bud, som anbefaller menniskorna ett inbördes broderligt sinnelag och gemensam samverkan för den sanna och högre gemensamma bestämmelsen. Utan insigt uti den arbetande classens betydelse för detta mensklighetens högre mål, utan aktning för dess deraf beroende tunga skyldigheter och utan tacksamhet för dess mödor, är den medborgerliga frihetens skänk snarare ett hån än en välgerning. Förtrycket kan fortfara ändå och det blir ej mildare derföre, att dess utöfning blott öfverflyttas ifrån magtens innehafvare till rikedomens och kunskapens. Det kan således hända och har utan tvifvel flera gånger händt, att hvad som hetat och till den yttre formen äfven varit frihetens skänk, i sjelfva verket icke betydt något annat än ett upphörande af vårdens skyldighet, hvaremot det, som i forntiden hade skepnaden af blott förtryck, mången gång, om icke alltid, var villkor och medel för verklig vård. Men ännu djupare har frihetens bud till förbättring af de arbetandes ställning blifvit missförstådt eller förvrängdt af dem, hvilka användt det såsom uppmaning till de sednare att påskynda den förstöringsakt af samhället, som i alla fall i framtiden måste blifva den slutliga följden af deras förvildning, om denna får fortfara och tillvexa. Det är möjligt att denna uppmaning hos många utgått ifrån välmening och nit, men då vittnar den om ytterligt inskränkta och låga begrepp, ej blott om samhället och dess behof, utan äfven om framtiden och mensklighetens bestämmelse. Der den åter är förenad med någon djupare insigt i samhällets väsende och ändamål, är den af sådan beskaffenhet, att äfven den strängaste dom, som deröfver kan uttalas, är för mild. — Men den fruktansvärda verkan, dylika uppmaningar hos andra folkslag möjligen kunna framkalla, borde vi ej hafva anledning att befara hos oss, emedan hela vår statsförfattning, i högre mått måhända än någon annan, är djupt genomträngd af aktning för de arbetandes värde och rätt, och derigenom har den Svenske odalmannen inom samfundslifvet en vigt och betydelse, som den arbetande i andra länder saknar. Honom tillkommer ock derföre en betydlig del af den ära, som ger glans åt våra häfder, och, hvad som är vida mer, han har ifrån ålder varit och skall troligen äfven i framtiden förblifva vår starkaste conservativa kraft, en upprätthållare af vår frid och verkliga frihet. Men ehuru vi således i honom äge en aktningsvärd förkunnare af arbetets magt och ära, måste vi dock beklagligen erkänna det någon djupare insigt uti betydelsen af lifvets och naturens vård ännu icke införlifvat sig med vår såkallade högre bildning. Vi söke sällan en sådan insigt och ännu mindre förstå vi att uppskatta rikedomen af dess innehåll. Om vi nödgas medgifva, att naturens vård och de arbeten den fordrar äro nödvändiga för vårt yttre bestånd, förmå vi dock ännu icke värdera deras betydelse för utvecklingen af vårt inre till verklig förädling och bildning, i följd hvaraf vi ej heller kunne omfatta dem med sann högaktning och kärlek. Enligt den åsigt vi af våra fäder ärft och under våra skiftande öden bibehållit är den handling, vi värdere högst och åt hvilken vi egne vår verkliga vördnad, den som har characteren af hjeltebragd och består i strid emot och seger öfver stora och mägtiga hinder, svårigheter och faror. Men äfven i egenskap af lifvets fridsälle vårdare behöfve vi icke öfvergifva detta hjeltebragdens älskade ideal, ty det är icke veklingen, som den i sin vildhet trotsiga Svenska naturen kallar till sitt möte och gifver löfte om framgång och seger. Om hon skall underkasta sig vårdarens hand, fordrar hon af honom det högsta mått af klokhet, mod och ihärdighet. Det är derföre, som ganska få af menniskokraftens dristiga företag kunna i afseende på den yttre storhetens character anses öfverträffa det, som i den Skandinaviska klippans magra och hårda grund förmår åt den organiska verldens ädlare alster förvärfva ett djupare rotfäste och utsträcka menniskovårdens skyddande och bevarande välde ända intill gränsen af det vinterns oförgängliga rike, der dennes starke väktare, kölden och mörkret, öfver det i dödens djupa sömn nedsjunkna lifvet hålla det glänsande svepningstäcke, som väl aldrig af menniskohand kommer att lyftas.
