Prinsessan och svennen
|
| Verket gavs ut första gången 1885 (libris). Källan till texten här på Wikisource är Dikter, första samlingen, ny upplaga 1909 (libris) |
I. I rosengården.
[redigera]Hvem sjunger så fagert på konungens gård
i midsommartider?
Det är liten sven, som om blomstren har vård,
han sjunger, medan dagen den lider.
Han sjunger och sjunger och tänker ej därpå —
i midsommardagar;
han sjunger för träden och för blommorna små,
den sången så väl dem behagar.
Han sjunger och sjunger hela dagen lång
i midsommarstunder,
och fruar och tärnor de lyssna till hans sång
och fåglarna i rosendelunder.
Fröjdefullt han sjunger, fattig liten sven,
medan dagen den lider,
och konungen sig gläder med alla sina män
i strålande midsommartider.
Och kungens unga dotter på höganloftsbro,
hon spände på foten sin förgyllande sko;
hon axlade sin kappa af scharlakansskinn
och gick med sina tärnor i rosengården in.
»Och hör du liten smådräng, hvi sjunger du så?
Hjärtat blir sorgset, när jag lyssnar därpå;
jag kan icke leka med tärnorna mina,
om natten icke sofva för sångerna dina.»
»Och är min sång dig så mycket emot,
så vill jag tiga förutan knot.
Och om mina visor din ro förstöra,
så skola de aldrig nå ditt öra.»
»O nej, o nej, stäm upp din sång,
annars blifver mig världen för trång.
Jag miste min ro, när din sång först ljöd,
men sjunger du ej mera, det blifver min död.
Så säge du mig ditt hem, din släkt,
och hvad det varit, som din sång har väckt.
Ja sjung — sjung alla dina visor för mig,
och silfver och guld det gifver jag dig.»
»För silfver och guld jag sjunger ej,
jag sjunger för att hjärtat mig tvingar.
Jag söker ingen annan lön, o nej!
än att sången ett gensvar bringar.
Och kunde jag lösa din andes tvång,
för dig jag ville sjunga min lefnad lång,
ville med jublande tunga
sjunga för dig min skönaste sång.
Jag känner ej fader, jag känner ej mor.
Af näcken jag lärde mina sånger;
och skogsfrun, som djupt ini skogen bor,
jag gästat mång tusende gånger.
Jag hörde hennes stämma i vindens sus
genom furornas mäktiga pelarehus,
som näcken bland strandens alar
talar i forsens melodiska brus.
Och sången, den blef mitt lif, mitt allt,
min tröst, när annat månde svika;
när det blåste kallt, när jag frös och svalt,
den värmde och mättade tillika.
Så vet, att om stundom sångens röst
fyller med oändligt ve ditt bröst,
den gifver dock själen vingar,
bringar omsider gudomlig tröst.»
Och svennen sjöng, och svennen kvad,
då spelade träden med alla sina blad;
och alla små örter, som stodo i knopp,
slogo sina blomsterögon opp;
och fåglarna alla under himmelen blå
började ljufligt sina drillar slå;
och alla små tärnor i sången stämde in,
och prinsessan hon lyssnade, glad i sitt sinn'.
Men aftonstjärnan lyser snart
på spegelblanka vatten,
och klosterklockan klingar klart
i sommarljumma natten.
»Nu dröj ej längre, jungfru skön,
hos sångaren i lunden grön.» —
Ave, ave
maris stella!
ljuder munkars aftonbön.
I ljusa sommarnattens frid
hur ljuft det är att sjunga!
»Farväl, du kungadotter blid,
god natt, I tärnor unga!»
»God natt, du fagre ungesven!
I morgon träffas vi igen.» —
Ave, ave
maris stella!
ljuder munkesången än.
Och nästa morgon så sedesam
prinsessan gick för sin fader fram.
Ett horn hon fyllde med nybryggdt mjöd
och höfviskt åt gamle kungen det bjöd.
