Ordens-humbugen

Ordens-humbugen av Axel Svenson

Svenska folkets öreskrifter nr. 4 (1897), Folkupplysningsföretagets förlag. På Wikipedia finns en artikel om Ordens-humbugen.

Ordens-humbugen

Har en människa några solida egenskaper, så behöfver hon ingen skylt på kläderna. Blott småaktiga själar känna åtrå efter dylik grannlåt. Trängtan efter utmärkelser af detta slag bevisar just, att man icke är i besittning af de egenskaper, som genom denna glans och detta bjäfs skola vara till finnandes.

Georg Adlersparre.

Det är ganska lustigt att iakttaga den uppmärksamhet det alltid väcker på en plats, då någon bland dess invånare blir ”hugnad” med ett af dessa bekanta ”vedermälen, af kunglig ynnest och nåd”, som te sig i skepnad en af ”stjärnor och band”. Man gör sig gissningar därom; man kannstöper därom på krogarne; man hämtar därur stoff till vitsar och speglosor; ja, det är ett lika tacksamt skvallerämne som någon familjeskandal. Ej mindre lustig är den nyfikenhet, hvarmed folk dagen efter det sedvanliga stora stjärnrägnet den 1 december slukar tidningarnas telegram om ”ordensutnämningar”. Dessa väcka lika lifligt intresse som de rysligaste olyckshändelser och brott, de mäst uppseendeväckande kassabalanser och själfmord eller de märkligaste afslöjanden inom riksdagen rörande militärväsendet.

Anser man då värkligen ordensutmärkelserna så betydelsefulla? Utan tvifvel finns det en hel del folk, som i öfverensstämmelse med utsagorna i statuterna och i åtskilliga skolböcker tror dem afsedda till belöning och uppmuntran åt ”utmärkte och förtjänte män”. Och för dem som så tro, har naturligtvis ordensväsendet den betydelse, att det visar dem, hvilka som äro nationens ypperste.

De öfverraskningar, hvarje större ordensrägn bereder oss, böra väl dock ha ingett de flesta åtminstone en misstanke om, att duglighet och förtjänst spela en underordnad roll vid utväljandet af föremålen för ynnestbevisen. Det finns nog icke många, som ej vid något tillfälle, då en af dem känd person erhållit en ”vasatrissa” eller annan ”klick” på sig, utropat eller hört andra utropa: ”Hvad i all världen har den gjort, efter han skall märkas så där?”

Och ändå är man nästa gång lika nyfiken!

Förklaringen kan icke gärna vara att söka utan i den oupplysta mängdens – och dit höra synbarligen många med både höga och vackra examina – stora inträsse framför allt för personliga angelägenheter, i dess vördnad för allt kungens görande och låtande samt i det mystiska skimmer, den vanligen tycker sig se kring alla sinnebilder, titlar och talesätt från den grå forntiden eller den romantiska medeltiden. Det måste i dess ögon vara en stor märkvärdighet, att den och den personen, som man känner är föremål för uppmärksamhet ”vid själfva hofvet” och blifvit inregistrerad i ”riddarnes” tal.

Till heder för landtbefolkningens sunda förnuft bör dock nämnas, att den frågar mycket litet efter ordensutnämningar och i allmänhet talar om dem med en stilla ironisk undran.

Ordensväsendets ursprung och ursprungliga syfte

Ordensprydnaderna ha tillkommit för att tillfredsställa samma begär att styra ut sig med grannlåter, som hos negrer och indianer ger sig uttryck genom att de hänga på sig glänsande stenar, snäckor och fjädrar samt sticka in i öron och näsa färgade eller konstigt formade pinnar och nosringar. Ordensstjärnorna och banden ha således sitt ursprung i skönhetssinnet, men ledsamt nog betecknar ordensväsendet endast den utvecklingsgrad nämda sinne nått hos vildarne.

Äfven i ett annat hänseende motsvaras ordenstecknen af negrers, indianers och zigenares sten-, ben-, fjäder- och träprydnader, i det nämligen dessa ofta ha till uppgift att utmärka hvilka inom stammen som stå i högre gunst hos höfdingen.

