Hoppa till innehållet

Rese-minnen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Rastsång för Skarpskyttar
Rese-minnen.
av Elias Sehlstedt
Fågeln i November  →
Ur Svenska Familj-Journalen Band IV 1865, N:o 2(45) Se digitalisering på ALVIN!


Rese-minnen.

 “Sätt maschinen i gång, herr kapten!
 Sätt maschinen i gång, herr kapten! — —
 Vänner på stranden,
 Som vifta med handen“ — —
 “Och tocke der!“

J


ag mins mycket väl, att jag efter ett besök på en bruksegendom hos en god vän och patron, steg ombord i den goda staden X., för att bege mig per ångbåt till Stockholm, sedan jag ledsnat att guppa i de Norrländska farvattnen. Jag längtade till varmare trakter och lummigare stränder, och ehuru resan var bestämd att utsträckas längre norrut, tröttnade jag vid den ständigt blåsiga och kalla väderleken på sjön, och beslöt att ändra kosa och satte kurs tillbaka till det konungsliga Stockholm, för att bereda mig till någon annan färd i något varmare luftstreck, sedan jag fått hvila upp min sjötrötta lekamen.

Vädret var gement och hafvet ytterst uppretadt och skummande. “Non dubito fore plerosque“, som liksom jag, kommande från ett lugnt och vackert herresäte, der jag mådde som perla i guld, direkte ut på ett ödsligt haf, skulle finna det högst fatalt och sorgligt. Ni kan tänka, att jag åt kalkon hvarenda dag hos min förträfflige vän och drack den herrligaste sherry hvarenda middag, i stället att jag sedan på slingrande däck fick nöja mig med ett ständigt duggande bittervatten ur den Bottniska böljan eller baljan. Ack, hvilken jemförelse! ack, hvilket ställe jag hade lemnat, saknadt äfven af min sångmö, som i sin förtjusning efter en glad middag i det gröna, prisade med en sång ställets fägring och lycka:

Gerna jag här ville bygga och bo.
Här vore herrligt att slå sig i ro;
 Frodiga ängar,
 Sängar,
Drifbänk så ypper du nånsin kan tro.
 Susande skogar
 Saknas här ej;
 Tröskverk och plogar,
 Logar
Fulla med klöfver och fin timotej!

Här öfver allt hänger välmågans skylt,
Lyckan tycks här all rättfärdighet fyllt:
 Gäddor i viken,
 Diken,
Backar med blifvande åkerbärs-sylt.
 Här ser man sprättar
 Af ungnöt och föl,
 Oxar som jättar,
 Wättar,
Fiskbragd och såar med buska och öl.

Hamrarne bullra och qvarnarne gå,
Korna i frodiga hagarne stå,
 Magarne välta:
 Smälta
Tyckas för dagen de mer ej förmå.
 Solen i qvällen
 Flammande sår
 Guld öfver fjällen;
 Hällen
Svarar med echo små pinglande får.

Här finns ju allt hvad man önskar att få:
Hanor och hönor och kycklingar små,
 Stutar och tjurar,
 Burar,
Fulla med ostar och numror uppå;
 Trädgård och krattor,
 Spånad och blår,
 Valpar på mattor,
 Kattor,
Pigor charmanta med uppstruket hår.

Sutte jag här som en väldig patron,
Skulle jag matfrisk åt verlden ge ton,
 Middagar mumsa,
 Plumsa
Näsan i sherry och smälta kalkon;
 Bergena bryta,
 Skeppa ut jern,
 Skogarne snyta,
 Byta
Plankor mot vin och bli rik på affär’n.

Farväl, farväl! troligen för alltid, du präktiga hamn och bete för en permitterad vinddrifvare!

