Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om offentliga arkiv (1938)
Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om offentliga arkiv.
[redigera]
Sedan den av statsrådet tillsatta arkivdelegationen i slutet av år 1934 till statsrådet insänt sitt betänkande angående reform av arkivväsendet uppdrogs åt lagberedningen medelst statsrådets beslut den 22 maj 1936 att anskaffa för förverkligandet av i delegationens betänkande föreslagna reformer nödig utredning och på basen därav utarbeta förslag till lag och förordningar.
Lagberedningen har varit av den åsikten, att det varken är möjligt eller ens nödvändigt att i en enda lag upptaga alla de stadganden, till vilka en reform av arkivväsendet föranleder. Av denna orsak och då den vittbärande frågan om handlingars offentlighet, vilken förutsätter en revision av tryckfrihetslagen och särskilda andra stadganden, avskild från den övriga lagstiftningen angående arkivväsendet, borde beredas i detalj, har lagberedningen funnit ändamålsenligast att utföra sitt arbete i två delar sålunda, att först ett förslag till lag om offentliga arkiv utarbetats och att därefter frågan om handlingars offentlighet särskilt för sig upptages till behandling.
I överensstämmelse härmed har man i förslaget till lag om offentliga arkiv sökt inrymma alla grundstadganden, som äro att anse såsom erforderliga vid organisationen av arkivväsendet och vilka i mån av behov kunna kompletteras, dels genom administrativa stadganden och bestämmelser och dels genom speciallagar. Genom att — såsom hittills— i detalj organisera statens ämbetsarkiv genom förordningar och instruktioner samt de kommunala och kyrkliga självstyrelsesamfundens arkiv samband med respektive speciallagar kan vårt offentliga arkivväsende omorganiseras i enlighet med nutida krav och ställas under enhetlig ledning och tillsyn och tillika åstadkommes nödig smidighet i arkivens verksamhet.
Enligt lagförslaget är riksarkivet central myndighet för arkivväsendet och de offentliga arkiven, och dess ledning och tillsyn underställas övriga allmänna arkiv, d. v. s. landsarkiven, liksom även statens ämbetsarkiv, samt alla kommunala och kyrkliga självstyrelsesamfunds arkiv av offentlig natur. Till riksarkivets befogenhet hör att verkställa inspektioner samt giva råd och anvisningar om vården av handlingarna och förstöring av handlingar, vilka anses onödiga. Beträffande den evangelisk-lutherska kyrkans arkiv hava iakttagits de stadganden, som därom ingå i kyrkolagen och i vilka ej i detta sammanhang ändringar ansetts kunna föreslås. Däremot hava de kommunala arkiven underkastats bindande stadganden, dock med den på självstyrelseprincipen baserade begränsningen, att obligatorisk överföring av äldre handlingar från de kommunala arkiven ej föreslagits. Skyddandet av arkiv av privat natur är enligt lagförslaget avsett att ordnas helt på frivillighetens grund. Handlingar, som äro att anse som forntida urkunder föreslås dock, oavsett vem de tillhöra, ställda under skydd, sålunda, att det, som i 9 § förordningen den 2 april 1883 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande stadgas om skyddandet av gamla brev och skrifter, som finnas i kyrka eller annan allmän byggnad, utvidgas att gälla även dem. För den händelse, att det skulle visa sig nödvändigt att bestämma en kort övergångsperiod, efter vilken lagens stadganden angående specialarkiv slutligt skulle bringas i verkställighet, anser regeringen, att ett stadgande härom borde intagas i den förordning angående lagens verkställighet och tillämpning, som enligt 17 § i lagförslaget skall uträrdas.
På grund av vad ovan anförts, föreslås Riksdagen till antagande följande lagförslag:
I enlighet med Riksdagens beslut stadgas:
Offentliga arkiv äro allmänna arkiv: riksarkivet och landsarkiven, ävensom specialarkiv: statens ämbetsarkiv samt de kommunala och kyrkliga arkiven.
Privata arkiv stå under offentliga arkivs omvårdnad, där i denna lag stadgas.
Centralt ämbetsverk för de offentliga arkiven är riksarkivet, som äger mottaga, förvara och ordna arkivalier, hålla dem tillgängliga för myndigheter, forskare och andra, vilka därav göres behov, samt övervaka och leda arkivväsendet.
Landsarkiven hava till uppgift att, vart inom sitt distrikt, såsom riksarkivet underlydande lokala allmänna arkiv mottaga, förvara och ordna arkivalier samt hålla dem tillgängliga för myndigheter, forskare och andra, vilka därav göres behov.
I statens ämbetsarkiv förvaras vid vederbörande ämbetsverk tillkomna handlingar.
De kommunala arkiven omfatta kommunala självstyrelsesamfunds och kommunala myndigheters handlingar.
De kyrkliga arkiven bestå av handlingar, tillhörande kyrkliga myndigheter och församlingar.
Riksarkivet äger rätt att låta inspektera statens ämbetsarkiv och meddela anvisningar rörande vården av handlingar, som i dem förvaras, såvitt ej något eller några arkiv genom beslut av statsrådet, efter riksarkivets hörande, försatts i undantagsställning. Handlingar, som befunnits obehövliga, må blott med riksarkivets begivande utgallras.
Riksarkivet må, såvida ej statsrådet härom annorlunda beslutit, efter vederbörande myndighets hörande, kunna förordna, att i ämbetsarkiv förvarade handlingar, som äro äldre än tio år, skola överlämnas till riksarkivet eller landsarkiv.
De kommunala arkiven stå under riksarkivets inseende, i det att riksarkivet äger rätt att låta inspektera dem och meddela anvisningar om vården av handlingar.
Iakttages ej sådan anvisning, anhålle riksarkivet hos länsstyrelsen om åtgärd för den tredskandes tillhållande att fullgöra sin skyldighet.
Fullmäktige i kommun må, med riksarkivets samtycke, besluta, att handlingar, som äro äldre än tio år, skola från kommunalarkivet överlämnas till landsarkiv samt handlingar, som befunnits obehövliga, utgallras.
Angående värden av evangelisk-lutherska kyrkliga arkiv och i dem förvarade äldre handlingars överlämnande till allmänt arkiv stadgas i kyrkolagen. Riksarkivet äger rätt att låta inspektera dessa arkiv samt meddela råd om handlingars vård och om utgallring av handlingar, som befunnits obehövliga.
Med avseende å annat religionssamfund tillhörigt kyrkligt arkiv lände i tillämpliga delar till efterrättelse, vad i 7 § är stadgat.
Handlingar, hörande till offentligt arkiv, skola förvaras i en för ändamålet inrättad eller godkänd lokal, där handlingarna äro tryggade mot eldfara samt fukt och annan förstörelse. Varje offentligt arkiv bör hava en ansvarig föreståndare.
Handlingar, hörande till privat arkiv, kunna, på grund av överenskommelse mellan ägaren och riksarkivet eller landsarkiv, tagas under offentligt arkivs omvårdnad sålunda, att de överlåtas till riksarkivet eller landsarkiv, eller lämnas att där förvaras, eller ock eljest förvaras och vårdas i enlighet med riksarkivets eller landsarkivets anvisningar samt under dess tillsyn.
Av handlingar, som förvaras i offentligt arkiv, skola, såvitt de ej böra hemlighållas, utfärdas avskrifter, utdrag och bevis. Med avseende å härför utgående avgifter lände till efterrättelse, vad därom särskilt stadgas.
Avskrift, utdrag eller bevis av handlingar, som från kommunalt eller kyrkligt arkiv överlämnats till landsarkiv eller riksarkivet, kan erhållas även genom förmedling av vederbörande kommunal eller kyrklig myndighet. För sålunda av landsarkiv eller riksarkivet utfärdade avskrifter, utdrag och bevis skall erläggas enahanda avgifter, som därför borde tillkomma kommunalt eller kyrkligt arkiv.
Där bevis uppgjorts på grund av såväl i riksarkivet eller landsarkiv som i kommunalt eller kyrkligt arkiv förvarade handlingar, uppbäres i avgift, vad därför tillhopa skall erläggas, av det arkiv, vilket utgiver beviset färdigt utskrivet, men sagda arkiv år skyldigt att gottskriva det andra arkivet detsamma tillkommande avgift.
Kommunalt, kyrkligt eller ämbetsarkiv är berättigat att till begagnande utfå av sådant arkiv till riksarkivet eller landsarkiv överlämnad handling.
Enahanda rätt tillkommer ägare av privat arkiv med avseende å handling, som från sådant arkiv till förvaring överlämnats.
Vad i 9 § av förordningen den 2 april 1883 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande stadgas om skyddande av gamla brev och skrifter, som finnas i kyrka eller annan allmän byggnad, lände till efterrättelse med avseende å alla sådana till kommunalt, kyrkligt eller privat arkiv hörande handlingar, som äro att anse såsom forntida urkunder.