Mer omedelbart lär ordensväsendet ha sitt ursprung i de sinnebilder och prydnader, hvilka af medeltidens riddare användes till tecken på deras värdighet. Sin rot har det i alla händelser liksom adeln ”i grannskapet af konungen” och är liksom nämda stånd afsedt att kring honom samla anhängare till stöd för tronen och konungaätten.

Gagnlösheten och obehöfligheten af utmärkelsetecken

Man föreger ofta, att ordnarne hufvudsakligen skola vara till belöning för dygd och förtjänster. Detta vore naturligtvis i och för sig icke något att misstycka. Tanken är obestridligen riktig, att samhället bör visa sin erkänsla åt dem, som gjort det någon större tjänst. Men äfven då skulle ordenstecken ej vara värda stort afseende.

Och detta först och främst emedan människorna – den stora menigheten så väl som de hos de högt uppsatte – i alla tider visat sig ha mycket svårt att träffa på den verkliga förtjänsten, hvadan utmärkelsetecken lika lätt tillfalla den ovärdige som den värdige – ja, vi äro frestade att säga: lättare den förre än den senare. Mänsklighetens största personligheter: sannings- och frihetskämpar, upptäckare och uppfinnare , ha nästan samtliga blifvit utan hedersbevisning, men i stället fått lida förföljelse, tortyr och plågsam död, medan ofta idioter, skurkar och tyranner höjts till skyarne.

För det andra är den offentliga hedersbevisningen, äfven om den träffar den rätte mannen, onödig och onyttig. Man må ingalunda tro, att "kraschaner", smickrande loftal och processioner behöfvas för att uppväcka ädla, fosterlandsälskande och dådkraftiga män inom ett folk, eller att de ens göra den ringaste nytta i detta hänseende. Dygd, vetgirighet, företagsamhet, ärelystnad m. m. utslockna icke därför, att man upphör att belöna dem. Deras utveckling följer andra lagar än de, på grund af hvilka man med bronsmedaljer och minnespängar uppmuntrar åkerbruk och mäjerihandtering. "Snillet utför sina stordåd för mänskligheten, emedan det måste det och ej kan göra annat. Det är en drift inom dess egen organism, som det tillfredställer". Det har också sin belöning i sig själf.

Det var icke beräkning på hyllning och berömt namn, som dref Jesus att bestraffa sin tids "konventionella lögner" och stifta "kärlekens religion", eller Luther att uppträda mot påfvekyrkan. Galilei hade icke den aflägsnaste tanke på beröm, då han skref sitt arbete om jordklotets rörelse, ej häller Watt, då han experimenterade med ångkraften. Det var känslor af högre och ädlare art, som utgjorde drifkraften i deras arbete. Annars kan man vara öfvertygad, att den kommit att rikta sig åt helt annat håll.

Men icke nog med att utsikterna för belöningssystemet att göra nytta äro så ringa – det åtföljes därjämte af flere möjligheter att åstadkomma stor skada. Det lockar lycksökare och äfventyrare att under sken af inträsse för det allmänna bästa taga dess angelägenheter "på entreprenad", och det eggar samvetslösa maktsträfvare att prisge folkets inträsse för att vinna utmärkelse från högre ort.

Alla de nu framhållna olägenheterna åtfölja redan ett ordensväsen, som man tänker sig inrättat sådant det borde vara, om det skall finnas. Hur kommer det icke då att arta sig, om det är inrättat, sådant det ej bör vara! Det senare är förhållandet med det svenska, och detta först emedan det ej utgör någon värklig statsinrättning, icke tjänstgör i samhällets namn, och för det andra, emedan det användes på ett sätt, som alls icke står i öfverensstämmelse med dess föregifna och inbillade syfte.

