Om jag än talade med dödlig mänskotunga
så underbarligt skönt, som himlens änglar sjunga,
och kärleken ej rum uti mitt hjärta fått,
jag vor’ en ljudrik malm, en klangrik bjällra blott.
Och om jag talade som en af de profeter
och visste allt förstånd och alla hemligheter
och kunde med min tro försätta berg, men ock
ej hade kärleken, jag vore intet dock.
Och gåfve jag allt mitt åt fattiga att vinna
och läte för min tro min kropp i elden brinna,
men hade ej därvid den kärlek Gud begär,
så vore det mig allt dock intet nyttigt här.
Si, kärleken är mild och städse tålig blifver.
Han ingen afund vet, han intet svek bedrifver;
han ej förhäfver sig, han ej ohöfvisk är;
han söker icke sitt, han ingen vrede bär.
Han tänker intet ondt, han ej åt orätt glädes,
men sanningen med fröjd han prisar allestädes.
Han ock fördrager allt, han tror om andra godt;
han har sitt hopp till Gud, han tåligt bär sin lott.
Och denna världens konst och vishet återvända;
dess tungomål dö ut, dess profetior ända;
ja, tron med hoppet sist till visshet öfvergår,
men endast kärleken i evighet består.
Min Gud och Fader, du all kärleks rika källa,
låt också uti mig din kärlek rikt uppvälla!
Du gifvit mig din Son: så gif att i hans spår
uppå din rätta väg i kärleken jag går.
Ty när det kommer, som fullkomligt är, försvinner
det, som blott endels är. All jordisk kärlek brinner
fördunklad utaf synd. O Herre Jesu Krist,
din kärlek ensam är på jorden utan brist.
Och i din kärlek, den fullkomliga och rena,
du helge också mig att mina bröder tjena,
att jag må älska dem, som du har älskat mig,
och så i kärleken bli din evinnerlig.