»Drick mig nu till, min fader kär,
och hör hvad din dotter af dig begär.
Det sjunger så fagert i rosengård,
det är liten sven, som om blomstren har vård;
du gifve mig honom att vara min sven
och taga sin plats bland konungens män;
han bäre min falk, han före min häst
och ride på jakten ständigt mig näst;
han läre sig gyllene harpan slå
och sjunge sina visor för tärnorna små.»
Den gamle kungen helt listigt log,
och en väldig klunk ur hornet han tog.
»God var drycken, — gärna mer
gåfve jag den, som så vackert ber.»
Blef så svennen i konungens gård
att rida med hök och hund:
han jagar hjort, han jagar mård
i arla morgonstund;
han sjunger sina visor och blåser i sitt horn
för slott och torn
och i den gröna lund.
II. Prinsen af Österland.
[redigera]Rida i kungagården in
på fålar, svarta som sot,
klädde i guld från hufvud till fot,
moriske väpnare trenne,
hvar med gåfvan sin.
Ett kostbart svärd, af dvärgar smidt,
den förste af dem bar fram;
den andre en hjälm med juvelprydd kam,
den tredje en sköld af silfver
med en gyllne sol i dess midt.
»Detta sänder från Österland
en prins med rykte stort.
Kungadotterns fägring han sport
och kommer med rika håfvor
att bedja om jungfruns hand.»
Smattrande horn och hofslags dån,
trummor och jubelrop!
Följd af en larmande krigarhop
kommer med spann af tigrar
den moriske kungason.
Under ett utspändt purpurtak
i all sin kungliga skrud
han hvilar på lurfvig lejonhud,
och hundra lastkameler
följa i sakta mak.
»Hell dig, prins af Österland,
kommen fjärran ifrån,
hell dig, moriske kungason! —
Med gyllne kedjor försåtligt
du mångens hjärta band.»
Och främlingaskaran till mötes gick
den åldrige kung med vördigt skick.
»Varen välkomne till bergig nord,
män ifrån Blålands soliga jord!
Eder med handslag på nordmannased
hälsar drotten vid borgaled.
Bjuden, svenner, till lek och glam,
bären bräddfulla hornen fram;
sånger och skämt och höfviskt tal
främje glädjen i kungasal.»
Nu går leken med fröjd och gamman,
morer och nordmän leka samman;
danslåt klingar, sången ljuder,
listigt tärna åt blåman bjuder
horn, som räcker till golfvet ner —
hornet han tömmer och ropar: mer!
Lätt går leken, i yra ringar
hvar sin tärna i dansen svingar.
Anund rese i hopen spanar,
Blålands kämpar till tvekamp manar;
småväxt främling, fem fot lång,
lägger den väldige gång på gång.
Leken går öfver stock och tilja,
ungersvennen lyster att gilja,
smidig gäst i förväg hinner,
lätt liten tärnas gunst han vinner;
ljushyllt mö och blåsvart mor
tråda dansen med fägnad stor.
Leken går uti lunden gröna,
segerns pris skall mandom löna.
Torbjörn, främst bland kungens hjältar,
midt för porten ett stenblock vältar;
blåman vet att vända syn,
slungar det hånfullt högt mot skyn.
Leken går öfver berg och backar,
kämpar brottas, så svetten lackar;
lustigt leken går under linden,
mången jungfru bleknar om kinden —
kungadottern i yrande dans
mister så när både minne och sans.
»Och hör du, skön jungfru, du blifve min brud,
dig ger jag drottningenamn och skrud.
Ville du vara mig af hjärtat huld,
gärna jag gåfve min krona af guld.
Och ville du fara af landet med mig,
alla mina skatter dem gåfve jag dig.»
Skön jungfru blef så röd om kind;
sprang sin kos så lätt som en vind.
Men liten sven i kungasal
stämmer de gyllene strängar,
han sjunger så fagert som göken gal,
som lärkan öfver blommande ängar.