Arkeologiska kommissionen i sagda lagrum tilldelad befogenhet utövas med avseende å handling, som i 1 mom. avses, av riksarkivet, vilket jämväl, där handling till statsverket överlåtes eller inlöses, besluter om dess förvaring.
Uppgift, som i denna lag stadgats för riksarkivet, må kunna genom beslut av statsrådet överflyttas på landsarkiv.
Över beslut, som av riksarkivet på grund av stadgandena i denna lag givits rörande kommunalt eller privat arkiv eller arkivmaterial, må anföras besvär i högsta förvaltningsdomstolen inom trettio dagar från delfåendet. Lag samma vare om andra kyrkliga arkiv än evangelisk-lutherska.
Över beslut, som av landsarkivet på grund av stadgandena i denna lag givits om ärende angående arkiv, vilket avses i 15 §, eller angående statens ämbetsarkiv, må anföras besvär hos riksarkivet inom trettio dagar från delfåendet.
Riksarkivets beslut i ärende, som i 1 mom, nämnts, kan vidare överklagas i högsta förvaltningsdomstolen.
Närmare bestämmelser angående verkställighet och tillämpning av denna lag utfärdas genom förordning.
Denna lag träder i kraft den…… 193 , och därigenom ändras 84 § i kommunallagen för landskommunerna, given den 27 november 1917, och 50 § i kommunallagen för städerna, given samma dag, nästnämnda lagrum i lydelse av den 9 december 1927, samt 9 § i förordningen den 2 april 1883 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, såvitt de stå i strid med stadgandena i denna lag, så ock alla övriga mot denna lag stridande stadganden och bestämmelser.
Helsingfors den 16 september 1938.
Kulturutskottets betänkande N:o 20 med anledning av regeringens proposition med förslag till lag om offentliga arkiv.
[redigera]Riksdagen har jämte protokollsutdrag av den 23 sistlidne september till kulturutskottet för beredning remitterat regeringens proposition n:o 59 med förslag till lag om offentliga arkiv. Utskottet har i ärendet såsom sakkunniga hört referendarierådet K. K. Aro, statsarkivarien Kaarlo Blomstedt och förvaltningsrådet Mikko Louhivaara.
I propositionen har behövligheten av den föreslagna lagstiftningen motiverats tillfyllest och med giltiga skäl, varför utskottet förordar lagförslagets antagande. Dock borde i 8 § i lagen införas ett förtydligande stadgande om, under vilka förutsättningar inspektion av evangelisk-lutherska kyrkliga arkiv kan verkställas. Då arkivdelegationen, på vars grundliga utredning den nu föreslagna lagstiftningen i och för reformering av arkivväsendet baserar sig, till undervisningsministeriet avgav utlåtande rörande det av lagberedningen utarbetade förslaget till föreliggande lag, hemställde delegationen till ministeriets prövning, huruvida i själva lagen borde inrymmas ett stadgande därom, att inspektionen av de kyrkliga arkiven borde förrättas i samråd med vederbörande kyrkliga myndigheter, eller om ett dylikt stadgande borde anses höra till verkställighetsförordningen. För att frågan om de kyrkliga arkivens skyddande måtte kunna lösas på ett sätt, som tillfredsställer såväl staten som kyrkan, finner utskottet det ändamålsenligt, att nödiga grunder för en samverkan i och för sakens ordnande fastställas redan genom lag. Vid sådant förhållande är det enligt utskottets åsikt av nöden, att ifrågavarande stadgande inryckes i lagen. Utskottet har därför i 8 § infört ett tillägg berörande denna sak. Utskottet har vidare i den finskspråkiga lagtexten i 16 § 1 mom. av lagförslaget rättat ett tryckfel.
Med stöd av vad ovan anförts får utskottet vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte antaga ifrågavarande lagförslag sålydande:
I enlighet med Riksdagens beslut stadgas:
(Likasom i regeringens proposition.)
Angående vården av evangelisk-lutherska kyrkliga arkiv och i dem förvarade äldre handlingars överlämnande till allmänt arkiv stadgas i kyrkolagen. Riksarkivet äger rätt att i samråd med de kyrkliga myndigheterna låta inspektera dessa arkiv samt meddela råd om handlingars värd och om utgallring av handlingar, som befunnits obehövliga.
Med avseende å annat religionssamfund tillhörigt kyrkligt arkiv lände i tillämpliga delar till efterrättelse, vad i 7 § är stadgat.
(Likasom i regeringens proposition.)
Helsingfors den 18 oktober 1938
I ärendets behandling hava deltagit ordföranden Kaijalainen, viceordföranden Kilpi samt ledamöterna Brander, Juutilainen, Kaasalainen, Malkamäki, Oksanen, J. Raatikainen, Stenwall, Sundström, Syrjälä, Syrjänen, Virtanen och Österholm samt suppleanten Malmivaara.
Reservation.
[redigera]Vid behandling av lagförslaget har kulturutskottet i 8 § av lagförslaget i regeringens proposition infört ett tillägg, som är ägnat att försvaga lagens syfte att tillförsäkra det värdefulla materialet i de kyrkliga arkiven en mera ändamålsenlig värd än för närvarande. Dessutom förorsakar tillägget meningsskiljaktighet om den kyrkliga myndighet, i samråd med vilken den i lagen förutsatta inspektionen av de kyrkliga arkiven kan förrättas. Då tillägget ifråga enligt vår uppfattning icke är tillräckligt motiverat, borde detsamma uteslutas ur lagförslaget.
På grund av det ovan anförda föreslå vi,
att det i regeringens proposition ingående lagförslaget måtte antagas oförändrat.
Helsingfors den 18 oktober 1938.
Stora utskottets betänkande N:o 97 med anledning av regeringens proposition med förslag till lag om offentliga arkiv.
[redigera]Efter behandling av ovannämnda ärende har stora utskottet, som i ärendet hört sakkunniga och av grundlagsutskottet anhållit om utlåtande därom, huruvida ifrågavarande lagförslag innehåller sådana stadganden, som kunna utfärdas endast i kyrkolag, samt efter det ärendet ytterligare beretts i en av utskottet tillsatt delegation beslutat omfatta det i kulturutskottets betänkande n:o 20 ingående lagförslaget med nedan anförda ändringar. Bifogande grundlagsutskottets ovannämnda utlåtande, får stora utskottet förty vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte antaga ifrågavarande lagförslag sålydande:
I enlighet med Riksdagens beslut stadgas:
(Likasom i kulturutskottets betänkande.)
Centralt ämbetsverk för de offentliga arkiven är riksarkivet, som äger mottaga, förvara och ordna arkivalier, hålla dem tillgängliga för myndigheter, forskare och andra, vilka därav göres behov, samt övervaka och leda arkivväsendet, för såvitt nedan icke annorlunda är stadgat.
(Likasom i kulturutskottets betänkande.)
Angående värden och inspektionen av evangelisk-lutherska kyrkliga arkiv samt i dem förvarade äldre handlingars överlämnande till allmänt arkiv stadgas i kyrkolagen Riksarkivet är skyldigt att på anhållan av kyrklig myndighet med avseende å dessa arkiv meddela råd om handlingars vård och om utgallring av handlingar, som befunnits obehövliga.
Med avseende å annat religionssamfund tillhörigt kyrkligt arkiv lände i tillämpliga delar till efterrättelse, vad i 7 § är stadgat.
(Likasom i kulturutskottets betänkande.)
Helsingfors den 12 december 1938
Bilaga
[redigera]RIKSDAGENS GRUNDLAGSUTSKOTT.
Helsingfors
den 2 december 1938.
Utlåtande N:o 2.
I skrivelse n:o 32 av den 26 sistlidne oktober har stora utskottet anhållit om grundlagsutskottets utlåtande därom, huruvida det i regeringens proposition n:o 59 ingående förslaget till lag om offentliga arkiv med de i kulturutskottets betänkande n:o 20 däri föreslagna ändringar innehåller sådana stadganden, som kunna utfärdas endast i kyrkolag. Med anledning härav får grundlagsutskottet, som i ärendet införskaffat här bifogade sakkunnigutlåtanden av biskopen i Uleåborgs stift J. A. Mannermaa samt förvaltningsråden Eino J. Ahla och Mikko Louhivaara, vördsamt anföra följande.
Enligt 83 § regeringsformen skall om den evangelisk-lutherska kyrkans organisation och förvaltning stadgas i kyrkolagen. Enligt 31 § 2 mom. riksdagsordningen gäller angående stiftande av kyrkolag, vad därom särskilt är stadgat. Detta stadgande avser en hänvisning till 14 och 455 §§ kyrkolagen av den 6 december 1869. I den förra stadgas, att rättigheten att föreslå lag i allt, som rör blott kyrkans egna angelägenheter, utövas av kyrkan själv genom dess representanter på kyrkomöte, men att prövningen och stadfästelsen av de vid kyrkomöten föreslagna lagar tillkommer kejsaren och landets Ständer vid landtdag. I 455 § kyrkolagen åter, sådan densamma lyder i lagen den 22 december 1933, stadgas, att allmänt kyrkomöte tillkommer att föreslå ny samt förändring och förklaring av gällande kyrkolag, varefter kyrkomötets förslag underställas Republikens Presidents och riksdagens prövning och godkännande.
