På jernvägen
| ← Innehåll |
|
En titt i Ryssland 1874 → |
| Ur Nornan 1874 (tr. 1873), sid. 39-43, Se digitalisering på Projekt Runeberg |
På Jernvägen.
ti jernvägskupén
Satt jag resfärdig re’n
I mitt stoppade hörn.
Och i morgonens sken
Genom gluggen på dörr’n
Såg jag snart Södertörn,
Med dess dalar och berg
Uti sommarens färg
Superfin i kulörn.
Himlen glänsande fin
Lyste molnfri och ren,
Blå som ultramarin.
I ett hål på gardin
Stod med facklan i hand
Dagens pappa och sken
Öfver blommande land.
Och hvar blomma i mull,
Uti dal och på slätt,
Uti lund och i skog
Emot solguden log
För hans artighets skull
Att förse så komplett
Hennes vår-toalett
Med sitt flammande gull.
Och jag tänkte: »O, att
Jag på rapphöna satt
Och fick sköta min töm!»
Och att nu ett tu tre
Hoppa ur min kupé,
Var min ögonblicksdröm.
Men det var ej så fatt,
Ty jag satt, der jag satt
I mitt eviga hörn.
Som med fångskjuts jag gått
Satt jag liksom för brott
Instängd af konduktörn.
Och min irrande blick
Knappt ett ögonblick fick,
Der jag satt inom lås,
Här och der af natur’n
Se en skymt genom bur’n,
För hans skull den filur’n,
Konduktören, förstås!
Fins det någon idé
I en jernvägskupé?
Ingenting får man se:
Man far fram som en vind,
För natur’n som en blind;
Öfver bro, genom grind,
Genom berg som en pil,
Genom skog som en il
Far man mil efter mil
Och får knappt så pass fred,
Att man kan hinna med,
Fast aptiten är frisk,
Att i magen få ned
Uti hast vid en disk
Lite kött eller fisk
Och af krafs lite hvart
På en qvart.
Sitter jag i kupén,
Domnar snart mina ben,
Om de ej domnat re’n.
Man blir dum som en spån,
Tankegåfvans förmån
Är man nästan ifrån.
Och man känner bestämdt
Att man sömnig blir jemt.
Ty man är allt i ett
Samma imbad uti,
Som ett turkiskt så hett,
Samma qvalm, samma svett
Att man kollrig kan bli
Och förbi.
Midt emot i kupén
Sitter händelsevis
En kamrer som har snus.
Med ett hjerta af sten
Tar han pris efter pris
Och med blåhvit näsduk
Gör en geste så gemen
Att man just kan bli sjuk.
Sedan fästes vår blick
på en fru som har skägg.
Hon är knotig och lång,
Har pence-nez och tunique,
Och som godt underlägg,
Då hon lutar mot vägg,
En ofantlig chignon.
Jag ej den, om jag fick,
Ville röra en gång,
Om jag än hade tång
Näst intill har sig satt
En patron som är tjock,
Ett par gånger som jag.
I sin guldgula rock,
I sin snusbruna hatt,
I sin gråsprängda lock,
Som af solen är våt,
Ger han verlden god dag
Med dess myckna besvär,
Snarkar till mellanåt
Med en fruktansvärd pust,
Att man hoppar till just
Si så här.
Sitter sedan en fru
Med en skrikhals till son
Icke allt långt ifrån,
Då kan hvar och en ju
liksom jag finna lätt
Att man har det komplett.