Men det är ej blott med naturen, som ett folk, hvilket med fullt allvar vill arbeta för utvecklingen af sin inre bildningskraft, måste söka frid, utan äfven med menskligheten. Ifrån den eviga kraft, som genomtränger hela vårt slägte och gifver detsamma dess stora gemensamma betydelse inom tiden och verlden, utgår den nödvändiga lag, som både för den enskilde och för folken innehåller bestämmelsens heliga fordran. Det är åter endast genom trohet emot denna fordran, som menniskan vinner befrielse, upplyfter sig till oberoende af ödet och utöfvar det evigas herravälde öfver äfven den yttre verldens hämmande krafter. Derigenom blir hon det evigas omedelbara uppenbarelse på jorden, och det blir då genom henne som
»Lif uppgår ur förgängelsen
Och evighet ur tiden.»[1]
Förgäter hon åter denna fordran och affaller ifrån sin trohets högsta föremål, fattar henne ödets hand, och hennes varelse måste genom sin förstöring och undergång gifva hyllning och bekräftelse endast åt tidens och förgängelsens magt. Hvarje folk får derföre, i samma stund det träder ut ur sin blott naturliga ställning och blir en medlem inom mensklighetens och frihetens rike, en ifrån Försynens heliga ordning utgående bestämmelse sig förelagd, hvars uppfyllande utgör dess sanna verklighet, den enda osvikliga grunden för dess bestånd, dess lycka och dess förkofran. Det är således insigt uti denna bestämmelse, som ett folk framför allt bör söka, och när det derom vinner visshet och tro, skall det med aldrig vacklande trohet lyda dess bud och för dess ernående ihärdigt kämpa emot alla hinder, både yttre och inre, både de hotande och de förledande. Men det är i denna strid, som det så ofta ej blott dukar under för sin egen vanmagt, utan äfven blottställes för frestelser, som förvirra dess begrepp och förlama dess trohet. Ibland dessa frestelser är det egentligen tvenne, som framför alla andra hafva magt att förleda folken till affall och bereda deras undergång eller förnedring. Den ena är eröfringsbegäret, lystnaden efter välde och rof. Den dæmoniska magt, som ifrån denna lystnad utgår, är stor och har icke blott öfverväldigat enskilda personligheter, utan äfven genomträngt hela folkslag. I sin lägre form eller den af roflystnad tillhör dess välde en viss utvecklingsperiod i nästan alla folkslags historia, och i samma mån de massor den förmått sätta i rörelse varit stora och segrat öfver de yttre hindren, har den med fruktansvärd förstöring ingripit i den civiliserade verlden och mer än en gäng alldeles omhvälft dess ställning. Men vid en högre utvecklingsgrad af samhället och bildningen antager den, såsom det synes, en mildare och ädlare skepnad, men som dock i sjelfva verket innebär ett djupare affall och är fruktansvärdare till sina följder. Det är nämligen, då menniskan vill rycka sitt slägte bort ifrån det evigas välde och sjelf öfvertaga styrelsen af menskligheten och dess öden, vill sätta sig i Försynens ställe, hylla sitt eget förstånd såsom sanningens källa och sin vilja såsom rättvisans heliga lag. Detta högre herrskarebegär framträder väl egentligen hos enskilde, men medelbart genom dem kan det genomgripa äfven hela nationer, och i begge fallen lyckas företaget stundom till en tid, men den slutliga utgången har dock alltid utgjort en fullständig bekräftelse af sanningen af den Grekiska mythen om Phaëthon, som, derföre att han visste sig vara Apollos son, den högre bildningens omedelbara frukt, trodde sig hafva förmåga att vara ljusets styresman och köra solens vagn. Men ännu djupare, än genom eröfringsbegäret blir en nation förnedrad och sin egentliga bestämmelse otrogen genom lystnaden efter hämnd. Det gifves knappt någon af de tänkesättets falska rigtningar, som bero af passionernas magt, hvilken i samma grad som hämdlystnaden fördunklar menniskans förstånd och kufvar hennes vilja, som gör henne ofri ända till vansinnighet, fruktansvärd, då hon kan tillfredsställa sitt begär, men föraktlig och löjlig, då hon saknar förmåga dertill. Detta gäller om den enskilda personligheten, men äfven och i ännu högre mått om hela nationer. Derföre torde