Initiativrätten i allt, som berör endast kyrkans egna angelägenheter, d.v.s. alla kyrkliga lagstiftningsärenden, tillkommer sålunda enbart kyrkomöte, och skola av detsamma beslutade till kyrkolagstiftningens område hörande förslag, då de i form av proposition av regeringen föreläggas riksdagen, av den sistnämnda oförändrade antingen antagas eller förkastas. Därest i lag, som bör stiftas i vanlig lagstiftningsordning, föreslås ett stadgande, som hör till kyrkolagstiftningens område, men till vilket kyrkomöte icke tagit initiativ, kan riksdagen icke fatta beslut om sådant stadgande, emedan lagligt initiativ till beslutets fattande icke föreligger.
Kyrkoböckerna, vilkas förande fastställdes redan genom allmänna stadganden i 1686 års kyrkolag, och kyrkoarkiven hava sedan gammalt utgjort kyrkans egendom. Denna uppfattning har uttryckligen fastslagits även i lagstiftningsväg, då till 300 § kyrkolagen, sådan den lyder i lagen den 22 december 1933, fogades stadganden därom, under vilka förutsättningar kyrkoarkivens handlingar kunna deponeras i offentligt arkiv, samtidigt som i denna paragraf såsom ett nytt 3 mom. infördes ett stadgande, att sagda handlingar, även efter det de överlämnats till offentligt arkiv, förbliva kyrkans egendom.
Vid genomgående av ifrågavarande lagförslag med de av kulturutskottet däri föreslagna ändringar framgår av lagförslagets 1 §, att jämväl de kyrkliga arkiven förklarats vara sådana offentliga arkiv, vilka lagförslaget är avsett att gälla. Enligt 2 § i lagförslaget komme riksarkivet att utgöra det centrala ämbetsverket för de offentliga arkiven, alltså även för de kyrkliga arkiven, och ålåge detsamma bland annat att övervaka och leda arkivväsendet, sålunda även de kyrkliga arkiven. Enligt andra meningen i 8 § 1 mom. i lagförslaget äger riksarkivet rätt att låta inspektera de kyrkliga arkiven, enligt kulturutskottets ändringsförslag dock endast i samråd med de kyrkliga myndigheterna, och likaså rätt att beträffande de kyrkliga arkiven meddela råd om handlingars vård och om utgallring av handlingar, som befunnits obehövliga. Vidare ingår i lagförslagets 9 § ett stadgande om förvaringen av till de offentliga arkiven, sålunda även de kyrkliga arkiven, hörande handlingar, varom med avseende å de kyrkliga arkiven ett motsvarande stadgande redan finnes i 300 § 2 mom. kyrkolagen, och i 12 § ett stadgande, att bland annat kyrkligt arkiv är berättigat att till begagnande utfå av sådant arkiv till riksarkivet eller landsarkiv överlämnad handling, varom för de kyrkliga arkivens vidkommande ett motsvarande stadgande redan finnes i 300 § 3 mom. kyrkolagen.
Beträffande inspektionen av kyrkliga arkiv stadgas i kyrkolagens 356 §, att biskop, var i sitt stift, utövar högsta tillsyn över församlingarna och prästerskapet och skall däröver vaka, att kyrkornas egendom behörigen förvaltas, i sagda lags 362 §, på tal om biskopsvisitation, att uti visitation kyrkoböckerna med alla till dem hörande längder skola granskas, och i 429 §, i fråga om kontraktsprosts visitationer, att prost vid de visitationer han uti kontraktets särskilda församlingar anställer äger rätta sig efter det, som om biskopsvisitation sagt är, således även inspektera kyrkoböckerna och kyrkoarkiven. Jämlikt 423 § äger domkapitlet närmare föreskriva, huruledes domkapitlets arkiv må inrättas och vårdas, och i 436 § ingå bestämmelser om inventering av kontraktsprosts arkiv vid ombyte av prost. Vad slutligen beträffar kyrkomötenas och biskopskonferensernas arkiv, innehåller kyrkolagen visserligen icke särskilda bestämmelser om dom, men det kan icke råda något tvivel om att sagda arkiv äro kyrkans egendom och således underlyda kyrkans bestämmanderätt.
Emedan kyrkoböckerna och de kyrkliga arkiven vid sådant förhållande, såsom i det föregående påvisats, äro kyrkans egendom, är det klart, att de stadganden, som angå inspektionen av denna egendom, höra till området för den lagstiftning, som endast rör kyrkans egna angelägenheter, således kyrkolagstiftningen. På grund härav och då den omständigheten, huru beskaffad man tänkt sig den föreslagna, å riksarkivet ankommande inspektionen, lika litet som den, huruvida ifrågavarande inspektion, vilken likväl med beaktande av stadgandet i lagförslagets 2 § innebure en inspektion, som stode i samband med övervakningen av de kyrkliga arkiven, på det av kulturutskottet föreslagna sättet komme att äga rum i samråd med de kyrkliga myndigheterna eller icke, ej är av betydelse i fråga om lagstiftningskompetensen, uttalar grundlagsutskottet såsom sin uppfattning,
att de uti ifrågavarande lagförslag ingående stadgandena rörande kyrkliga arkiv och inspektionen av dem äro av den art, att de kunna stiftas endast i den ordning, som om kyrkolag är stadgat.
BISKOPEN I ULEÅBORGS STIFT.
Uleåborg,
den 8 november 1938.
N:o 3087.
Till Riksdagens Grundlagsutskott.
Grundlagsutskottet har i skrivelse n:o 27 av den 27 oktober av undertecknad anhållit om utlåtande därom, huruvida regeringens proposition n:o 59 med förslag till lag om offentliga arkiv, med de ändringar kulturutskottet i sitt betänkande n:o 20 däri föreslagit, innehåller stadganden, vilka endast kunna stiftas i den ordning, som gäller för kyrkolag.
Enär jag kunnat taga befattning med föreliggande ärende först den 4 november efter min återkomst från det allmänna kyrkomötet och utlåtandet skulle avgivas före den 10 november, varför jag således icke haft många dagar till mitt förfogande, har det icke varit mig möjligt att anlita alla de källor, vilka kunde vara ägnade att belysa frågan. Vid sådant förhållande inskränker sig mitt utlåtande till framhållande av följande synpunkter.
Den evangelisk-lutherska kyrkan förfogar över följande arkiv: kyrkomötets arkiv, biskopsmötets arkiv, domkapitlens arkiv, kontraktsprostarnas arkiv och församlingarnas arkiv.
Kyrkomötets arkiv består av kyrkomötets handlingar och publikationer. Då på biskopsmötet jämlikt punkterna 5) och 6) i Kyrkolagens 463 § ankommer att vidtaga alla verkställighetsåtgärder, som påkallas av kyrkomötes beslut, samt att meddela övriga till äventyrs nödiga föreskrifter, höra alla åtgärder, som avse inspektion, rådgivning och meddelande av nödiga föreskrifter, i sin helhet, för såvitt de äro av behovet påkallade, till området för kyrkolagstiftningen. Detsamma gäller om biskopsmötets eget arkiv.
Angående domkapitlens arkiv stadgas i Kyrkolagens 423 §. Domkapitlet äger närmare föreskriva, huru arkivet bör ordnas samt huru till detsamma hörande handlingar böra förtecknas, registreras och vårdas. De stadganden, som härutöver anses erforderliga, böra således i enlighet härmed utfärdas genom ändring av Kyrkolagen.
Beträffande kontraktsprostarna arkiv, bland annat angående tillsynen över dessa, är stadgat i Kyrkolagens 436 §. Vid biskopsvisitationerna förrättas även jämlikt Kyrkolagens 361 § inspektion av kontraktsprostarna arkivvård. Närmare bestämmelser angående katalogisering, registrering m.m. av de till kontraktsprostarna arkiv hörande handlingarna hava städse utfärdats av domkapitlen i stöd av den bestämmanderätt, som tillkommer dem med avseende å kontraktsprostarna, vilka biträda vid den kyrkliga förvaltningen av stiftet. Bestämmelserna rörande deras arkiv höra till området för kyrkolagstiftningen.
Församlingarnas arkiv utgöra den största och utan jämförelse viktigaste delen av den lutherska kyrkans arkivbestånd. Beträffande deras uppkomst och legislativa ställning må här lämnas följande antydningar.