»Stolts jungfru skön, ditt fosterland
håller dig fast med tusen band» —
så gladelig
han leker på de gyllen strängar.
»Du kungason, du bedje icke så,
dina fagra löften dem aktar jag ej på.
Det blir mig så svårt, jag är ännu för ung,
jag kan icke bära en gullkrona tung.
Men bed mig om annat, du riddare båld,
allt hvad du önskar jag ger i ditt våld.»
Skön jungfrun blef både hvit och röd,
fradgande hornet hon gästen bjöd.
Och liten sven i kungasal
slår högt den ljudande harpa,
han sjunger sitt hjärtas djupa kval
i toner, varnande och skarpa.
»Stolts jungfru skön, du akte dig väl,
sälj icke för glitter och guld din själ» —
så sorgelig
han spelar på den ljudande harpa.
»Och hvad du nu lofvat, det hålle du väl:
gif mig liten spelman att vara min träl!
Hans sånger de skära i mitt öra så hvasst,
hans ögon de lita till skön jungfrun så fast.
Så tag liten spelman, i tornet honom sätt,
och gif mig hans ögon till en kostelig rätt!»
Skön jungfrun grät, skön jungfrun bad,
men likafullt så blef det som prinsen sad'.
»Och hör du liten tärna, bryt leken af,
— det är som om en trollmakt mig dårar —
du tage den hind, som min fader mig gaf,
när jag fyllde femton vårar;
hon låte för mig sitt skuldlösa lif,
hennes trofasta ögon åt kungasonen gif —»
så bitterlig
hon gråter de stridaste tårar.
Men tärnor små vid midnattstid
slå fängselporten på gafvel vid.
— Stolts jungfrun sitter ensam och klagar.
De föra liten sven till borgaled,
de föra honom ut på villande hed.
— Hon sörjer både nätter och dagar.
»Fly, ungersven, fly härifrån
undan den grymme kungason!»
— Stolts jungfrun gråter allena.
»Och skydde dig Gud, du ungersven!
När rågen blir mogen, du kommer väl igen.»
— Ty sorgen kan hjärtat rena.
III. Svennen återvänder.
[redigera] Nu råder sorg
i kungaborg
med gråt och suckar mång.
Ej jagas rå,
ej ulfven grå,
ej höras skämt och sång.
Den gamle kung
känns kronan tung,
se'n trollet i sitt garn
vid listig lek
så grymt besvek
det ädla kungabarn.
På vingad häst
den falske gäst,
ett troll i lånad hamn,
försvann så brådt
från kungaslott
med jungfrun i sin famn.
Men kungen reste sig upp från bord
och tog med darrande röst till ord.
»Långt bortom sjö och berg och dal,
bortom skogar tjugumila
bor min dotter i trollets sal —
den gamle lyster hvila.
Hvem är den kämpe god, som vill
stolts jungfrun till räddning ila?
Han tage hennes hand och mitt rike därtill —
den gamle lyster hvila.»
Och alla de kämpar i borgasal
lyssnade noga till kungens tal.
»Vi gifvit dig, frejdade kung, vår ed,
vi följt dig troget, när i spetsen du red.
Du låte ditt stolta stridsrop skalla:
I döden följa dina kämpar alla.
Men att taga från trollet din dotter kär
hör den blott till, som Gud det beskär.»
Och kungen sände sin härold ut
att allom göra veterligt kungens beslut.
Han ropade ut för kungens borg,
han ropade ut på gårdar och torg:
»Den kungadottern rädda vill
ger kungen hennes hand och riket därtill.»
Och budet gick från man till man;
omsider till biltog sven det hann.
Och svennen vände till kungsgård om;
frimodigt fram för kungen han kom.
»Du gamle kung, du fatte nu mod;
än blifver dig lyckan åter god.
Du låte det goda mjöd dig smaka;
stolts jungfrun bringar jag dig tillbaka.»
»Min son, min son, du är alltför vek,
du är icke van vid riddarelek.