det äfven mången gång inträffa, att ett folk, som har mod och förmåga till en fullständig och genomgripande sjelfpröfning, slutligen finner, att den inre hemliga orsaken till aftyningen af dess kraft, till ombytligheten i dess grundsatser, till retligheten i dess lynne, är den förtryckande och qväljande känslan af ett vanmägtigt hämdbegär. I hvarje folkslags historia, så vida denna i mer eller mindre män införlifvat sig med mensklighetens stora gemensamma utveckling, inträffar förr eller sednare en tidpunkt, då det genomtränges af den sanna frihetens längtan och känner i sitt innersta behofvet, att blifva delaktig af humanitetens upprätthållande kraft och omedelbart beroende af Försynens skyddande styrelse. Men denna befrielsens himmelåtsträfvande längtan kan icke öfvergå till bopp, förströstan och handling, emedan de djupa passioner, som genomtränga folklynnet med tunga fjettrar draga henne ned till jorden och hindra henne att begripa sig sjelf. Om åter under en sådan inre strid folket får höra den milda uppmaningen, att kasta ifrån sig ej mindre den eröfringsbegärets trånga rustning, som endast sammantrycker dess bröst, än den hämdlystnadens blodiga klädnad, som med hemska drömbilder förvirrar dess tankar, för att fullständigt kunna uppfatta det verkliga innehållet af frihetens heliga kallelse, bör det begripa att det då hör sin räddares röst. Om det nämligen icke förmår förstå och lyda denna röst, kan den sanna befrielsens skänk icke blifva dess lott, utan, hemfallande under väldet af sina passioner, måste det förr eller sednare bereda sin undergång, om det är stort och mägtigt, genom inre förderf, om det är litet och svagt, derjemte genom yttre fienders inkräktning.
Om framför andra det folk bör skattas lyckligt, som hos sin ställning i verlden och till andra nationer finner sin bestämmelses fordran tydligt uttalad, då denna bestämmelse tillika är stor, ädel och betydelserik, äger det Svenska folket onekligen en sådan lycka, hvilken det, utan att förfalla i en djup och förnedrande förvillelse, icke kan uudgå att både begripa och högt värdera. Utan att förringa den stora betydelse, som tillkommer äfven andra folkslag, i afseende på mensklighetens egentliga och högsta ändamål, torde man dock hafva rätt att erkänna, det den djupare bildningens förnämsta hemland i sednare tider varit och ännu är Tyskland, och detta gäller i synnerhet om den nordliga afdelningen deraf, der utvecklingen af menniskans innersta andliga krafter erkännes och vårdas af den protestantiska kyrkans princip. Det är nämligen der, mer än annorstädes, som å den ena sidan bildningen betraktas såsom ändamål och ej blott såsom medel, och å den andra den inre lefvande grunden till dess utveckling och fortgång hålles i helgd och skyddas emot det förtryck, som uppkommer genom öfvervigten både af det yttre och af det traditionella. Det är ock derföre, som den frihet, sjelfständighet och frid, hvilka Tyskland efter mångåriga och oerhörda strider sig i sednare tider slutligen tillkämpat, äro af så stor och genomgripande betydelse för hela den civiliserade verlden och dess framtid. Men af denna Tysklands betydelse följer äfven det ur culturens fordran utgående djupa behofvet af den Europeiska nordens frid. De med hvarandra hemligen eller uppenbart kämpande verldsvälden, hvilkas inbördes strider sannolikt skola för en ädlare civilisations utspridande öfver jorden blifva fruktbärande — om de, såsom mångfaldiga tecken nu synas förebåda, komma att utföras i andra verldsdelar, i synnerhet i Asien — skulle deremot förstörande angripa culturens innersta och ädlaste krafter och hämma deras utveckling, i fall omständigheterna skulle föranleda deras sammanträffande i norden, och derigenom fridens magt blefve der alldeles upphäfven. Ifrån det högre och verkligt andliga i tiden utgår således en kallelse till nordens folk, att allvarligt hylla fridens ande och med ihärdighet och tålamod arbeta för upprätthållandet af dess välde; och det är det Svenska folket, som denna kallelse i främsta rummet gäller. Men äger då detta folk ett tänkesätt, som öppet för en