Bruket att föra kyrkoböcker, vilka bilda församlingarsarkivens handskrivna del, har uppkommit för att tillgodose kyrkans egna behov. Kyrkolagen av år 1686, som - med många tillägg och ändringar - gällde i Finland, intill dess den nuvarande kyrkolagen, given den 6 december 1869, trädde i kraft, innehåller stadganden om kyrkoböckerna. De ingå i den gamla kyrkolagens 24 kap. 8 §, vari stadgas vad biskopen vid förrättande av visitation i församlingarna äger inspektera. Allt detta ger vid handen, att kyrkoböckerna, de må sedan avse personer, kyrkans egendom och ekonomi, kyrkomöten eller annat, voro avsedda för församlingens eget behov. Detta förändras icke därav, att under en senare tid stadgats, att ur dessa böcker skulle utgivas intyg även för vissa samhälleliga ändamål. Bestämmelser angående uppgörandet och dispositionen av arkivens förteckningar hava utfärdats av de kyrkliga myndigheterna. Synnerligen beaktansvärda äro i detta avseende de av Åbo domkapitel i cirkulär av den 7 juni 1826 utfärdade, mycket detaljerade bestämmelser, av vilka följande, som röra tryckta och handskrivna böcker samt handskrivna dokument och handlingar, må anföras:
"Tryckta böcker.
Vid hvilkas förtecknande hwarje Boks format först bör afses, så att särskilda in Folio, Qvarto, Octavo och Duodecimo, inbundne eller häftade, från hwarandra afskiljas, för att i behörige afdelningar, och i noggran chronologisk ordning, med sina Titlar, Författarnes eller Öfversättarnes namn, samt tryckningsort och årtal, fullständigt i Inventerings-Längden upptagas; warande det lämpligt, att i Inventarie-Boken lemna minst ett blad rent papper obegagnadt näst efter hwarje format, på det böcker, som framdeles torde tillkomma, måga kunna på sina vederbörliga ställen införas. Skulle i de äldre Kyrko-Bibliothekerne än förekomma fragmenter af Missalier och Breviarier, ifrån Catholska tiden, äfvensom af andra med så kallad munkstyl aftryckta Handböcker och Ritualer, (ty completta lära de väl ej mer någonsstädes anträffas?) ifrån samma tid, så må den första raden af första af behåll varande folium, äfvensom sista raden af sista sidan, i Inventarium ordagrant införas, deraf man sedan kan komma i tillfälle att utreda under hvilken Titel samma bok må varit fordom utgifven.
Handskrifna Böcker.
Under denna benämning höra alla inom hvarje Församling i äldre och nyare tider förda Communion- och Husförhörs-Längder, Tabeller, såväl Folkmängds, som de årliga så kallade Mortalitets, allt ifrån år 1749. — Likaledes särskilde årliga Förteckningar öfver Födde, Döde och Vigda, inom hvart och ett Kyrkogäll. — Öfver In- och Utflyttade, — Öfver dem som undergått offentlig och enskild Skrift, — Öfver uppläsningen af såväl de till årligt afkunnande utgifna som de efterhand utfärdade och till alla Kyrkor hvart år ankommande Höga Öfverhettliga Förordningar, — Kyrkostämmo- och Kyrko-Råds Protocoller samt Biskops- och Proste-Visitations Acter, — och ändteligen inbundna Räkningar öfver Församlingens Kyrko-, Vinsäds-, Fattig-Cassa, Lazaretts Collecte- och Contingent-medel; — hvilka flerhanda Ecclesiastike Förteckningar böra i särskilda afdelningar med särskilda Titlar, efter de olika ämnen desamma angå och innehålla, samt efter de olika formater, in Folio, Qvarto eller Octavo, hvari de kunna vara inbundne, med iakttagande af den Chronologiska ordningen, i Inventarie-Längden uppföras.
Handskrifne Documenter och Handlingar.
1:o. Rörande dels de Ecclesiastike ärenderne i gemen, dels hvarje Församling i synnerhet; vid hvilkas specifika förtecknande till deras hufvudsakliga innehåll, äfven af hvad dag och årtal de äro i chronologisk följd bör anmärkas, att Öfverhettliga Bref, Utslag och Författningar först uppges, och sedan Hof-Rätternes, Collegernes, Landshöfdingarnes, Domkapitlens och de öfriga Domstolarnes i Landet, Utslag och Beslut, i enahanda tidsordning införas. — Skulle ock ibland i behåll varande Documenter några tillfälligtvis förekomma, som vore af något för de Ecclesiastike ärenderne fremmande innehåll, så måga de dock i samma Förteckning så mycket hellre upptagas och omnämnas, som de Handlingar och underrättelser från forntiden vi än hos oss hafva öfriga, äro mycket få, och således förtjena att sorgfälligt förvaras".
Sagde bestämmelser, enligt vilka inspektionen av församlingarnas arkiv verkställts, giva vid handen, såväl att stadgandena utfärdats av kyrkans egna organ som även att nödig sorgfällighet iakttagits, varigenom församlingarnas arkiv hållits i vederbörligt skick.
Staten har inskränkt prästerskapets skyldighet att föra bok beträffande sådant, som icke rör församlingens egna behov, och har därigenom skänkt sitt erkännande åt förandet av kyrkoböcker såsom en kyrkans inre angelägenhet. Sålunda stadgas i 8 punkten av prästerskapets den 16 oktober 1723 utfärdade privilegier på grund av att prästerskapet klagat över, att detsamma genom utskrivning av längder i hög grad förhindrats att utöva sin verksamhet: — — — "Förtenskuld vele Vi hafva them härefter icke allenast ifrån all längdeskrifning, utom Tijonde-Längderne, utan ock ifrån then möda och olägenhet, som them till följd af Mantals-Commissaries Instructionom härtill ålegat hafver, nådigst fri kallade." — — — Denna punkt i privilegierna, som är av grundlagsnatur, är ännu i kraft; och då värnpliktslagen uppgjordes vid 1877 års landtdag, anhöllo de övriga stånden av prästeståndet, att detsamma med avseende å värnpliktslängderna skulle avstå från detta privilegium, vilket även skedde.
Det har varit skäl att göra denna återblick för att därigenom belysa det nuvarande sakläget på ifrågavarande område. Församlingarnas arkiv hava uppkommit och de hava vårdats för församlingarnas eget behov. Detta har även lagstiftningen åsyftat, och i enlighet därmed hava de kyrkliga myndigheterna utfärdat nödiga föreskrifter, varjämte verkställandet av inspektionen ankommit på dem.
En viktig förändring inträffade, då 1869 års kyrkolag trädde i kraft. Kyrkan uppnådde inre självständighet, vilket den i egenskap av statsinrättning tidigare icke haft. Med denna självständighet förenades bl. a. rätten att väcka initiativ om ändring av kyrkolagen och besluta därom vid allmänt kyrkomöte, varefter förslagen skola underställas Republikens Presidents och riksdagens prövning och godkännande (K. L. 455 § 1 mom.).
Frågan därom, vilka ärenden falla inom kyrkolagens och vilka inom den allmänna lagstiftningens område, beröres av den kommitté, som uppgjort förslag till 1869 års kyrkolag, i dess motivering (Förslag till Kyrkolag — — — jemte Motiver och Reservationer. Helsingfors 1863): — — — "i kyrkolagen böra ingå endast sådana verkliga lagbestämningar, hvilka icke blott angå kyrkan, utan äfven kunna tänkas utgå från henne" (sid. 109). Den förra grundsatsen är icke i behov av förklaring. Enligt den senare höra icke till kyrkolagen "de bestämmingar angående kyrkans förhållande till staten, hvilka uttrycka dels statens fulla erkännande af och derur härflytande pligter mot den lutherska läran, dels den lägre grad af erkännande, hvilken staten medger andra konfessioner, än den lutherska" (s. 110). Däremot höra till kyrkolagen "sådana stadganden angående kyrkans förhållande till staten, hvilka uttala kyrkans erkännande af och pligter mot staten" (s. 110). Vidare säges angående gränserna för den kyrkliga lagstiftningen, "att rättigheten till kyrkolagstiftning af allt hvad som rör kyrkan i och för sig, tillkommer kyrkan sjelf och icke staten, ja att denne endast har rätt att erhålla kännedom af de lagar kyrkan för sig stiftar och att gifva dem sitt godkännande, eller, därest de skulle innehålla något som vore stridande emot statens sanna intressen, vägra dem sin sanktion, men icke någon rätt att deltaga i det egentliga stiftandet af dessa lagar eller bedöma deras kyrkliga ändamålsenlighet" (s. 134).
Dessa grundsatser hava tillämpats i gällande kyrkolag. Att stadgandena om förande av kyrkoböcker och inspektionen av dessa höra till området för kyrkolagstiftningen framgår såväl av dessa grundsatser som därav, att dessa stadganden ingå i kyrkolagen, närmast dess 146 §. Då i sista momentet av denna paragraf omnämnas böcker, dem kyrkostyrelsen ytterligare kan finna av behovet påkallade, bör observeras, att med "kyrkostyrelse" avses domkapitel, 391 och 356 §§; däremot tillkommer "den högsta styrelsen över kyrkan" landets regering, 14 §. Kyrkoböckerna äro församlingens egendom, angående vars förvarande stadgas i Kyrkolagens 300 §, sådant detta lagrum ändrat lyder i lagen den 22 december 1933. Kyrkoböckerna skola förvaras i ett av domkapitlet godkänt arkivrum, som är skyddat för eld- m. fl. faror. För deponeringen av till arkivet hörande handlingar i offentligt arkiv erfordras församlingens samtycke. Även efter det handlingarna överlämnats till offentligt arkiv, förbliva de församlingens egendom. Uppstår meningsskiljaktighet mellan församling och arkivmyndighet, skall saken hänskjutas till domkapitlets avgörande. Jämligt Kyrkolagens 356 § skall biskopen utöva tillsyn över att kyrkornas egendom (således även arkiven) behörigen förvaltas. Sagda lagrum giva vid handen, att vården om de lutherska församlingarnas arkiv följer den historiska linjen: den underlyder kyrkolagens stadganden.