De svenska ordnarne

äro ej i grundlagsenlig ordning stiftade som en statsinrättning. Fredrik I skapade 1748 på eget bevåg och utan ständernas vetskap serafimer-, svärds- och nordstjärneordnarne, sedan ett tidigare till riksdagen inlemnat förslag blifvit afböjt. Förut funnos inga ordnar här, men efteråt ha vasa och Karl XIII:s-ordnarna tillkommit. I grundlagarna nämnes ej ett ord om ordnar, förutom regeringsformens föreskrift i dess 39 § att statsrådet, då det för regeringen i konungens namn, ej får utdela riddarvärdigheter. Ordensväsendet är således en konungens enskilda affär, och som sådan betraktar han den också, hvilket synes bland annat däraf, att till utnämningsdagar företrädesvis väljas kungliga familjemedlemmars namns- och födelsedagar, och att majestätet icke är skyldig i ämnet rådgöra med andra personer än han själv behagar. Vanligen lär det vara landshöfdingarne, som uppgöra förslag (hvilket kan vara nyttigt för "nådehungrige" att veta; dessa böra i första hand fjäska för landshöfdingen). Skulle ordensutnämningarna kunna vara en rättvis uppmuntran åt förtjänsten, borde naturligtvis både statsrådets och åtskilliga sakkunniga personers mening höras rörande utdelningen af dem.

Ordenstecknen falska etiketter

Om stjärnorna och banden vore tillförlitliga anvisningar på hvar utmärkta egenskaper stode att finna, skulle Sverge höra till de lyckligaste land på jorden, ty det har inemot 5,000 riddare af olika grader, och detta antal ökas årligen med dem, som dubbade varda. Man klagar öfver att folket försämras, och att brott årligen tilltaga, men ordensväsendet vittnar om något annat. Det säger, att allt fler människor utmärka sig för ridderlighet och medborgardygd.

Här ha vi t. ex. serafimerorden, hvilken säges vara stiftad "till belöning för snille, vitterhet, mandom och tapperhet", hvarjämte den utdelas åt främmande furstar såsom tecken af vänskap och högaktning. I denna orden förekomma emellertid utom furstarne, af hvilka några blott äro "småprinsar", en hop grefvar och friherrar, hvilkas snille, vitterhet, mandom och tapperhet i regel äro fullkomligt okända för hela verlden utanför orden. Man kan icke häller undra på att urvalet skall bli sådant, då hvad som fordras för att upptagas i orden (hvilken officiellt brukar benämnas "k. m:tsorden") är att ha generallöjtnants rang, samt värdighet som kommendör af annan svensk orden. Nog är detta en högst kuriös gradmätare på snille och vitterhet. Nog höra en viss knektgrad vara den merit, som fordras för medlemskap i en orden för snille och vitterhet. Då är det icke underligt att man här påträffar många i snillets och vitterhetens värld okända namn.

Vidare komma vi till Nordstjärneorden, som endast får ges åt "vittre, namnkunnige och trogne konungens (landets?) män och tjänare" samt främst åt dem , "som genom synnerligt snille, lärda och nyttiga arbeten, nya och fördelaktiga inrättningar m. m. gjort sig därtill värdige". Antalet kommendörer är bestämt till 24 och riddare till 50, men med den uppsjö på stora män Sverge har, uppgå nu samtliga innehafvare af nordstjärneorden till inemot 1,000. Hvilket förträffligt folk det svenska, som kan fostra så många snillen och lärda! De i högsta graden upptagna ("kommendörer med stora korset") måste naturligtvis vara likställige med Kellgren, Wallin, Tegnér, Linné, Berzelius, Polhem, John Ericsson, Edison, Pasteur, professor Koch m. fl.

Men hvad nu? Slå vi upp Nordisk familjebok för att se hvad kommendörerna uträttat, öfverraskas vi af att de flesta icke i detta värk ens äro nämnda. Där förekomma varken Claes Piper eller Jakob Quensel eller C. V. Sandels eller A. C. L. Lewenhaupt eller W. Stråle eller G. V. Leuhusen eller L. G. Beck-Friis o. s. v. Och om de flesta om upptagits berättas endast att de varit det och det nämligen inom embetsverlden. Värkligt framstående finner man endast några få vara: Hans L. Forssell, Gunnar Wennerberg, S. Olivecrona och ett par till. Åtskilliga af våra värkliga snillen ha däremot icke blifvit hugnade med hvarken denna eller någon annan orden.

Likadana upptäckter komma vi till äfven bland de omkring halft annat tusen "utmärkte män i åkerbruk, bärgsbruk, konster och handel" , hvilka erhållit "vasen". Den ojämförligt största delen är af platt ingen betydelse för de svenska näringarne. Och hvad beträffar de omkring tusen svärdsriddarne, så vore det rent af obarmhärtigt att af dem begära "tapperhet i fält", då de aldrig ens sett en drabbning.