sådan kallelse, förmår med kärlek uppfatta och med allvar, nit och trohet lyda dess bud? — Det torde vara svårt att på denna fråga våga ett jakande svar. Sverige har ifrån uråldriga tider varit nordens mägtigaste och lifligaste oro. Icke blott ur forntidens natt framträda väldiga kämpaminnen, som med den blodiga glansen af sitt hjeltelif, lik norrskenets hemska blossande lågor, fängsla den häpnande åskådarens blick och synas oupphörligt uppmana till bragder och strid, utan äfven under vår sednare historia har en till nära ett århundrade uppgående period af nästan underbar framgång på eröfringarnes bana fästat en outplånligt lysande krigsära vid vårt namn. Dessa minnen hafva inträngt i det innersta af vårt tänkesätt och bestämma i hufvudsakligt mått ännu dess rigtning, äfven vid uppfattandet af framtidens fordran och hopp. Den bittra erfarenhet af motgångar och förluster, som sedermera fallit på vår lott, har icke förmått fullkomligt afkyla denna vår en gång väckta längtan efter eröfringarnes lycka och krigsärans glans, utan i stället har den till den sednares näring framkallat hämndens och harmens frätande känslor, som med det hemska grubblandets förvillande phantomer oupphörligt oroa våra tankar och hindra oss att med fullkomlig frihet och klarhet inse betydelsen så väl af vår ställning som af vår framtid. Att friden, så snart den öfverskrider måttet af ett kortare skifte för hvila och återhemtning, gör själen slapp, dufven och lågsint emedan den manar blott till veklighet, till egennytta, till inskränkta lefnadsåsigter, till låga och småaktiga sysselsättningar, då deremot kriget återställer tänkesättets förlorade spänning, och fostrar upp ädelhet och kraft derigenom att det framkallar rigtningen emot det höga och stora i lifvet, är en hos oss, både af skalder och andra, så ofta yttrad åsigt, att man svårligen kan tvifla på dess verkliga rot i det allmänna tänkesättet. Det mannamod, hvarmed våre förfäder trotsade faran och aktade lifvet ringa, då krigets gud fordrade det till offer, lyser ännu genom tiderna med ett magiskt sken, och vi synas oss begå en vanärande otrohet emot den uppmaning, dess med vördnad bevarade minne för oss innehåller, om vi låta krigets kärlek slockna i vårt bröst och anse fridens kallelse såsom högre. Men om uppmaningens sanna mening af oss uppfattas, kunne vi både vörda och lyda den och det oaktadt troget egna oss åt fridens dyrkan. Menniskans varelse är till sin högsta och innersta betydelse ett offer, och det storartade i hennes tänkesätt har sin rot deri, att detta offer af henne sjelf kärleksfullt och med fri vilja hembäres, ty endast derigenom vinner inom hennes eget bröst det menskliga seger öfver det förgängliga. Detta gjorde våre förfäder och den character af storhet, deras bragder derigenom förvärfvade, är derföre ej en tom och falsk skepnad, utan verklig och sann. Men de offrade åt falska gudar, åt roflystnaden, hämdbegäret, hatet och den egna ärans tjusande atgudabild; och detta var djup och förnedrande hedendom. Ifrån denna måste vi fullkomligt befria oss. Vi måste öfvergifva de falska föremålen för våra förfäders dyrkan, men den fasta trohet, som lifvade den, böre vi behålla. Vi böre förstå och lyda fridens kallelse, men icke såsom ett medel för blott vår enskilda lycka och trefnad, utan med klar insigt i betydelsen af dess högre mål, skole vi lika fritt ocb modigt, som våre fäder, för dess ernående kämpa både emot andliga och verldsliga fiender och i denna strid skole vi, såsom de, kraftfullt och redligt offra allt, till och med lifvet. Då vi åter göre detta, stride vi och falle, om vår lott så fordrar, ej blott för vårt och våre närmastes enskilda väl, ej blott för vår fosterjords frihet och vårt samhälles bestånd, utan äfven för det högre menskliga, till hvars tjenst fridens heliga röst oss kallat. Då träda våra fornminnen åter till vårt möte och, ehuru de aflagt sina blodiga rustningar och äro klädda i fridens hvita drägter, förblifva de likväl, såsom förr, vördnadsbjudande förkunnare af uppoffringens, försakelsens, trohetens och hjeltemodets höga och manliga läror.