Förslaget till lag om offentliga arkiv skulle även med de ändringar kulturutskottet föreslagit komma i strid med gällande kyrkolag. Stadgandena i 2 § om riksarkivet såsom ett centralt ämbetsverk för de offentliga arkiven, vilket äger mottaga, förvara och ordna arkivalier, hålla dem tillgängliga för myndigheter, forskare och andra, vilka därav göres behov, samt övervaka och leda arkivväsendet, synas innefatta för sagda centrala ämbetsverk även andra åligganden, än vad i 8 § nämnes. De i 8 § ingående bestämmelserna rörande inspektion i samråd med de kyrkliga myndigheterna äro åter synnerligen obestämt formulerade och i praktiken ägnade att leda till förvecklingar. Vad beträffas meddelandet av råd rörande vården och utgallringen av handlingar, förblir det oklart, i vilken mån vederbörande arkivföreståndare är skyldig att iakttaga de råd, som meddelas av den av riksarkivet utsända inspektören, och på vem avgörandet ankommer i händelse av meningsskiljaktighet. Den viktigaste anmärkningen är emellertid, att enligt ovan anförda framställning kyrkolagen utgör platsen för stadganden av denna art; i annat fall kommer man därhän, att kyrkolagen, för vars stiftande enligt sista momentet i 31 § riksdagsordningen en särskild ordning är gällande, berövas sitt väsentliga innehåll genom allmän lag eller att densamma utökas genom stadganden, som borde stiftas i enlighet med vad om kyrkolag är stadgat.
I det föregående har icke berörts frågan, huruvida och i vilken mån det är nödvändigt och önskvärt, att i kyrkolagen införas tilläggsstadganden angående de kyrkliga arkiven. Regeringen, av vilken en medlem enligt 451 § 1 mom. punkt 4 är representant vid kyrkomöte, är i tillfälle att taga initiativ till ändring av kyrkolagen. Kyrkomötet äger otvivelaktigt taga i betraktande, vad nödvändigt är. I detta sammanhang är blott fråga om ordningen för lagstiftningen.
På grund av vad ovan anförts får jag vördsamt uttala,
att lagförslaget enligt min åsikt innehåller bestämmelser, vilka kunna stadgas endast i kyrkolagen.
Grundlagsutskottet har anhållit om mitt utlåtande därom, huruvida de förslag till lag om offentliga arkiv, som ingå i regeringens till innevarande riksdag avlåtna proposition n:o 59 och kulturutskottets med anledning därav avgivna betänkande n:o 20, innehålla sådana stadganden, som höra till området för den kyrkliga lagstiftningen.
Med anledning härav får jag vördsamt anföra följande:
För att finna ett svar på ovannämnda fråga synes det vara nödvändigt att klargöra begreppet kyrkolag samt de kyrkliga arkivens rättsliga natur.
I 83 § regeringsformen ingår stadgandet: "Om den evangelisk-lutherska kyrkans organisation och förvaltning stadgas i kyrkolagen". Riksdagsordningen av år 1928 stadgar åter, i överensstämmelse med vad i lantdagsordningen av år 1906 stadgades: "Angående stiftande av kyrkolag gäller vad därom särskilt är stadgat". Denna hänvisning i 31 § 2 mom. R.O. åsyftar de stadganden, som ingå i 14 och 455 §§ i kyrkolagen av den 6 december 1869.
I 14 § kyrkolagen sägs: "Rättigheten att föreslå lag i allt, som rör blott kyrkans egna angelägenheter, utövas av kyrkan själv genom dess representanter på kyrkomöte, men prövningen och stadfästelsen av de vid kyrkomöten föreslagna lagar tillkommer Kejsaren och landets Ständer vid landtdag". I 455 § (ändr. 22/12 1933) stadgas åter: "Allmänt kyrkomöte tillkommer att föreslå ny samt förändring och förklaring av gällande kyrkolag, varefter kyrkomötets förslag Republikens President och riksdagens prövning och godkännande underställas".
Kyrkolagstiftningsförfarandet avviker från den vanliga lagstiftningsordningen främst därutinnan, att "kyrkliga lagstiftningsärenden kunna komma under behandling endast på initiativ av kyrkomöte" (Erich: Valtio-oikeus II sid. 313), medan kyrkan har "en uteslutande rätt att genom kyrkomötet taga initiativ i allt, som rör blott kyrkans egna angelägenheter" (Hermanson: Utlåtanden och betänkanden sid. 461). Någon "statsmaktens med kyrkomötet konkurrerande initiativrätt förefinnes icke" (Erich, anfört arbete). "Giltiga lagstiftningsinitiativ kunna beträffande sagda ärenden fördenskull icke fås till stånd genom framställningar av regeringen utan förslag av kyrkomöte lika litet som genom riksdagsinitiativ" (Puhakka, Lakimies 1928 siv. 230–231)). Detta synes medföra, att därest förslag framställts om, att i lag, som stiftas i vanlig lagstiftningsordning, skulle intagas ett stadgande, som hör till området för den kyrkliga lagstiftningen, talmannen vid riksdagsbehandlingen bör vägra att föredraga ett dylikt stadgande för beslut (Jfr Puhakka, nämnda sidd.). För det andra är det utmärkande för kyrkolagstiftningen, att då av kyrkomöte beslutade, till området för kyrkolagstiftningen hörande förslag i form av proposition föreläggas riksdagen, denna icke kan vidtaga ändringar, utan skall kyrkomötets förslag oförändrat antagas eller förkastas. Denna uppfattning har konsekvent hävdats i de rättslärdas framställningar och jämväl i riksdagspraxis (Jfr t. ex. talmannens uttalande vid 1919 års riksdag. Pr. i sammandr. II sid. 241).
Med anledning av kyrkolagstiftningens säregenheter har kyrkolagen i juridiken karakteriserats såsom en kvalificerad allmän lag. De offentliga lagstiftningsorganens principiellt gällande allmänna lagstiftningsrätt är inskränkt genom den kyrkan tillkommande rätten (Hermanson: utlåtanden sid. 461). Lagstiftningskompetensen har på detta lagstiftningsområde fördelats mellan de regelrätta lagstiftningsorganen och kyrkomötet, yttrar Erich (Tidskrift utg. av Jur. För. 1924 s. 92).
Vad åter beträffar området för kyrkolagstiftningen, böra vid fastställandet av detta såsom rättsnorm de bägge ovannämnda paragraferna i kyrkolagen. För sakens belysande citerar jag här nedan ett par punkter ur Hermansons utlåtanden, vilka gälla kyrkolagstiftningen. Hermanson yttrar i ett till den av 1908 års kyrkomöte tillsatta kyrkolagskommittén avgivet utlåtande följande (Utlåtanden och betänkanden sid. 416): Stadgandena i KL 14 och 455 §§ kunna innebära:
"antingen att kyrkomötets lagstiftningsrätt sträcker sig till sådana slags stadganden, som de, vilka ingå i den gällande kyrkolagen och som enligt den grundsats, som erhöll giltighet genom kyrkolagens antagande och stadfästande, böra anses vara av kyrkolagsnatur — denna tolkning skulle närmast stödja sig på stadgandet i 455 § om ändring eller förklaring av kyrkolag —;
eller ock att kyrkomötet äger antaga förslag till alla sådana lagar, som för kyrkliga ändamål fastställda förpliktelser blott för dess medlemmar och myndigheter, oberoende därav, huruvida enahanda slags stadganden redan ingå i kyrkolagen eller icke — en tolkning, vilken kunde stödja sig på de i 14 och 455 §§ förekommande orden: "lag i allt, som rör blott kyrkans egna angelägenheter," samt "ny kyrkolag" och vilken tolkning för resten skulle sammanstämma jämväl med det i motiven till 1863 års kyrkolagsförslag förekommande uttalandet: att i kyrkolagen böra ingå lagbestämmelser, "vilka icke blott angå kyrkan utan även kunna tänkas utgå från henne".
I ett annat utlåtande framhåller Hermanson (Utlåtanden och betänkanden sid. 31):
"Vore meningen att i borgerlig lag införa ett stadgande, "som rör blott kyrkans egna angelägenheter", så kunde det, vare sig att stadgandet ändrade redan befintliga stadganden i kyrkolagen eller blev ett nytt stadgande av nyssnämnda beskaffenhet, lagligen ske endast efter det frågan blivit behandlad såsom i kyrkolagen om kyrkolagsfrågor är sagt."