Ej kan du den listige våldsman vinna;
som fågeln kan han flyga, som ormen rinna.»
»Med sångens vapen jag segra vill,
dess kraft jag ofta försport.
För tonernas lek tiger ulfven still,
jag tämjer den skygga hjort.
Gif mig blott med
å villsam led
den harpa, jag fordom så ofta stämt,
de skära, gyllene strängar,
dem aldrig ett missljud skämt.
Så slår jag harpan, där jag går fram,
tar icke om vägen fel,
håller jag blott från rost och damm
rent mitt strängaspel.
När sången hörs,
hvart hjärta rörs;
när harpotonerna ljuda klart,
ej trollen sin makt kunna öfva,
ej visa sin rätta art.
Och när på färden jag hunnit sist
skön jungfruns fängselbur,
ej båtar trollet dess arga list,
jag sjunger den fångna därur.
Kan jag ej mer,
med fröjd jag ger
för kungadottern mitt unga lif.
Gärna i döden jag ginge
allt för så vänt ett vif.»
Men kungen skakade sin hjässa grå,
och en tår stod klar i hans ögonvrå.
»Vare den gyllene harpan din;
men litet förstår du trollets sinn',
Väl kan du vilddjurs grymhet dämpa;
annat är att mot trollet kämpa.
Mot stenhårdt bröst är din sång för svag,
icke det veknar för harposlag.
Ty tag de vapen, som trollet mig skänkt,
den falske prins, som så djupt mig kränkt.
Svärdet är godt, från dvärgar röfvadt,
men ännu i ärlig strid ej pröfvadt.»
Och svennen svärdet i handen tog,
vägde det lätt och klingan drog.
En väldig stålsköld i salen hängde;
med kraft det dråpliga svärd han svängde.
Det blixtrade till, — med mäktig klang
skölden i tvenne halfvor sprang.
På egghvass klinga ett spår man ej såg,
och svennen mälte, så glad i håg:
»Farväl, o kung, — din gåfva var god;
så drar jag åstad med lustigt mod.
Så vandrar jag ut i den vida värld,
och där sång ej hjälper, jag tar till svärd.»
Till fjärran land nu svennen går
att väna jungfrun vinna;
när han den gyllne harpan slår
är vägen lätt att finna.
Han vandrar öfver fjäll och mo
och genom strömmar strida;
han söker utan rast och ro
i hela världen vida.
IV. Befrielsen.
[redigera]När svennen vandrat från land till land,
kom han en kväll till hafvets strand.
En hvinande storm öfver djupet drog
och till skum den kokande vågen slog.
Vid en stockeld under en klippa satt
en häxa och kvad i den mörknande natt.
»Brinn, brinn, brasan min,
häxan vakar för sonen sin.
Ungersven, om du vill öfver,
gif mig din sköld, och jag stormen söfver.»
»Tag den gärna, — med hjälm och svärd
har jag nog af vapen för min pilgrimsfärd.»
Då slocknade elden, och i samma stund
— plötsligt, som det varit en villa —
hafvet, upprördt i sin innersta grund,
låg som en spegel stilla.
Mot stranden sam en sprutande hval
i den månskensljusa natten,
drog på en farkost af musselskal
svennen öfver hafvets vatten.
När han åter vandrat från land till land.
kom han en kväll till öknens rand.
Öfver brännhet mark en stromvind lopp
och hvirflade sanden som en molnvägg opp.
I brokigt tält vid sin slända satt
en häxa och kvad i den mörknande natt.
»Spinn, spinn, sländan min,
häxan spinner åt sonen sin.
Ungersven, om du vill öfver,
gif mig din hjälm, och jag stormen söfver.»
»Tag den, — ännu jag har mitt svärd,
hjälper mig nog fram på min pilgrimsfärd.»
Sagdt, — och i samma ögonblick
teg stormen som genom ett under;
en skuggrik väg genom öknen gick
mellan källsprång i de doftande lunder.