Men friden är icke ett jordens barn, utan en dotter af himmelen. Hon måste derföre komma till oss ifrån detta sitt verkliga hem, om hon skall kunna upprätta ett rike på jorden, som är varaktigt och mägtigt. Det är åter menniskornas goda, det heligas magt och fordran troget hyllande, vilja, som utgör detta rikes enda evärdliga grund, emedan det är på dess kallande stämma som den himmelborna nedstiger på jorden och gör menskligheten segrande öfver förstöringens krafter. Tron på det heliga ger menniskan kraft att utveckla sitt väsendtiiga inre och derigenom begripa sin varelses högsta och egentliga ändamål, sin bestämmelse att blifva himmelens tjenare och såsom sådan göra jorden till fridens verkliga hem; och denna heliga tro uttrycker sig inom tankesättet genom de andliga krafter, hvilka hos menniskoviljan upprätthålla rigtningen till det goda och som heta: vördnad och kärlek. Menniskornas åsigter kunna fördunklas på mångfaldigt sätt och begreppen förvirras, men så länge ännu vördnaden och kärleken bibehålla väldet öfver deras vilja, har religionen hos dem verklighet och de blifva delaktige af hennes skyddande och upprätthållande kraft. Men om viljan fullkomligt affaller ifrån dessa högre andliga magter och blir af dem alldeles oberoende, försvinner menskligbetens egentliga grunddrag ifrån själens anlete och naturens lägre, förnedrande och förtryckande drifter få välde öfver hennes inre. När åter ett sådant affall blir allmänt förändrar sig mänsklighetens betydelse och ställning. Hon utgör icke mer fridens gudomliga rike på jorden, utan i stället centralområdet för härjningen och striden; hon är icke mer naturens fridsälle vårdare, utan den store fridsförstöraren, som grumlar den spegelklara ytan af lifvets flod och hos den timliga varelsen i allmänhet utplånar uttrycken af ändamål, öfverensstämmelse och vishet. Genom den allmänna förstöringsact hon då framkallar och anför, faller hon dock alltid äfven sjelf, ehuru hon ännu i sin undergång tror på verkligheten af den spegelbild, högmodet håller fram för hennes förvirrade tankar, och der hon åskådar sig i segrarens och hämnarens, stundom äfven i martyrens, prunkande skepnad. När under sådana tidskiften af söndring, strid och förstöring, någon väldigare personlighet träder fram och, lik den Israelitiske hjelten i Dagons tempel, i blind och hämdlysten ifver fattar de pelare, som upprätthålla samhällets byggnad, lofsjunga dårarne hans djerfhet och kraft, ehuru de redan höra dånet af de kullstörtande hvalfven, som skola förkrossa både honom och dem sjelfva. — Det är således utvecklingen af det heligas tro till fullständigt välde öfver menniskans medvetande, som ensam förtjenar bildningens vördnadsvärda namn. Allt som lösrycker sig ifrån eller inskränker detta välde, det må värderas och beprisas under hvilken benämning som helst, såsom hyfsning eller skicklighet, kunskap eller konst, är missbildning, lögnaktigt till sin grund och förderfligt till sina verkningar. Under fortgången af sin utveckling, afviker dock menskligheten den ena tiden efter den andra, på dessa missbildningens irrvägar, ifrån sin bestämmelses rätta bana och både slägten och hela folkslag hafva, genom sina olyckor och sin undergång, fått umgälla det aldrig uteblifvande straffet för denna otrohet. Det utvidgade väldet öfver det lägre och timliga, hvilket menniskan genom den stigande bildningen förvärfvar, förleder henne att deråt egna en kärlek, som vid jorden och tiden fängslar hennes till det högre och eviga sträfvande ande; och genom de mångfaldiga kunskapernas tillvexande massor, tränger det yttre med öfvermagt in i hennes själ och drager en dunkel och kall töckenslöja öfver det, som der lefver såsom ljusets verkliga medelpunkt; då dereraot den af allt detta qvalfullt genomgripna känslan understundom söker sin räddning i den undergångna vidskepelsens hemlighetsfulla bilderverld, i det fruktlösa hopp, att der finna det andligas verkliga hem. Genom den inbördes striden af alla dessa fiendtliga magter försvinna både friden, ljuset och kraften ifrån menniskans inre verld, och hennes egna tankar fly med förfäran derifrån bort, emedan der ej annat finnes än tvifvel och oro, mörker och vanmagt. Det är under sådana förhållanden, som hos ädlare och starkare personligheter sanningens eviga längtan vaknar med öfvermagt öfver alla andra önskningar, och försöker att inom