För öfrigt kan man vid hvarenda större ordensutnämning iakttaga att bruksägare, affärsmän, bankirer m. fl., hvilka bokstafligen icke utmärkt sig med ett jota i annat än att förtjäna pengar, bli "kommendörer", medan framstående vetenskapsmän, konstnärer, skriftställare, odlare m. fl. slippa att erhålla något slags utmärkelse eller bli på sin höjd "riddare".

Hvilka erhålla ordenslullull och hvilka bli utan?

Det är således tydligt, att inom ordensväsendet en annan måttstock på mänsklig storhet gäller än den naturenliga. Hvilken denna andra måttstock är, framgår åtminstone delvis däraf, att i statskalenderns lista öfver dekorerade utgöra ämbets- och tjänstemännen omkring sju åttondelar, en proportion som genom de nya utnämningarna bibehålles. De flesta ordnar tilldelas tjänstemän hufvudsakligen i tur och ordning utan allt afseende på förtjänst. Hvarje tjänsteman kan således, redan då han mottager sin fullmakt, räkna ut hvilket år han skall bli riddare, och sköter han blott hjälpligt sin plats, skall uträkningen ej slå fel, äfven om han är en fullkomlig nolla, oduglig för alla andra offentliga uppdrag.

Här ha vi då nyckeln till en del af "ordenshemligheten"! Att vara statens ämbets- eller tjänsteman det är att äga "snille och mandom", det är att vara "vitter, tapper och namnkunnig".

De icke-ämbetsmän, hvilka utgöra den återstående delen prisbelönte, ha återigen kommit i åtanke genom andra "meriter". Antingen äga de stor förmögenhet, genom hvilken ett förnuft af det allra enklaste slaget förstoras till snille och lärdom, eller bära de adliga namn, eller ha de gjort kungen någon personlig tjänst, för hvilken vanliga drickspängar ej kunna ges, eller lägga de i dagen ett konservativt och folkfientligt handlingssätt. I synnerhet det sistnämnda tycks, särskilt på senaste tiden, ha varit ett slags rekommendation, i det rätt mången mer impopulär person blifvit med ordenslullull från aller högsta ort tröstad öfver förlusten af medmänniskornas aktning.

Alldeles utestängda från ordensparadiset äro däremot utan hänsyn till förtjänst och duglighet alla fattiga eller frisinnade ofrälse och icke-ämbetsmän, arbetare och allmogemän, för hvilka sistnämda dock undantag börjat göras, om de som riksdagsmän spelat en så viktig roll, att höga vederbörande antingen anse sig ha nytta af deras vänskap eller ock frukta att deras förbigående kunde för mycket misskreditera ordensväsendet.

Ordnar utdelas häller aldrig åt värkliga förgångsmän, åt dem som göra mest för framåtskridandet, åt nationens allra förnämste, åt de yppersta karaktärerna. Man kan ej tänka sig att en Lars Hierta, en August Blanche, en John Ericsson, en Adolf Hedin skulle bli behängda med ordensstjärnor. Nej, ty sådana personer skada de härskandes intressen genom sitt arbete till fromma för det allmänna. Medelmåttorna äro främst bestämda för grannlåterna och därnäst de talanger, som icke främja folkliga sträfvanden.

"Ideelt mynt"

Vid ordnarnas stiftande uttalades, att de afsågo kungamaktens stärkande. Mot hvad? Mot Ryssland, Polen, Danmark, Tyskland? Nej, mot det egna folket. Denna synpunkt vidhålles troget. Ordenstecknen användas att göra en hel del godt folk till de kungligas vänner och anhängare samt förmå dem att understödja de kungligas önskningar och sträfvanden. En konungskt sinnad ämbetsmannakår och konungska kapitalister, det är ordensväsendets mål. Och hvarför vill kungamakten bli stärkt? Är det för att kraftigare kunna främja folkets bästa? Nej, ty värr framstå vanligen kungens och folkets inträssen såsom fientliga mot hvarandra och när den förre ökar sin makt, sker det för att inskränka folkets fri- och rättigheter samt på dess bekostnad öka sina förmåner, få lagar och inrättningar danade efter sitt hufvud, få större inkomster o. s. v.

