På femtionde årsdagen af Sveriges och Norges förening

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 249 ]

På femtionde årsdagen

af Sveriges och Norges förening[1].


              Ynglingatoner, jublande brusen,
              Sväfven med gamman mot himlarna opp!
              Rent som derofvan tindrande ljusen,
              Flamme hvart bröst af kärlek och hopp!
              Himlarnas konung, som vill beskära
              Bedjande barnen hvad de begära,
              Dig vare ära! Dig vare ära
              Under hvälfvande seklernas lopp!
              Du åt Sveas söner skänkte
Efter tordön och stormar den gyllene frid.
              Alla klara stjernor blänkte,
Alla nattliga skyar de flydde dervid.
              Snart morgon bröt i glans
              Fram öfver fjellens krans.
Det är hoppets och kärlekens dag, som har grytt,
                      När han glöder,
                      Skilda bröder
Bli förenta och helsa hvarandra på nytt.


[ 250 ]

              Femtio vintrar snögat på fjellen,
              Femtio vårar klädt dalen i grönt,
              Se’n under stjernbesållade pellen
              Nore sin Svea famnade skönt.
              Lyckliga år! Ur mossiga grifter
              Skalder ha manat fädrens bedrifter,
              Tänkare tolkat sagornas skrifter,
              Skördar odlarens möda belönt.
              Ja, kring Sveas landamären
Herskar friden med ax i välsignande hand.
              Men med dödar i gevären
Fria män gå på vakt för sin kung och sitt land.
              Vår broder är oss god.
              Trohet och mannamod
Är hans sköld, och hans lejon står ständigt på språng,
                      Och dess bila
                      Skall ej hvila,
Men skall blixtra med dån, om det mulnar en gång.


              Derför, I bröder, blicken må klarna,
              Speja med fröjd mot de kommande år.
              Minnen som elda, minnen som varna
              Leda vårt hopp. Till seger det går.

[ 251 ]

              Du som förenat Svea med Nore,
              Främst se vi dig, odödlige store.
              Vore ej så, förvissnad ju vore
              Trohetsliljan i ungdomens vår.
              För din Sveas öga breder
Sig en framtid af lycka och ära och tro,
              Och din ättling sina eder
Håller troget mot folk, som i nordlanden bo.
              Ej trotsig och ej svag,
              Land bygger han med lag,
Och kring koja och slott håller friheten vakt.
                      Ty befalla
                      Öfver alla
Kan blott en: det är sanningens segrande makt.


              Jublande brusen, ynglingatoner!
              Sväfven med böner mot himlarna opp!
              Vacklande välden, trotsande troner
              Skrämma ej bröst, som brinna af hopp.
              Himlarnas konung, sjelf var oss nära,
              Skydda vårt land och bröderna kära!
              Dig vare ära! Dig vare ära
              Under hvälfvande seklernas lopp!

1864.




  1. Vid Upsala studentkårs fest den 4 november 1864.