Det kan anses klart, att ordningen för kyrkolagstiftningen bör iakttagas, då beslut fattas om ändring, förklaring eller upphävande av gällande kyrkolag. Men sagda ordning bör iakttagas även vid stiftande av ny kyrkolag, såsom uttryckligen säges i 455 §. Vad beträffar behandlingen av ny kyrkolag, måste till dess område räknas förutom stiftande av en helt och hållet ny kyrkolag även godkännande av sådana tillägg i kyrkolagen, vilka icke innehålla ändring eller förklaring. "Ny kyrkolag" skall dock, med beaktande av stadgandena i 14 §, gälla "endast kyrkans egna angelägenheter".
I varje enskilt fall bör undersökas, huruvida den anhängiggjorda lagstiftningsfrågan gäller endast kyrkans egna angelägenheter eller icke, och på grundvalen härav den kyrkliga lagstiftningens och den allmänna, borgerliga lagstiftningens område bestämmas.
Innan svar kan erhållas på frågan, huruvida förslaget till lag om offentliga arkiv innehåller stadganden, vilka tillhöra området för kyrkolagstiftningen, bör kyrkoarkivens rättsliga natur utredas.
Kyrkoböckerna kommo allmänt i bruk i Sverige—Finland på 1600-talet, och förandet av dem stadfästes genom de i 1686 års kyrkolag intagna allmänna stadganden (Jfr Ståhlberg, Hallinto-oikeus II 2 uppl. sid. 30). I nuvarande kyrkolag ingå stadgandena i 146 §, som bestämmer, att "kyrkoherden skall föra och så inrätta" där nämnda kyrkoböcker, "som derom stadgadt är eller framdeles kan varda af kyrkostyrelsen förordnadt". Då här med kyrkostyrelsen måste anses ha avsetts icke endast domkapitlen, utan jämväl landets regering i allmänhet, vilken enligt 14 § i kyrkolagen tillkommer "den högsta styrelsen över kyrkan i hela landet", kan 146 § sägas innehålla ett visst slags legislativt befullmäktigande, en delegation. Med stöd av detta befullmäktigande ha stadganden rörande bevis, som skola utfärdas ur kyrkoböckerna, kunnat utfärdas i administrativ lagstiftningsordning.
Frågan om kyrkoböckernas rättsliga natur blev på grund av uppkomna meningsskiljaktigheter vid sekelskiftet föremål för rättslig utredning. Den av senaten tillsatta s. k. arkivdelegationen hade i sitt år 1899 avgivna betänkande uttalat den uppfattningen, att då det ankom på kyrkostyrelsen att utfärda bestämmelser rörande förande av kyrkoböckerna, landets regering sålunda i sin egenskap av kyrkans högsta styrelse måste kunna bestämma, på vilket sätt de skulle förvaras. Över delegationens betänkande begärdes utlåtande bl. a. av Universitetets konsistorium, som uppmanade juridiska fakulteten att avgiva utlåtande bl. a. om församlingarnas rätt att bestämma om sina arkiv. Juridiska fakulteten ansåg i sitt den 7 maj 1901 avgivna utlåtande (vilket i sin helhet hade avtryckts i det betänkande, sidd. 117—118, som avgivits av den av 1928 års kyrkomöte tillsatta kyrkolagskommittén), att arkivdelegationens uppfattning stod i strid med kyrkolagens uttryckliga stadganden. "Kyrkoböckerna äro nemligen icke", yttrade fakulteten, "landets civilregister, utan kyrkans böcker; men häfden har i förening med den omständigheten, att dessa böcker och intyg, hvilka på grund af dem utfärdats, upprättats af personer, som i följd af lutherska kyrkans ställning i staten haft karakteren af offentliga funktionärer, tillagt ifrågavarande urkunder vitsord angående de omständigheter, hvilka pläga upptagas i civilregister, och jemväl om andra förhållanden.
Att kyrkoböckerna principiellt böra uppfattas såsom kyrkans böcker kan skönjas af deras uppkomst och bestyrkes af stadganden, som ingå i K. L. II kap. § 10, III kap. §§ 3—5 och 12 samt XXIV kap. § 8 äfvensom i kungliga stadgan af 20 Mars 1735 § 3."
Vidare påpekade fakulteten, att i 300 § Kyrkolagen uttryckligen stadgades, att kyrkornas medel och tillhörigheter förvaras såsom församlingarna därom besluta, och uttalade på anförda grunder såsom sin egen uppfattning, att alla böcker, vilka i kyrkolagen av år 1869 betraktades som kyrkoböcker, måste hänföras till kyrkans, i 300 § nämnda tillhörigheter, om vilkas förvaring församlingarna få besluta.
Samma uppfattning, som framfördes av juridiska fakulteten, har senare omfattats av flere kyrkomöten, som till frågan tagit ståndpunkt, och har även godkänts av de offentliga lagstiftningsorganen, riksdagen och landets regering. Kyrkomötet av år 1933 beslöt nämligen, att till 300 § i KL skulle fogas stadganden därom, under vilka förutsättningar kyrkoarkivens handlingar kunde deponeras i offentligt arkiv. Samtidigt infördes i ett nytt 3 mom. i KL:s 300 § stadgandet: "Även efter det handlingarna överlämnats till offentligt arkiv, förbliva de kyrkans egendom".
De av kyrkomötet beslutade ändringarna godkändes av riksdagen och bragtes i kraft genom lagen den 22 december 1933. Sålunda har även i lagstiftningsväg fastslagits, att kyrkoböckerna och kyrkoarkiven utgöra kyrkans egendom.
Vid en granskning av det till riksdagens handläggning överlämnade förslaget till lag om offentliga arkiv finner man, att lagförslaget är byggt på den grundsatsen, att detsamma är avsett att gälla samtliga offentliga arkiv, och förklaras i lagens 1 § jämväl de kyrkliga arkiven vara av sådan beskaffenhet. Enligt mitt förmenande giver denna punkt icke anledning till rättsliga tvivelsmål, såframt blott i övriga punkter av lagen kyrkolagens stadganden beträffande de kyrkliga arkiven skänkas beaktande. I flera paragrafer i lagen förekomma också stadganden rörande de kyrkliga arkiven.
Främst ådrager sig lagens 8 § uppmärksamhet. I första meningen i sagda paragraf stadgas, att angående vården av evangelisk-lutherska kyrkliga arkiv och i dem förvarade äldre handlingars överlämnande till allmänt arkiv stadgas i kyrkolagen. Stadgandet, som hänvisar just till 300 §, erkänner sålunda fullkomligt riktigt kyrkolagens kompetens på detta område.
Rättsligt väcker däremot stadgandet i andra meningen i samma lagrum tvivelsmål: "Riksarkivet äger rätt att låta inspektera dessa arkiv samt meddela råd om handlingars vård och om utgallring av handlingar, som befunnits obehövliga".
Kulturutskottet har i sitt betänkande till denna mening föreslagit ett sådant tillägg, att den av riksarkivet verkställda inspektionen bör ske "i samråd med de kyrkliga myndigheterna". Vid en granskning av detta i regeringens proposition och utskottets betänkande föreslagna stadgandens förhållande till kyrkolagen observeras, att kyrkolagen för närvarande innehåller stadganden rörande inspektion av kyrkoarkiven. Enligt 356 § i KL "utövar biskop högsta tillsyn över församlingarna och prästerskapet, var i sitt stift, och skall däröver vaka, att — — — kyrkornas egendom behörigen förvaltas — — —". Mera detaljerade stadganden angående inspektionen av kyrkoarkiven vid biskopsvisitationerna och kontraktsprostvisitationer ingå ytterligare i 362 och 429 §§. Det förra lagrummet (ändr. 23/5 1930) bestämmer på tal om biskopsvisitation, att "uti enskild visitation kyrkoböckerna med alla till dem hörande längder, så ock kyrkoräkenskaperna skola granskas — —". I 429 § stadgas åter, att kontraktsprost i de visitationer han anställer i olika församlingar "skall rätta sig efter det, som om biskopsvisitation är sagt"; varför han även bör inspektera kyrkoböckerna och kyrkoarkiven.
Då de i kyrkoarkiven befintliga kyrkoböckerna, såsom ovan påvisats, böra betraktas som kyrkans egendom, måste stadganden rörande inspektionen av denna egendom redan enbart på denna grund anses tillhöra det lagstiftningsområde, som berör "endast kyrkans egna angelägenheter". Denna uppfattning stödes därav, att kyrkolagen redan innehåller stadganden om inspektion av kyrkoarkiven. Den slutsatsen kan icke undvikas, att stadgandena rörande inspektion av kyrkoarkiven höra till kyrkolagstiftningens område, och att förty stadgandet i andra meningen i lagförslagets 8 § 1 mom., oberoende av om det anses innehålla ett tillägg till kyrkolagen, således "ny kyrkolag" i ovanrelaterade bemärkelse eller en ändring, avsedd att komplettera kyrkolagens nuvarande stadganden, kan stiftas endast i den ordning, som är gällande om stiftande av kyrkolag. Då initiativ från kyrkomötes sida icke föreligger, kan ifrågavarande stadgande icke intagas i lagen.
