Här från Karl Warbursg samlingsverk Ur Svenska Sången, 1883.
Kunde jag som lilla sparfven grå
Som ofvan upp taket sitter,
Hulda vännen alltid till mig få
Och klapp honom när jag gitter:
Hej, hopp, sa'n!
Lika godt, sa'n!
Inga sorger och bekymmer då!
Hvem jag menar nu, väl ingen vet,
Och ingen heller veta får'et;
Som jag hoppas, lär man tids nog se't,
Så snart jag bara tjent ut året.
Hej, hopp, sa'n!
Lika godt, sa'n!
Mikelsmessan fån I veta det.
Jag har älskat honom år och dag,
Han lika länge mig tillbaka,
Många se'n till mig haft godt behag,
Men alla måste mig försaka.
Hej, hopp, sa'n!
Lika godt, sa'n!
Hvad jag gjort, det ångrar aldrig jag.
Aldrig såg man ögon än så blå
Och aldrig än så fagra kunder,
Som en blomqvast man af liljor små
Och väna rosor sammanbinder.
Hej, hopp, sa'n!
Lika godt, sa'n!
Om jag älskar, hvem kan undra på?
Aldrig såg man växt så smal och lång,
Och med så nätta kläder sirad:
Som man skådar en midsommarstång,
Med klara åkerrosor virad.
Hej, hopp, sa'n!
Lika godt, sa'n!
Jag gaf bort mitt hjerta; det var tvång.
Flickor, hade vi den gossen här
Och finge sluta'n in i ringen,
Skulle alla hålla honom kär,
Men, utom en, han älska' ingen
Hej, hopp, sa'n!
Lika godt, sa'n!
Han mig in i döden trogen är.
