A.
Hvars är den grafven? Ty jag ser på mullen
Att hon är skoflad nyss, och grönskans vår
Har än ej hunnit växa öfver kullen,
Som ärret växer öfver slutna sår.
B.
Det är en främlings ifrån Nordanlanden,
En blåögd, nittonårig mors, som kom
Att dricka Söderns helsofläkt på stranden;
Det var för sent, hon vände icke om.
A.
Den arma, skild från slägtingar och vänner,
En lilja flyttad till vår rosengård!
Nu är hon knäckt, och sorgen knappast känner
Den plats, der hon kan resa hennes vård!
B.
Och Nordens hjertan älska fosterjorden.
Vid fädrens dalar ha de vuxit fast.
I döden än dess öga sökte Norden,
Det såg på polens stjerna, tills det brast.
A.
Så ung, så skön, så född till jordens lycka,
Och nu ett stoft uppå en okänd strand!
Och ej en gång den trösten att få trycka,
Förr’n hon gick hän, en fars, en moders hand!
B.
Det sägs, de lefva uti kungens salar,
Den store kungens, som vår landsman var.
Han älskar dem, han tröstar dem, han talar
Ur hjertats fullhet till det sorgsna par.
A.
Ack, hvad är tröst från kungen eller slafven,
Du modershjerta, mot en sorg som din?
Den sorg är lampan lik i Romargrafven:
Hon slocknar först, när någon går dit in.
B.
Se, många kronor öfver kullen dofta,
Bind du en krans af eken, som här står.
De bladen känner hon, hon såg dem ofta,
Har ryktet sagt oss, i sin faders här.
A.
Nej, utaf liljor vill jag kransen binda
Så hvit som snön på hennes hemlands berg,
Så hvit som hennes kind, som grafvens linda,
Ty hvitt är dödens, grönt är hoppets färg.
B.
Ja, grönt är hoppets, låt oss taga begge;
En dotter lefver, klädd i hoppets grönt.
Den gröna kransen och den hvita lägge
Vi vid hvarann. Hur sorgligt och hur skönt!
A.
Kom, söderns Flora, och på grafven teckna
Din saknads bildskrift, som är sorgen kär.
Du hvita törnros, ställ dig der och blekna!
Förgätmigej, stå du och längta der!
B.
J himlens vindar, susen lätt och blanden
Er sång med vår, med hennes, som for dit!
Och lägg dig, stilla suckande, vid stranden,
Du hafvets våg, som förde henne hit!
⁂
Så sjöngo nyss två Troubadourer, burna
I sångens land, på grafven i Hières.
Men ack! hur sången vid en älskad urna
I Södern klingar skönare än här!