alla föreställningens och begreppets områden kämpande angripa lögnens rike, för att derigenom vinna sanningens vissa och klara åskådning, den återställda öfvertygelsens himmelska lycka. Denna ur tänkesättets innersta utgående strid med lögnen och förvillelsen kallas vetenskap, och det är af denna, som vår tid har sin djupaste och ädlaste betydelse, ty det är hufvudsakligen uti vetenskapen och dess sträfvande, som det heliga nu, mer än i något förflutet tidehvarf, har verkligt lif; och det är egentligen af dess kämpande krafter, som man kan hoppas, att fridens rike på jorden ännu skall kunna beredas. Men striden är hård och upprör mensklighetens innersta i den grad, att icke blott tankar och meningar genomgripas af en oupphörligt vexlande förvirring, utan en darrning sprider sig derifrån ut, hvaraf sjelfva samhällets grundvalar svigta. Ett af de vådligaste förhållanden i denna vetenskapens strid är åter det, ätt flere af hennes mägtigaste fiender sjelfve bära hennes färger och, med det nya hyckleriets förställningskonst, bekänna sig till hennes namn. Vetenskapen utgår ur tron på sanningens helighet, och om denna tro upphör, måste hennes lif slockna. Men för att uppnå sitt mål, måste hon genomgå tviflets skärseld och sätta alla menniskans föreställningar, äfven de högsta, i fråga, betvifla och pröfva dem. Detta är oundvikligt, om äfven inom begreppens område sanningens seger skall kunna vinnas, och fromheten misstager sig mycket och uppfattar ofullständigt det heligas fordran, om hon deraf såras och således försöker att med yttre hämmande åtgärder tillbakahålla vetenskapens gång. Men om åter tviflet blir segrande och öfvergår till förnekelse, och ännu mer, om passionerna genomgripa tankens verksamhet, och derigenom högmodet får intaga vördnadens plats och hatet kärlekens, samt dessa framhållas för folken såsom föremål för deras dyrkan, då har vetenskapen sjelf fallit och är icke mer värdig sitt namn. Hon är icke mer sanningens sökare, utan lögnens verktyg, icke mer ljusets engel utan mörkrets dæmon. Om hon åter äfven efter detta affall bibehåller eller till och med utvidgar sitt välde öfver det allmänna tänkesättet, är hon en säker och fruktansvärd budbärare af en börjande sjelfförstöring, hvilken ej skall upphöra förr, än det slägte, som genom hyllningens af lögnens magt gjort sitt inre lif till odlingsmark för en oupphörligt tillvexande hädelse, försvunnit ifrån jorden.
Flera tecken hafva i vår tid framtrådt, som häntyda på en sådan, genom sjelfva vetenskapens affall uppkommen, djupare missbildning och hotande synas förebåda dess förfärliga följder. I mångas föreställning ligger derföre ett hemskt och djupt mörker öfver den närmaste framtiden, ehuru de ännu våga tvifla om det verkligen är en annalkande natt, full af fasor och förödelser eller blott en sammanskockning af moln, hvilken ännu under den fortfarande dagen solen omsider skall skingra.
Om en betraktare af tiden, som allvarligt genomtränges af dessa dystra föreställningar, med bäfvan ser sig omkring, sökande efter de enskilda punkter af den civiliserade verlden, ifrån hvilka hjelp kan vara att hoppas, har han anledning att, åtminstone för något ögonblick, dröja äfven vid Sverige. Det der lilla folket uppe i höga norden, som för tvenne sekler tillbaka, genom verkliga och i Europas både samhällsskick och bildning djupt ingripande hjeltebragder, förvärfvade sig den strålande segerkrans, som tillkommer dem, hvilka kämpa för sanning och rätt, och fick denna sin ära beseglad af sin störste hjeltes martyrdöd, samt sedermera undgått de större frestelser, som missledt Europas mägtigare folkslag, nämligen dem af rikedom, eröfringslycka och den lägre kunskapsbildningens öfvermått, men i stället genom både motgångarnes tukt af öfvermodet och den flera gånger inträffade nästan underbara räddningen ur öfverhängande faror af verklig undergång, djupt erfarit Försynens vårdande hand, har rättvist anspråk på en sådan betraktares uppmärksamhet. Men om han således frågar: har detta folk verkligen nu i sitt inre, en trohetens, vördnadens och kärlekens kraft, som är nog stark, att omedelbart ingripa i bildningen och med andliga vapen kämpa för samma heliga sak, för hvilken dess förfäder i yttre strid offrade lif och blod, och derigenom förvärfvade sin oförgängliga ära? Hvad hafve vi väl då att svara på en sådan fråga? Kunne vi icke svara