En dvärg körde fram med silkestöm
ett spann af zebrafålar,
och svennen for som i en lycklig dröm
öfver öknen mot morgonsolens strålar.
Så kom han till fjärran Österland,
och hans väg gick fram, där ett berg stod i brand.
Ur en håla i berget en eldström bröt
och milsbredt fram öfver vägen flöt.
Innerst i hålan vid en kittel satt
en häxa och kvad under hesa skratt.
»Rinn, rinn, kitteln min,
häxan kokar åt sonen sin.
Ungersven, om du vill öfver,
gif mig ditt svärd, som häxan behöfver.»
»Leda troll, nu förstår jag din list —
döden vore du värd förvisst.»
Så slog han den sjudande kitteln kull,
häxan i elden med detsamma,
och en syn steg upp så underfull
ur slocknande glöd och flamma.
På bergets kam låg ett moriskt slott,
af månghöfdade drakar vaktadt;
nu hade svennen omsider nått
det mål, han eftertraktat.
Drog så med oförfäradt mod
svennen uppför berget, där slottet stod.
Med smekande sång och harpoklang
de grymme drakar till ro han tvang.
Och när han kommit till borgaled,
sänkte sig vindbron själfmant ned.
Porten sprang upp vid hans strängalek:
därinne satt prinsessan, så sorgsen och blek.
Hon blickade tårfullt mot himlen opp
och sjöng med ett hjärta utan tröst och hopp.
»Dagen är inne,
det ljusnar i sky;
men aldrig ur mitt sinne
skall nattmörkret fly.
Sorgligt månde kvida
liten fågel i bur;
min längtan flyger vida
öfver fängelsemur.
Fjärran går vännen,
som i hjärtat jag bär,
den trofaste svennen,
som höll mig så kär.
Mycket jag brutit,
men mest emot dig:
flärden hade knutit
sitt guldnät kring mig.
O kunde du förlåta,
att jag vållat dig harm,
o kunde jag få gråta
mig till ro vid din barm!
Men fåfängt dig kallar
min bäfvande röst;
världshafvet svallar
mellan mig och min tröst ...»
Då ropade svennen högt hennes namn,
och prinsessan flög i hans öppna famn.
Men i höganloftssal satt trollet och log,
och svennen med hast på harpan slog.
Hofmän sju höllo vakt vid bron,
sjuttio stodo kring trollets tron.
Så snart de fått höra harpolåten,
strax vardt det slut med hela ståten.
De bålde kämpar togo i ring
och dansade vid harpans toner kring.
Trollet hotade, trollet bad;
de dansade blott lika lustigt åstad.
Och trollet sände sina tigrar fram,
men tigrarna vordo så spaka som lamm.
De närmade sig smeksamt och lade sig till slut
vid svennens fötter med sakta tjut.
Då vredgades trollet och riste sitt skägg
och ryckte sin kopparklubba från vägg.
»Drakar du döfvade,
moder min brände;
vänner, mångpröfvade,
från mig du vände.
Nu jag dig löna skall,
sångare lede:
gräsligt du röna skall
trollfurstens vrede.»
Slängde då svennen sin harpa åt sidan
och drog med mannamod svärdet ur skidan.
Väldiga dråpslag skiftades nu,
men till sist flög trollets klubba itu.
Tog så svennen och klöf på stället
trollet från hjässan till fotabjället.
Och i samma stund var förtrollningen bruten,
som hållit prinsessan i bojor sluten.
Stor vardt glädjen i konungens hof
bland kämpar och tärnor alla;
de sjöngo den lyckosamme svennens lof,
och kungen till bröllop lät kalla.
I veten det väl:
svennen bar sorgen för henne.
Och bröllopet stod i dagarna sju,
— o kunde man rätt sig besinna! —
och svennen och prinsessan de lefva väl ännu,
förstoden I endast dem finna.
I veten det väl:
svennen bar sorgen för henne.