Hvad som länder till kungamaktens fromma, är därför i regeln till skada för landet, och alla anstalter, som gå ut på att i inträssekampen försvaga folkets led och öka kungens anhängare, äro riksskadliga, fördömliga och föraktliga. En sådan anstalt af lägsta art är ordensväsendet, ty det lägger an på en af människans dummaste och löjligaste lidelser, fåfängan.

Man har kallat ordnarna för "ideelt mynt", d. v. s. mynt, för hvilka man visserligen icke kan köpa hvarjehanda varor, men hvilka dock ha ett slags andligt värde. Värkliga förhållandet är dock, att man med ordnarne kan göra rätt betydliga köp. Man kan nämligen för dem köpa – människor.

På grund häraf är ordensväsendet ett bland de farligaste medel, hvarigenom de makthafvande genomdrifva frågors och ärendens lösning till sin fördel och ofta till nationens skada. En snygg illustration härtill utgör den kända "ordenshistorien" om "friherre" B., som för kung Karl XV förklarade sig lätt kunna inom Stockholms stadsfullmäktige genomdrifva en af kungen ifrigt önskad åtgärd, om blott "friherren" finge förfoga öfver ett antal ordenstecken. Är ej denna berättelse ytterst nedsättande för de personer, som skulle utmärkas? Blefvo de värkligen därigenom hedrade? Nej, de kommo tvärt om att framstå som simpla förrädare mot sina kommittenter.

Man finner således, att ordensväsendet i betydlig mån är ett korruptionsmedel, d. v. s. ett medel till att skada folkkaraktären, i det att till allmänhetens föredöme och lockelse visas huru en mängd vindflöjlar och opålitliga personer hedras samt huru kryperi, feghet och falhet ofta föra till utmärkelse och anseende.

Ordenstecknen föremål för åtlöje

Det första intryck en praktisk, med sundt förnuft utrustad och af konventionella konster icke förvillad människa erfar, då hon första gången ser en med ordnar behängd person, är intrycket af något löjligt och dumt, något påminnande om en zigenarhöfdings stora silfverknappar och i talrika färger utförda klädesplagg.

Inom arbetare- och landtmannaklasserna är som sagt, denna uppfattning af ordnarne alldeles förhärskande, och man talar nästan aldrig här om ordenstecken utan i skämtsamma och föraktliga ordalag. Men äfven i de högre kretsar, för hvilka de äro afsedda, utsättas ordensutmärkelserna för mycket gyckel; man nämner dem med hånfulla ord, och man har en mängd löjliga "ordenshistorier" att berätta dels om fånig hunger efter stjärnor, dels om kostliga missgrepp, som vid utdelandet af ordensutmärkelserna blifvit begångna, och dels om de rent af tokiga, rakt mot stadgarna stridande principer, som i allmänhet följas vid utdelningen.

Hur genomnarraktigt är det ej, att fullvuxna människor yfvas och kråma sig öfver en värdelös metallbit samt stoltsera med titlar, som ingenting betyda, teatertitlar sådana som "kommendörer", "riddare", "banérförare", "ordensbiskopar" o. dyl. – alldeles som då småbarn leka kungar, kejsare, biskopar, generaler, amiraler m. m. Ingen tänkande människa kan undgå att inse, att det är ett narrspel, som hvarje allvarlig man borde finna under sin värdighet att deltaga i.

Men när hederstecknen därjämte visa sig vara falska etiketter, som icke alls ange någon ovanlig duglighet eller snillrikhet; när man genom dem söker förmå människor att svika sin värkliga öfvertygelse; när ordensväsendet används som politiskt mutsystem; när, såsom icke för länge sedan inträffade, "kommendörs"-värdighet tilldelades en finansman, som för sina pänningtransaktioner bort få sitta inom lås och bom; när man finner en hel rad personer med höga ordensvärdigheter dömas till fängelse för förfalskning och annan grof oredlighet – då kan en man med karaktär själfkänsla icke vara med om denna lek. Då är ordensväsendet en samhällsfördärflig inrättning och ordenstecknet snarare att skämmas för än att brösta sig öfver. Då måste man allvarsamt verka för ordensväsendets afskaffande. Då bör man bland andra reformkraf uppställa äfven detta:

Bort med ordens-humbugen!