Rubinsållad glänser brokaden
framför Ozmas bäddade rum –
men den vise är full av leda,
och hans blick är kall och skum.
Bakom förhängets röda skuggor
väntar nordlandets vitaste famn –
väntar Syriens skönaste sköka
på en konung som glömt hennes namn.
Över bordet av guld och rosenträ
darrar handen slapp och fin –
predikaren, Israels konung,
är trött av kvinnor och vin.
Kring kropp som tumlat i synder,
och törstande druckit allt,
faller manteln i hängande tomma rum,
och hjärtat slår sakta och kallt.
Hans slavar slumra stående:
han är vaken för länge i natt –
han skriver den vises ordspråk,
med ett stillsamt dödskallt skratt.
Predikaren är han – och konung –
det är allt den vise vet –
och om fägnadens ande gör sällskap med hans,
det är ock fåfänglighet.
Det är gott för det myllrande folket
att akta Herodes bud.
Och den som har hedniska hustrur
får offra åt hedningars gud.
Kring pannan gul gå skuggor
som regntorra moln kring förtorkad kust –
bakom huden en dödskalle grinar
sitt spe över människors lust.
– – –
Att vara en vis och att vara en dåre, att vara en syndfull, en alltför rättfärdig, är farligt och tokot: min son, du skall skåda på Herrens verk! Ho är som kan rätta, vad han har gjort krokot?