Med hänsyn till lagstiftningskompetensen har den omständigheten icke någon väsentlig betydelse, under vems överinseende den av riksarkivet företagna inspektionen vore avsedd att förrättas, och ej heller den omständigheten, huruvida denna inspektion skulle förrättas i samråd med de kyrkliga myndigheterna eller icke, emedan enligt den ovan hävdade uppfattningen inspektionen av kyrkoarkiven kan stadgas endast genom kyrkolag. Särskilt torde det vara skäl att framhålla, att även den av kulturutskottet förordade inspektionen, om hänsyn tages till stadgandet i lagens 2 §, vore en till övervakningen av kyrkoarkiven ansluten inspektion, angående vilken bör stadgas i kyrkolagen.
Med stöd av allt vad ovan anförts får jag såsom min uppfattning uttala, att den i andra meningen i 8 § 1 mom. av det lagförslag, som ingår i regeringens proposition och kulturutskottets betänkande, kommande bestämmelsen angående inspektion av kyrkoarkiven borde uteslutas ur lagförslaget, enär lagligt initiativ till beslut härom icke föreligger.
Meddelande av råd torde knappast kunna påstås stå i strid med kyrkolagen, enär dylika råd icke vore och icke ens kunde vara rättsligt bindande. Mest överensstämmande med principen om kyrkans självförvaltning vore emellertid, att arkivmyndigheterna skulle meddela sina råd genom förmedling av biskopsmötet och domkapitlen.
Därest ur 8 § i lagförslaget stadgandet om inspektionen av de kyrkliga arkiven uteslutes, kommer lagförslagets 2 §, enligt vilken riksarkivet ombildas till ett centralt ämbetsverk, som äger "övervaka och leda arkivväsendet", icke att motsvara de faktiska förhållandena. Enligt den uppfattning, som ovan anförts, kunna de kyrkliga arkiven icke genom ett stadgande i en borgerlig lag underställas statliga myndigheters övervakning. Första meningen i 8 §, vilken måhända kunde anses innehålla ett tillräckligt förbehåll med avseende å kyrkoarkiven, är ägnad att "lindra" det ur rättslig synpunkt betänkliga i stadgandet. Men det vore onekligen riktigare att i slutet av 2 § införa ett tillägg: "för såvitt i kyrkolagen icke annorlunda är stadgat", eller att till första meningen i 8 § foga ett tillägg med angivande av, att även angående inspektion av kyrkliga arkiv stadgas i kyrkolagen.
I vissa paragrafer i lagförslaget hava intagits stadganden, vilka överensstämma med stadgandena i KL och upprepa dessa.
I 9 § ingår ett samtliga offentliga — sålunda även kyrkliga — arkiv gällande stadgande rörande handlingars förvaring i lokaler, där handlingarna äro tryggade mot eldfara samt fukt och annan förstörelse. Ett motsvarande stadgande beträffande förvaringen av kyrkoarkiven är redan intaget i 300 § 2 mom. KL.
I 12 § stadgas åter, att kommunalt, kyrkligt eller ämbetsarkiv är berättigat att till begagnande utfå av sådant arkiv till riksarkivet eller landsarkiv överlämnad handling. För kyrkoarkivens vidkommande har ett motsvarande stadgande redan utfärdats i 300 § 3 mom. KL.
De berörda stadgandena i stadgandena i 9 och 12 §§ äro obehövliga för kyrkoarkivens vidkommande. Ur rättslig synpunkt torde någon anmärkning knappast kunna framställas mot förfarandet att i en borgerlig lag upprepa stadganden i KL i en ordalyelse, som överensstämmer med de sistnämndas. Däremot är det måhända skäl att taga i övervägande, huruvida ett dylikt "kopierings"-förfarande kan vara ägnat att föranleda oreda och för framtiden oklarhet därom, vad som hör till den borgerliga, vad åter till den kyrkliga lagstiftningens område. Det förefaller riktigare att i 9 och 12 §§ införa hänvisningar till, att beträffande kyrkoarkiven motsvarande stadganden i KL äro gällande.
Av förhållandenas tvång — på grund av den knappa tid, som stått till buds — har ovanstående utlåtande i främsta rummet berört de kyrkliga arkiv, som befinna sig i församlingarnas vård, och har det konstaterats, att om övervakningen och inspektionen av dessa bör stadgas i kyrkolagen. Beträffande övriga kyrkliga arkiv må endast i korthet nämnas, att enligt 423 § KL domkapitlet självt utfärdar närmare bestämmelser därom, huru organisationen och vården av domkapitlets arkiv skall handhavas. Rörande inspektion av kontraktsprosts arkiv, vid ombyte av prost, finnas åter bestämmelser i 436 §. Utfärdande av stadganden angående övervakningen av dessa arkiv bör förty ske genom kyrkolag, och det kan icke råda tvivel därom, att förhållandet är detsamma med avseende å kyrkomötets och biskopsmötets arkiv.
Helsingfors den 10 november 1938.
Sedan biskop J. A. Mannermaa och förvaltningsrådet Eino J. Ahla till grundlagsutskottet avgivit utlåtande rörande frågan, huruvida de i regeringens till innevarande års riksdag avlåtna proposition n:o 59 och i kulturutskottets med anledning därav avgivna betänkande n:o 20 ingående förslagen till lag om offentliga arkiv innehålla sådana stadganden, som höra till området för den kyrkliga lagstiftningen, har av undertecknad, som i egenskap av ledamot av lagberedningen deltagit i beredningen av det till grund för regeringens proposition liggande lagförslaget, begärts ett utlåtande i saken.
Med anledning härav får jag vördsamt anföra följande.
Då lagberedningens avsikt, såsom av lagberedningens betänkande (n:o 11 år 1937) framgår, var, att i det lagförslag densamma ägde uppgöra inrymma nödvändiga grundstadganden för arkivväsendets ordnande, önskade man beträffande de evangelisk-lutherska kyrkliga arkiven i lagförslaget intaga sådana stadganden, som icke förutsatte ändring av kyrkolagen. Vid prövning av frågan, hurudana stadganden i sådant syfte kunde utfärdas beträffande de evangelisk-lutherska kyrkoarkiven, framstod klart, att dessa arkiv icke kunde underställas riksarkivets uppsikt, ledning och bestämmanderätt på samma sätt som andra offentliga arkiv. Detta har även beaktats i 8 § 1 mom. av lagförslaget. Ur synpunkten av arkivväsendets förenhetligande var det likväl av vikt, att riksarkivets verksamhet även skulle utnyttjas till förmån för de evangelisk-lutherska kyrkoarkiven. På grund härav intog lagberedningen i sitt lagförslag ett stadgande därom, att riksarkivet med avseende å de evangelisk-lutherska kyrkliga arkiven ägde rätt att meddela råd om handlingars vård och om utgallring av handlingar, som befunnits obehövliga. För att en dylik rådgivningsverksamhet skulle komma att motsvara sitt ändamål intogs därjämte i lagförslaget ett stadgande om, att riksarkivet ägde rätt att låta inspektera dessa kyrkliga arkiv. Med detta stadgande avsågs givetvis icke en ändring av de i kyrkolagen ingående stadgandena om inspektion av kyrkliga arkiv. Lagberedningen hade tänkt sig, att de inspektioner riksarkivet skulle låta utföra komme att verkställas vid sidan av de i kyrkolagen föreskrivna och endast beröra arkivtekniska frågor.
Jag anser det uppenbart, att stadgandet angående meddelande av råd icke står i strid med kyrkolagen, enär dylika råd icke kunna vara rättsligt bindande. Däremot kunna måhända åsikterna vara delade därom, huruvida stadgandet om inspektion kan utfärdas endast genom ändring av kyrkolagen. Emedan de föreslagna inspektionerna icke medföra någon bestämmanderätt, skulle enligt lagberedningens åsikt det ifrågavarande stadgandet icke förutsätta, att kyrkolagen ändrades. Till församlingarnas kyrkliga arkiv höra även befolkningsregistren över den övervägande största delen av landets befolkning, kyrkoböckerna. Beträffande deras förande och inrättande kan enligt 146 § kyrkolagen kyrkostyrelsen förordna. På grundvalen av detta lagrum hava icke allenast genom vanlig lag av den 13 september 1892 utfärdats stadganden angående vad, som bör antecknas i kyrkoböckerna, utan även, såsom förvaltningsrådet Ahla i sitt utlåtande medgiver, i administrativ lagstiftningsordning utfärdats stadganden angående bevis, som skola meddelas ur kyrkoböckerna. Se Ståhlberg Hallinto-oikeus II, 2 upplagan sidd. 31 och 37. Dessa omständigheter tala för att angående den föreslagna rådgivningen och inspektionen kan förordnas genom vanlig lag. En sakkunnig på det kyrkliga området, vars åsikt rörande det ifrågavarande förslaget till stadgande lagberedningen inhämtade förrän lagberedningens betänkande var färdigt, uttalade även såsom sin uppfattning, att ett dylikt stadgande icke förutsatte någon ändring av kyrkolagen.
