Rökstenen (von Friesen 1920)/Kap 6

Vi befinna oss i förra hälften af 800-talet, den tid då handelsstaden Birka blomstrade, då regelbundna förbindelser uppehöllos mellan Dorestad vid Rhenmynningen och Birka vid Mälaren öfver Hedeby i Slesvig. Rökstenen och Ansgarius’ första besök i Svetjud äro ungefär samtidiga. Egendomligt nog vittna Ansgarii historia och Rökstenen båda om samma märkliga historiska företeelse: den frisiska handeln längs vår östra kust.

Så stupade Vämod i strid med de frisiska köpmännen och krigarne. Hans fader Varin grips af djup förtviflan. Han har förlorat sin sannolikt ende son, en ung lofvande man, som troligen stod i blomman af sin ungdom. Han stod nu plötsligt ensam i världen, den siste af sin ätt eller åtminstone af sin ättegren. Ingen son skulle taga arfvet efter honom. Ingen son skulle helighålla hans minne eller sörja för de offer, som tillkommo den bortgångne. Varin själf var kanske af ett lyte hindrad att utöfva krigarens kall och därmed att personligen utkräfva hämnden. Därför kan tala den omständigheten, att Vämod i sin sista strid bär ättens kostliga, i kamp förvärfvade praktvapen. Kanske hade Varin åt sin verksamma ande i runalisten funnit en ersättning för tvånget att afstå från en verksamhet, som i vikingatiden skattades som den frie mannens förnämsta. Tänkbart är också, att den sörjande fadern själf var vapenför men så pass till åren kommen, att han insåg att utsikten för honom var ringa att lyckas i ett företag mot Vämods mäktiga banemän. Om så var, är det naturligt att han velat sörja för att hämnden ej skulle uppgifvas, därest han själf skulle misslyckas.

[ 107 ]Det blef honom af makterna förunnadt att åter föda en son. Med honom föddes också hoppet, att hvad fadern ej kunde ens försöka eller, därest han därtill var oförhindrad, dock kunde förfela, skulle lyckas den nye ättlingen att genomföra. Och härtill ville fadern gifva honom allt det stöd, han var mäktig, på samma gång han ville sörja för att ge sonen del af allt som för honom var nödigt att känna, för att han skulle blifva i stånd att genomföra sin stora uppgift. Varin kunde befara att han själf skulle dö, innan hans nye ättling nått den ålder, att han kunde meddela sig med honom om sådana ting, som det här gällde. Mångdubblad var ju för Varin risken af en snar död, om han själf hade för afsikt att med egen hand utkräfva hämnden. Vare sig nu Varin handlade i den allmänna känslan af lifvets ovisshet eller han stod i begrepp att inlåta sig på ett farligt företag, under hvilket han kunde förlora lifvet utan att nå sitt afsedda mål, alltnog: han har vidtagit den enastående åtgärden att på den minnesvård han reste öfver Vämod anbringa en inskrift genom hvilken han testamenterar hämnden för Vämods fall till sin unge son och ger honom de nödiga upplysningarna om gärningsmännens personer, på samma gång som han genom särskilda magiska anordningar bringar dem i hämnarens våld. I sistnämnda afseende erinrar Rökstens-inskriften starkt om den nidstång, som Egil Skallagrimsson reste mot Erik blodyx och försåg med en inskrift innehållande den besvärjelse han förut muntligen riktat mot kungen.

Rökstensinskriften företer sålunda ur innehållets synpunkt en egendomligt sammansatt karaktär. Den är till en början en minnesinskrift. Till sin största del är den en till en son af hans far riktad maning att hämnas sin broders. fall. I denna hämndemaning är slutligen inväfd en serie episka besvärjelser afsedda att binda och lamslå den fallnes banemän.