Oväders-sång
| ← Nyårs-Stump |
|
Rese-intryck på isen mellan Sandhamn och Stockholm → |
| Ur Illustrerad Tidning Band 13. 26 Januari 1861, N:o 4(2), Se digitalisering på Alvin! |
Oväders-sång.
(Sandhamn i Januari.)
De tunga skyar så stolt marschera
I djupa led öfver skogens bryn,
Och silfvervingade kullbyttera
De vilse-irrande barn ur skyn.
Hur vänligt gnabbas de ej och nicka
Och tumla om med hvarann i kapp.
Som snälla sömmerskor gladt de sticka
På jordens täcke med lapp på lapp.
Naturn är hvit öfver hela kroppen,
Och himlen pudrar min ö som bäst.
Ocb domherrn hackar på frusna knoppen
Och skakar snön af sin röda väst.
Och räfven tittar i smyg kring slätten,
Ocb ufven känns på sin gamla ton.
Ur drifvan ser jag knappt bajonetten
Åf hela gärdsgårdens bataljon.
Men ack! Guds himmel blir mörk som natten,
Jag tror det stundar till verldens slut:
Jag ser ej annat än snö och vatten,
Jag hör ej annat än larm och tjut.
Och hafvet kastar en våg så bitter
Med skum och dån mot min gamla mur,
Der sjelf jag raggig med lutan sitter,
En liten sparf i sin fogelbur.
Att sätta bo på gråvacca-bergen
Ocb hundsas jemt af ett bråkigt haf,
Det sköflar lynnet, det kostar märgen,
Det är att mura sin egen graf.
Ur verlden skuffad, med salta kosten,
Och ej en skymt af en Bacchi-bror —
Den bör bo bär som har röfvat posten
Och slagit hjäl både far och mor.
Förlåt! men stormen mitt sinne retat,
Och dito Bore på samma vis;
Det finns ej glugg, der han ej bar smetat
Sitt gamla murbruk af snö och is.
Min själ bedröfvas, sätt undan lutan,
Hon kan få gallsot, min gamla vän:
Jag ser ej mer genom frusna rutan —
Farväl, o verld! tills vi ses igen!