Enligt min åsikt skulle 8 § i lagförslaget icke i dess ursprungliga form, i varje fall icke i dess av kulturutskottet godkända avfattning komma att stå i strid med kyrkolagen. Det av kulturutskottet föreslagna tillägget skulle likväl måhända betinga, att andra meningen i 8 § 1 mom. helt och hållet borde omformuleras, exempelvis på följande sätt: "Riksarkivet äger rätt att meddela råd om i dessa arkiv förvarade handlingars vård och om utgallring av handlingar, som befunnits obehövliga, samt att i detta syfte, i samråd med de kyrkliga myndigheterna, inspektera arkiven."
För den händelse man önskar ställa sig på de sakkunnigas, Mannermaas och Ahlas, ståndpunkt och i enlighet därmed helt utesluta andra meningen i 8 § 1 mom., förslår den återstående första meningen i momentet till att påvisa, att de evangelisk-lutherska kyrkliga arkiven i lagförslaget äro försatta i undantagsställning. Anses likväl oklarhet uppkomma, kan det tänkas, att till slutet av 2 § skulle fogas orden "för såvitt nedan icke annorlunda är stadgat".
Övriga mot lagförslaget riktade anmärkningar anser jag sakna fog.
Helsingfors den 22 november 1938.
Riksdagens svar å Regeringens proposition med förslag till lag om offentliga arkiv.
[redigera]Till Riksdagen har överlämnats Regeringens proposition N:o 59 med förslag till lag om offentliga arkiv, och har Riksdagen, som i ärendet emottagit Kulturutskottets betänkande N:o 20, antagit följande lag:
I enlighet med Riksdagens beslut stadgas:
Offentliga arkiv äro dels allmänna arkiv: riksarkivet och landsarkiven, dels special-arkiv: statens ämbetsarkiv samt de kommunala och de kyrkliga arkiven.
Privata arkiv stå under offentliga arkivs omvårdnad, för såvitt i denna lag stadgas.
Centralt ämbetsverk för de offentliga arkiven är riksarkivet, som äger mottaga, förvara och ordna arkivalier, hålla dem tillgängliga för myndigheter, forskare och andra, vilka därav göres behov, samt övervaka och leda arkivväsendet, för såvitt nedan icke annorlunda är stadgat.
Landsarkiven hava till uppgift att, vart inom sitt distrikt, såsom riksarkivet underlydande lokala allmänna arkiv mottaga, förvara och ordna arkivalier samt hålla dem tillgängliga för myndigheter, forskare och andra, vilka därav göres behov.
I statens ämbetsarkiv förvaras vid vederbörande ämbetsverk tillkomna handlingar.
De kommunala arkiven omfatta kommunala självstyrelsesamfunds och kommunala myndigheters handlingar.
De kyrkliga arkiven bestå av handlingar, tillhörande kyrkliga myndigheter och församlingar.
Riksarkivet äger rätt att låta inspektera statens ämbetsarkiv och meddela anvisningar rörande vården av handlingar, som i dem förvaras, såvitt ej något eller några arkiv genom beslut av statsrådet, efter riksarkivets hörande, försatts i undantagsställning. Handlingar, som befunnits obehövliga, må blott med riksarkivets begivande utgallras.
Riksarkivet må, såvida ej statsrådet härom annorlunda beslutit, efter vederbörande myndighets hörande kunna förordna, att i ämbetsarkiv förvarade handlingar, som äro äldre än tio år, skola överlämnas till riksarkivet eller landsarkiv.
De kommunala arkiven stå under riksarkivets överinseende, i det att riksarkivet äger rätt att låta inspektera dem och meddela anvisningar om vården av handlingar.
Iakttages ej sådan anvisning, anhålle riksarkivet hos länsstyrelsen om åtgärd för den tredskandes tillhållande att fullgöra sin skyldighet.
Fullmäktige i kommun må, med riksarkivets samtycke, besluta, att handlingar, som äro äldre än tio år, skola från kommunalarkivet överlämnas till landsarkiv samt handlingar, som befunnits obehövliga, utgallras.
Angående vården och inspektionen av evangelisk-lutherska kyrkliga arkiv samt i dem förvarade äldre handlingars överlämnande till allmänt arkiv stadgas i kyrkolagen. Riksarkivet är skyldigt att på anhållan av kyrklig myndighet med avseende å dessa arkiv meddela råd om handlingars vård och om utgallring av handlingar, som befunnits obehövliga.
Med avseende å annat religionssamfund tillhörigt kyrkligt arkiv lände i tillämpliga delar till efterrättelse, vad i 7 § är stadgat.
Handlingar, hörande till offentligt arkiv, skola förvaras i en för ändamålet inrättad eller godkänd lokal, där handlingarna äro tryggade mot eldfara samt fukt och annan förstöring.
Varje offentligt arkiv bör hava en ansvarig föreståndare.
Handlingar, hörande till privat arkiv, kunna, på grund av överenskommelse mellan ägaren och riksarkivet eller landsarkiv, tagas under offentligt arkivs omvårdnad sålunda, att de överlåtas till riksarkivet eller landsarkiv, eller överlämnas att där förvaras, eller ock eljest förvaras och vårdas i enlighet med riksarkivets eller landsarkivets anvisningar samt under dessas tillsyn.
Av handlingar, som förvaras i offentligt arkiv, skola, såvitt de ej böra hemlighållas, utfärdas avskrifter, utdrag och bevis. Med avseende å härför utgående avgifter lände till efterrättelse, vad därom särskilt stadgas.
Avskrift, utdrag eller bevis av handlingar, som från kommunalt eller kyrkligt arkiv överlämnats till landsarkiv eller riksarkivet, kan erhållas även genom förmedling av vederbörande kommunal eller kyrklig myndighet. För sålunda av landsarkiv eller riksarkivet utfärdade avskrifter, utdrag eller bevis skall erläggas enahanda avgift, som därför borde tillkomma kommunalt eller kyrkligt arkiv.
Där bevis uppgjorts på grund av såväl i riksarkivet eller landsarkiv som i kommunalt eller kyrkligt arkiv förvarade handlingar, uppbäres i avgift, vad därför tillhopa skall erläggas, av det arkiv, vilket utgiver beviset färdigt utskrivet, men sagda arkiv är skyldigt att gottskriva det andra arkivet detsamma tillkommande avgift.
Kommunalt, kyrkligt eller ämbetsarkiv är berättigat att till begagnande utfå av sådant arkiv till riksarkivet eller landsarkiv överlämnad handling.
Enahanda rätt tillkommer ägare av privat arkiv med avseende å handling, som från sådant arkiv till förvaring överlämnats.
Vad i 9 § av förordningen den 2 april 1883 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande stadgas om skyddande av gamla brev och skrifter som finnas i kyrka eller annan allmän byggnad, lände till efterrättelse med avseende å alla sådana till kommunalt, kyrkligt eller privat arkiv hörande handlingar, som äro att anse såsom forntida urkunder.
Den arkologiska kommissionen i sagda lagrum tilldelade befogenheten utövas med avseende å handling, som i 1 mom. avses, av riksarkivet, vilket jämväl, där handling till statsverket överlåtes eller inlöses, besluter om dess förvaring.
Uppgift, som enligt denna lag ankommer å riksarkivet, må kunna genom beslut av statsrådet överföras på landsarkiv.
Över beslut, som av riksarkivet i stöd av stadgandena i denna lag meddelats rörande kommunalt eller privat arkiv eller arkivmaterial, må besvär i högsta förvaltningsdomstolen anföras inom trettio dagar från delfåendet. Lag samma vare om andra kyrkliga arkiv än evangelisk-lutherska.
Över beslut, som av landsarkiv i stöd av stadgandena i denna lag meddelats om ärende, vilket avses i 15 § eller angår statens ämbetsarkiv, må besvär hos riksarkivet anföras inom trettio dagar från delfåendet.
Riksarkivets beslut i ärende, som i 1 mom. nämnts, kan överklagas i högsta förvaltningsdomstolen.
Närmare bestämmelser angående verkställighet och tillämpning av denna lag utfärdas genom förordning.
Denna lag träder i kraft den ........... 193., och ändras därigenom 84 § i kommunallagen för landskommunerna, given den 27 november 1917, samt 50 § i kommunallagen för städerna, given samma dag, sistnämnda lagrum sådant det lyder i lagen den 9 december 1927, ävensom 9 § i förordningen den 2 april 1883 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, såvitt de stå i strid med stadgandena i denna lag.
Helsingfors den 16 december 1938.
Källa: 1938 års riksdag N:o 59.