med annat, än vanmagtens, förnedringens och hånets nej! — då försvinner alldeles glansen af vår ära, ty den egentliga, af många nästan vidskepligt dyrkade, utgångspunkten för dess strålar, blir då för oss alldeles främmande och betydelselös. Men skulle ännu en ny mägtig ande kunna vakna i vårt inre, som genomträngande oss med framtidens aning upphäfver den nuvarande fordunklingen af vårt tänkesätt och ingifver oss hoppets ödmjuka, men förtröstansfulla ja! — då uppstår åter i förnyad gestalt våra gamla minnen såsom mägtiga framtidskrafter. Minnesvården på Lützens fält blir icke blott en förkunnare af en försvunnen tids ära, som väl är stor och ädel, men affallen ifrån lifvet och framtiden, allt djupare nedsjunker i glömskans flod, utan det höga, nära till dyrkan vördade, personliga minne, hvarom den erinrar, träder åter fram såsom en förklarad ande och talar å nyo till sitt folk: »förföras ej du lilla hop, utan lyft med nyväckt hopp ditt öga åter upp emot lifvets stora mål och fortsätt inom den inre verlden den heliga strid, jag inom den yttre börjat. Förtrösta ånyo på Gud, och du skall ännu en gång, såsom förr, både vinna och behålla segren!» Men icke blott detta vårt största och ärofullaste minne förkunnar då för oss framtidens fordran, utan på hela vår historia falla morgonstrålarne af en gryende dag, hvilka icke så mycket förhöja dess glans, som icke ännu mer uppenbara dess verkliga inre, och den uppmaning till fridens kärlek, hvilken vi under det sistförflutna tidskiftet emottagit, blir icke mer en främmande röst utan inföilifvande sig med vårt samfundslifs innersta grundton, förlänar hon denna en genomträngande kraft, som i framtiden skall återställa dess välde och genom endrägtens harmoni besegra de nu med hvarandra fruktlöst kämpande missljuden.
Om denna bestämmelse för Svenska folket är den verkliga och om vi skulle kunna förmå så fullständigt och djupt uppfatta dess fordran, att vårt tänkesätt hyllar den såsom sin högsta lag, öppnar framtiden för vårt samfundslif en ny bana, som väl är brant och fordrar både ansträngningar och offer, men som leder icke blott till frid och lycka, utan äfven till den sanna ärans solbeglänsta höjder, till det den verkliga förädlingens frälsande och skyddande rike, hvars evärdliga grund är trogen kärlek till mensklighetens högsta gemensamma mål. Men denna bana kan icke beträdas utan hårda och allvarliga strider. Det förvirrade, stundom temligen högljudda, sorl af missnöje och knot, som genomgått den sednaste tiden, visar väl att fridens uppmaning trängt djupt och upprört det allmänna tänkesättets inre, men tillika att de hämmande krafter, som hindra den fria åtlydnaden deraf, icke äro få. Vi hafve att kämpa icke blott med det gamla hatets mångfaldiga magter, utan äfven ej mindre med råheten och dess hån, än med trögheten och håglösheten, ej mindre med svagheten, som tror sig stark, och inskränktheten, som tror sig skarpsynt, än med egennyttan och sjelfklokheten, det ovissa nitet och det ytliga men oroliga förändrings begäret; med ett ord, med alla dessa små rörelsekrafter, som likt gäsningens väderbubblor, oupphörligt pösa upp inom tänkesättet, då det icke genomtränges och beherrskas af culturens och fridens verkliga grundkrafter. Dessa strider kunna utkämpas med framgång och till seger endast af män, som älska sanningen och rättvisan högre än sig sjelfva och för dem således kunna lida det yttersta och uppoffra allt; män, som kunna strida emot hatet, utan att sjelfve hata, och fördraga med tålamod både smälek och förföljelse, då dessa träffa blott dem sjelfva och icke den öfver deras enskilda intressen upphöjda sak, som är föremålet för deras högsta kärlek. Finnes det sådana män ibland oss, vore ock deras antal litet och deras krafter skenbart små, kunne vi ännu hoppas, ty Försynens så ofta gifna och bekräftade löften innehålla, att de verkligt trognes magt, ehuru samhällscharacterens yttre skepnad vanligen till en tid undangömmer eller fördunklar den, dock är den största på jorden! För desse män är också just derföre dessa dagars högtid verklig och stor, ty den ställer fram för deras tanke en hög och upplyftande föresyn, som visar dem huru den sanna kärleken, då den är rik och stark, kan uthärda i sin ädla strid, emedan den upprätthålles och skyddas af den högre magt, som leder b&de personlighetens, folkens och mensklighetens öden.
