På fjällåsen

Brand har gått öfver stället,
där skogens väldiga jättar stått;
på sluttningen utmed fjället
stå svarta, torkade stubbar blott.

Men upp ur det brända gruset,
där träden stupat stam efter stam,
snart skjuter beställsamt i ljuset
smultronblomman små refvor fram.

Skogens barmhärtighetssyster,
lilla blomma med hufva hvit!
På mark, som en grafplats dyster,
reder en blomstersäng din flit.

Där skogen fått rifven tröja,
du klänger dig fast och är ej sen
att breda din gröna slöja
skylande ut öfver grus och sten.

Din frukt liten fågel mättar, —
och under ditt täcke stiga brådt
skogens kolnade jättar
upp ur sin graf som späda skott.