Persbergs Grufwor
| ← Tankar på landswägen wid Wermlands gräns, den 19 Julii 1839 |
|
På Wenern mellan himmel och watten den 28 Juli 1839 → |
| Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 61 (2 Aug. 1839) |
Persbergs Grufwor[1].
Det reser sig här i Bergslagen en herrlig tempel- bygnad , åt Nordiska kraften helgad, hvars döm är en frisk leende himmel, hvars golf betäckes af den herr- ligaste, mest grönskande matta med inflätade bäckar och sjöar af det klaraste silfver, från hvars djupt in i jor- dens sköte grundade altarebäll beständiga rökhvirflar och offerlågor uppstiga mot skyarna, och hvars grund: kolonner äro Grufvan, Hyttan och Hammaren. Ofantliga konstverk[2] bepryda den första, hvarigenom sling- rar sig en spiraltrappa ned i djupet, der tempelskatterna , ligga förvarade. Den andra är glödhet af den inne- : flammande skärselden, som söndrar det onda från det goda. Den tredje genljuder natt och dag, ty det är der, som det goda uttänjes och portioneras efter de mensk- liga behofven eller beräkningarne. Vattenhjulet , tem- : plets väldige Öfversteprest i svajande silfverbrämad man» tel, vårdar och bestänker med sitt vigvatlten helgeda- men. Vill du med mig, oinvigde , nedstiga i den för- sta och bese tempelskatterna, så lägg först af dig få-. fänglighetens klädedrägt och räddhågans känsla, ty den väg, du skall vandra, bär öfver svindlande afgrunder, från hvilka styrkan i ditt sinne och din arm blott kan . rädda dig. En tjensteande i förfärlig gestalt, hvars. jernbitna ansigte tyckes bevisa, att han bitit både på rost och stål, ondt och godt, går före dig ned , med sitt torr- vedsbloss i handen. Der har du stegen, tag försigtigt i dess pinnar, ty kom i håg, att ingen älskarinna med skyddande hand från sitt sängkammarfönster håller der- uti, och vet att det ej beller är någon Jakobs stege, hvaruti du fattar; ty hvad du framför allt annat icke får, är drömma. Säg nu för en stund farväl åt dags- ljuset och börja kräftgången mot mörkret, min gosse; ty faller du nu, så bero kanhända lif och död ; på hvil- kendera ändan de flesta punden sitta. Tycker du, att du är sotig om ansigte och händer, så tänk efter hvad Judarne måste utstå, som, för att behaga »Mosen och Profeterna», strödde aska öfver sina hnufvuden till den grad, att de ännu bära fläckår detaf; tycker du att; du skälfver al köld, så tänk på björnarna; som ännu värre skulle skaka tänderna, om de visste i hvilken lifsfara du bär sväfvar; känner du dig knäsvag, så tänk på Farbror Mårten, på hvars afhuggna hufvud ett helt ri- ke hvilar, medan han sjelf med sin öfriga kropp nöd- gas knäga sig fram genom politikens och konstens alla trakter. — — — Håhå! — du står nu på botten af den öfver 80 famnar djupa grufvan och famlar mellan los- sade malmstycken och mångåriga iskristaller , omkring- gjuten af dimma och mörker, hvarigenom blosset tindrar, som lysmasken genom nattens dimmor. Men icke herrskar nattens sömnaktighet och graflika tystnad. der- vid skenet upptäcker du de sträfva konturerna af grufarbetarens ansigte och du hör Pickarens och Sprängarens bullrande verksamhet. — En åska rullar genom de dystra hvalfven, det är grufskotten, som spränga malmen, Hell dig du fridens krut! När du fladdrar här nere, fladdra inga favoritnöjen på Ladu- gårdsgärdet jemte dig, och när för dig jernet brister, brister ej derunder något menniskohjerta. 'Bäfvar du, min vän, för dessa skolt — så vet, att det ej är haren på jorden, men väl barbjertat under jorden de skrämma.
ög stå vi då midt ibland ådrorna i nordens hjerta, aetta jernbjerta, hvilket inga nya tiders dagsljus ännu hunnit med mossa Öfvertäcka, och höra pulsslagen i dess' varma , trofastå kamrar! — Du malm, som nu rul- lar för våra fötter! hvem vet, i bur många former du innan årets slut skall uppsöka jorden och menskligheten? Kanhända skall jag någon dag finna dig på lavetten i stridens: faror, för att, sjelf sprängd, visa repressalier met andra — eller skall. du, såsom bajonett, på lysande parader mottaga solens strålar på samma gång du med- tager Statens medel — eller ämnar du dväljas mellan infanterilöjtnantens .spensliga fingrar, medan du som atrumpsticka i gummans magra hand skyddar hjeltens fet mot. steneh — eller skall du, såsom sporre, af rabulistiska bänder slitas från den stolte hästgardistens stöfvelklack , medan: din, såsom planchett, sluter dig till flickaris bröst och möttager henves första suckar — eller älnnar du', såsom pennknif, sätta myror i det ena huf- vädet , medan du, såsom bödelsyxa , för det andra för- körtar vägen till maskarnas rike, .— -— Ja, öfverallt i den yttre naturen skall jag finna dig; måtte jag äfven finna dig rotfästad i Svenska bjertan, på det ej lätt- sitnets skarn helt och hållet måtte taga Ööfverhanden! 0, att den dag kunde komma, då inga andra brott än mälmbrotten funnos här i Norden! Men det lider på att begifva sig upp igen, ty. det är så, alt Wermlandssol ämnar börja sin prufgång ned i fvestörn. Raska tag i stegen igen och ila uppåt, som om 7 du bade prygelsystemets författare efter dig i hä- lärva. — — Dagsljuset vidgar sig småningom öfver ditt bufvud igenom den mossbeklädda öppningen; ied- sagaten kastar blosset ned mellan klyftorna, i hvars botten det försvinner, som en slocknande stjerna; den fria luften smeker dina lungor och drager dem till sig — — Man är nu på grönklädd jord, tackar himlen att man lyckligt fullbordat färden, om hvilken man, om någonsin, kan säga, alt den är grufligt rolig, i detta örds innersta bemärkelse, Men nu från Bergslagen och det mycket starkas hemland till Carlstad och det mycket godas bygder!