Med den innerligaste tacksamhet och vördnad vågar jag således vända mig till Dig, store och milde Konung, emedan det är Du, som i ord och gerning till oss framburit fridens heliga budskap och uttalat vår verkliga framtids vördnadsbjudande kallelse. Det var i en ställning af hotande och stora fåror, som det Svenska folket kallade Dig till sin genom brott och olyckor ledigblifna thron. Det väntade i Dig ej blott en räddare ur stundens trångmål och nöd, utan äfven en hämnare af lidna förluster och i mångas hjertan framkallade ditt lysande fältherrerykte det så länge af motgångar nedtryckta hoppet om en förnyelse af eröfringarnes tidehvarf. Du kom och utförde räddningens stora verk ej blott lyckligt, utan på ett sätt, som, om det med trohet och kraft vidmakthålles, lofvar ett tryggadt bestånd äfven i kommande tider. Men att blifva organ för den i djupet af vårt folklynne glödande hämdlystnadens oroliga önskningar, dertill var Du för högsinnad, för mensklig, för vis: och då Du besegrade den frestelse, eröfringens framgång innebar, blef denna i din hand ett medel, att genom befrielsens skänk till nytt lif återuppväcka en af Nordens starkaste folkskrafter, som genom århundraden varit kufvad af yttre förtryck. Men för den uppmaning, Du oss gaf att hylla fridens ande och troget utföra hans verk, var det allmänna tänkesättet ännu, såsom det synes, icke nog renadt ifrån det gamla hatets, krigslystnadens och eröfringsbegärets djupa rötter, och genom den välviljans mångåriga inre strid, hvilken Du i följd deraf nödgats kämpa, har Du förvärfvat ny ära och glans åt tålamodets dygd, och, då Du i afseende på Nordens framtid ännu sannolikt är den starkaste både i kärlek och i hopp, har Du blifvit oss en vördnadsbjudande lärare både i fördragsamhet och i förtröstan. Krigsäran har för menniskans vanliga föreställning en bländande glans och de flesta af historiens väldigaste personligheter hafva fallit för dess frestelse. Äfven Du har druckit djupt ur dess berusande bägare, men ditt för mensklighetens högre fordran varmt klappande hjerta förmådde den icke förleda till affall ifrån fridens kärlek, utan med fromt nit nedlade Du dina segrars rika lagerkrans på dennas och mensklighetens altar; och det var ifrån vikingaslägtets gamla hem, ifrån Skandinaviens stormbebodda klippor, som Du inför Europas furstar framträdde såsom fridens härold och uppmanade dem, att i den blodiga strid, hvari de voro invecklade, icke stanna vid dagens smärre och mer enskilda frågor, utan uthärda till dess fridens seger öfver kriget och våldet blef fullkomligt, eller åtminstone för ett längre skifte af den stundande tiden, vunnen. Den tid, som omedelbart följt på denna seger, har haft fridens yttre skepnad och det oaktadt varit i sitt inre djupare upprörd af oro och stridslust, än sannolikt någon föregående; men din fasta tro på fridens helighet har den dock icke förmått skaka, utan Du har både sjelf bevarat den och, till skydd emot krigets frestelse, gjort den gällande äfven hos andra; och, måhända mer än någon annan den verdsliga myndighetens innehafvare, öfvertygad att den verkliga förnyelsen af samhället måste omedelbart utgå ifrån en högre magt än den, som utöfvas af menniskor, har Du hållit herrskarens pligt till varsamhet, tålamod och fördragsamhet i helgd och gjort mildheten till den mest lysande ädelstenen i Din krona.
Om i en sannolikt ännu mycket aflägsen framtid den Skandinaviska halfön, genom sina innebyggares trofasthet, endrägt, nit och mod, vinner betydelsen af ett mägtigt fäste, som emellan tvenne med hvarandra kämpande eröfringsvälden ifrån norden kraftigt skyddar den högre bildnings fridalstrande lif, hvilken det framför andra synes vara de Germaniska nationernas bestämmelse att utveckla; och om vi derjemte genom mannatro och mannavett återeröfrande det sköna namn af manhem, hvartill det vilda mannamodet ensamt icke kan rättfärdiga våra anspråk, genom inre andlig cultur, sjelfve bidraga till herraväldet af den mensklighetens innersta grundkraft, som är fridens enda sanna och eviga källa; — då och först då vinner det stora hopp, som utgjort dina Konungsliga tankars lefvande medelpunkt, sin fullbordan, din varma kärlek uppnår sitt mål och timman slår för uppfyllelsen af din lefnads bön, den Du med tro ocn offer ihärdigt framburit både till menniskor och till Gud!