På Tivoli berg
| ← Snöfallet den 11 februari |
|
Gubben → |
| Ur Ny Illustrerad Tidning. 13 April 1872, N:o 15(118-119) Se digitalisering på ALVIN! |
På Tivoli berg.
Jag andas så fritt,
Ty nu är det vår.
Jag vintern är qvitt,
Så vidt jag förstår.
I slott och i tjäll
Den åsigten rår,
Att våren är snäll,
Som kommer hvart år.
När vårsolen log
Så innerligt täckt,
Jag fönstret uppslog
Och högg mig en flägt.
I fullaste drag
Jag njöt af hvar pust,
Och solen och jag
Vi pussades just.
Och sedan jag det gjort, så gick jag uppåt Tivoli berg, der jag nu befinner mig för att njuta och betrakta. Våren är, som sagt, verkligen snäll, som kommer, och synnerligast för det, att han kommer hvart år. Det skulle vara mycket ledsamt, om han någon gång skulle uteblifva. Han är så hjertans välkommen, och jag vet ingen af mina bekanta, som skulle kunna vara mer välkommen, om han än hade aldrig så gröna byxor. Våren har ett eget intagande väsen, äfven om han, som stundom händer, uppträder litet fnurrig och ogunstig. Men man vet, att det snart går öfver, och att det ej är hans egentliga hjetelag, utan endast en följd af någon tillfällig sammanstötning med några oroliga natursällar, som bragt honom ur jemnvigt. Lyckas det, att han får komma ostörd, så är han förtjusande. Eller kan man tänka sig något mera hänförande, än då «Våren slår ut sina vingar af gull» och «sippan i lunden nigande står», eller då «Öfver dal och klyfta den unga majsol ler», liksom han fått sigte på något rätt lustigt att skratta åt. Imellertid har han nu kommit mycket leende och lifvad.
Våren är kommen. På sina kransar
Ängarne binda. Kukeliku!
Ekorrar bära
Högt sina svansar
Aldrig har vårsol gassat som nu.
Surmjölk kan ätas med ingefära
Hurra, hurra! etc.
Jag kommer ej riktigt ihåg den herrliga vårsången, som studenterna alltid sjunga med så oöfvertträffligt mästerskap. Egentligen har jag ej gått ut för att sjunga, ehuru det blifver en vana eller ovana att gå och gnola på likt och olikt. Här uppe på Tivoli är en bra herrlig utsigt.
Jag står på alpens höjd,
Doft mullrar under mig fru Lindbergs kägelklot . . .
Nej, så var det inte. Jag märker, att jag glömt äfven Bergvandrarn af Atterbom. Kägelklotet, «hvars åska mig förskräcker», rullar oupphörligt der nere i Tivoli och bringar mig ur koncepterna. Kägelbanor äro störande inrättningar. Längre bort är det kanske fredligare, t. ex. här på öfversta tippen. Här har man utsigt som duger. Och så mycket menniskor der nere på «<iZslätten! Himmel, hvad hvimmel i berg och i dal!»
Bland Djurgårdens ekar och backar och berg
Och Bachi lador
Gå menskorna ut för att skaffa sig färg
Och «lejonmerg»
i ryggbast, armar och vador.
Min vy är vidsträckt, som från en ballong:
Der ser jag Dockan.
Och längst öfver sjön hörs ett bingelibång,
Som hörs hvar gång
Som Varfvet ringer i klockan.
På Lindbergs verkstad hörs hammaren
I Tegelviken,
Till fromma för oss och utlänningen:
Men Danviken
Har tystnat och hör till antiken.
Ett knick och ett knack hörs på Dockans strand,
Der vågen skimrar.
Två fartygs-ungar i solens brand
Stå der på land,
Som byggmästar Jensen timrar.
På öfversta berget en bygnad sats
Bland lönn och lindar:
Det är Dockmästarns nya palats,
Som fått sin plats
Att svalkas af himmelens vindar.
Men vinden står tyst uti luftens sal
Och drar knapt andan.
Af ångare ser jag ett stort antal.
På Herrmansdal
Jag gubbar ser på verandan.
Hej, gubbar det våras allt hvad det hinns,
Och ut man lockas;
Och allt hvad af sommarrustningar finns,
Af mans- och qvinns
Ur garderoberna plockas.
Man slipper att klä' sig så fasligt tjock
Vid detta laget:
Man godt kan spatsera i nankinsrock
Och hoppa bock
i byxor af tunnaste slaget.
Aha, lilla vårbäck, är det du som pratar! Ursäkta, att jag ej observerat dig genast! Ha inte så brådtom, du kan väl låta folk tala med dig, lilla skogsbyting!
Lilla bäck, hvad har du att förkunna?
Silfverspunna
Klinga strängarna sin glada drill.
Du är skald och med naturn förtrogen.
Hvad du diktar här i djupa skogen
Vill jag lyssna till.
Hvarför springer du? Kom hit och sätt dig!
Ung och glädtig
Kan du roa mig en stund med sång.
Sällan bjuds ett ögonblick som detta,
Dröj med hvad du har till att uträtta
Till en annan gång!
Här bland sipporna så godt man snackar.
«Jo, jag tackar!
Jag har mycket att bestyra än:
Jag skall ner att vattenbristen lindra». —
Gubevars! då vill jag vist ej hindra:
Adjö med dig, lilla vän!
Och då är det så godt att jag också går. Solens klot rullar ner i Mälaren, mycket tystare än kägelklotet i Tivoli. Qvällen är i annalkande. Furorna bli mörkare. Solen har rödfärgat deras peruker. Farväl, glada natur! Fortsätt med ditt vårarbete och låt oss få hyggliga vår- och sommardagar. Jag är imellertid högst förbunden
Jag våren och sommarn vill prisa,
Det har jag gjort förr än i går.
Och hvarför jag sjungit min visa,
Har varit, i fjor som i år,
För att det omsider blef vår.
Ja, våren har just den meriten,
Att hjertat långt friskare slår.
Hvar pojke, om aldrig så liten,
På näsan på Djurgården står,
För att det omsider blef vår.
Bland blomstren papilio svingar
Och småkryp ur grafvarne går.
Och örnen beskrifver i ringar
Den hyllhing, han solen består,
För att det omsider blef vår.
Violen, ranunkeln och sippan,
Hvar en af dem jublande står.
Och måsen står nyter på klippan
Och vet att sin strömming han får,
För att det omsider blef vår.
Som tiden jag ej vill förspilla,
Och törst är en sjukdom som går,
Jag tittar väl in på Novilla
Och helgar år Bachus en tår,
För att det omsider blef vår.