Trött att gissa och att fråga,
Forskarn will till Polen tåga.
Icke will den djerfwe stanna
förrn han står på jordens panna
och ur warelsernas graf
mäter jord och himmel af.
Nu på Nordens haf han gungar.
Sjökon solar sina ungar
på ett isberg. Hwita björnen
brummar der, der fiskar örnen.
Tunga hwalen, lik en ö,
wälter i den wreda sjö.
Men det nedslår ej hans tankar.
Högst i norr han kastar ankar
wid en landfast is. ”I Bröder,
här, så länge nordsol glöder,
wänten mig. Till Polen än
har jag hundra mil igen.” —
Med kompassen uti handen
far han från den frusna stranden.
Mjell är tusenårig drifwa,
blank är isens silfwerskifwa.
Solen i en ewig ring
dansar himmelen omkring.
Hwilken slätt! En grafhäll, skuren
af Albaster för naturen!
Här har intet wäsen andats
allt sen skapardagen randats.
Lif ej rör sig, wäxt ej gror;
Döden, Tystnaden, här bor.
Dock han wiker ej tillbaka.
Trött att wandra och att waka,
hugger han i isens hällar
sig en säng, och swept i fällar
slumrar som ett wilddjur der,
målet med hwar stund mer när.
Ändtligen till Polen når han.
Segrande på toppen står han
utaf axeln. Hur det brusar
utur djupet! Huru susar
klotets tunga massa, swängd,
gnisslande, kring axelns längd!
Nu förfärad och förlägen
ser han efter återwägen.
We! hwad trollmakt honom fäster!
Hwar är öster nu och wester?
Hwar är söder? hwar är norr?
Ingen utwäg! intet sporr!
Och en röst ur djupet ryter:
”Dåre, som med wishet skryter!
punkten, hwarkring werldar wandra,
har ej wäderstrek, som andra.
Döden blott dess nycklar har.
Har du nått den, så blif qwar.” —
Med hwar stund blir skuggan längre,
med hwar stund blir cirkeln trängre,
som kring fästet solen målar.
tills hon gömmer sina strålar.
Men den stolte wises Jag
fryser der till domedag.