Vi voro nu på hafvet, som anses så präktigt och storartadt. "Jag kan aldrig utan vördnad“, säger Törneros, nalkas denna de jordiska tingens urgamla mormor. Dess yta är orolig och vansklig som tiden, medan dess anade djup är stumt, hvilande och outgrundligt som evigheten.“

Jag tillstår, jag kände, åtminstone denna gången, ingen vördnad för “gamla mormor“. Det fräste om gumman, så arg och uppretad var hon. Jag tycker icke om fräsande fruntimmer med hotande åtbörder och fradgan kring läpparne. Kapten försäkrade, att det väl blåste friskt, men var ingen riktig storm. Nå, ja! man måste väl tro hvad sjökaptener försäkra, helst på ett element, der de ha sin födkrok. Likväl tycks jag minnas, att sjelfva Tegnér varnar på något ställe:

“Tro icke allt hvad skeppare förtälja
Om oerhörda ting, som de erfarit.
Om verldens gåta, ändtligt löst af dem,
Och om den vises sten, som de ha funnit.”

Emellertid blåste det friskt, och som jag tyckte, mycket friskare än det hade behöfts. Fruntimmerna höllo sig visligen i sina respektiva hytter, och hvad de hade för sig, är mig förborgadt. Herrarne på däck kikade till höger och venster på de rullande vågorna, med oroliga blickar och kinder gula som dukater, ty det var vid solnedgången.

Under sjögång ser det rätt komiskt ut, då man vill se tvärsäker ut och promenera på däck, under bemödande att bibehålla en värdig hållning. Man vill alltid åt relingarne, huru man än sträfvar att undvika kroklinier.

Natten var vacker och färden gungande. En prest var illa deran för sjösjukan. Han kom upp ur sin hytt, för att vädra sin herkuliska gestalt. Han var som Polyfem hos Homerus:

Sior, förunderligt stor var han till växten och föga Lik brödätande män.”

Han skulle bort och profva, som det heter, men misströstade att nàn’sin komma lefvande i land. Han satt sorgsen som Frithiof på hafvet, fast ej så tapper. Så här ungefär var förhållandet:

På skeppsdäck satt
I sommarnatt
Med väldig mage,
Men utan krage
En prest så sjuk
I hals och buk.
Förgäfves satte
Vi fram en knatte:
Det stod ej till;
Han bjöds på sill.
Han strök sin haka
Och sköt tillbaka
Båd’ vått och torrt:
“Tag bort, tag bort!
Det blott mig qväljer
Att se buteljer
Och mat och stop.“
Han föll ihop
Och Ulrik ropte
Och hatten sopte
Från hjessan kal,
Och under qval
Han fyllde botten
Uti kalotten.

“Jag mig begaf
Ut på ett haf,
Som jag ej kände
I dess elände.
Jag trodde godt
Om hafvets drott;
Men hela kroppen
Och hufvudknoppen
Förnämligast
Mig lärt i hast:
Fast stundom vågen
Är mild i hågen,
Dock vågor gå
Ibland också,
Då på de hvita
Är ej att lita
.
Ty Neptuns lust,
Tyvärr, är just
Att men’skor plåga
Och minst att fråga
Om sjelfva fan
Tar en kaplan,
Om verlden mister
En komminister.
Hvad gör väl jag
Nu med Förslag,
Då döden lurar
Och stormen murar
Min våta graf
I skummigt haf,
Der kappan tvättas
Och lifvet sprättas
Ur kroppen opp,
Och fröjd och hopp
Och hela pratet
Om pastoratet
Och val och prof,
Som dödens rof,
I vilda brotten
Gå ned till botten?“

Nu med ett hopp
Till presten lopp
Kapten, den glade,
Och log och sade:
“Haf tålamod,
Var from och god!
Var ej så bister,
Herr komminister!
Mot böljans svall,
Ni ändå skall,
Hur än vi lofva,
Om sönda’n profva:
Var lugn, min far!
Men lycka var
Att icke botten
Gick ur kalotten.“

Och sol gick opp
Bak fjällens topp
Och skutan hoppar
På böljans toppar

Till närmsta stad;
Men presten qvad:

(sedan han kommit i land och tagit plats på skjutskärra, för att fortsätta resan till bestämmelseorten)

“Nu är min panna
Helbrägda gjord,
Jag vill ej stanna
Hos er ombord.
Fritt äfventyra
Ni kropp och själ!
Jag fått min hyra,
Farväl, farväl!

Du ångbåt långa
Tvåhundra fot!
Jag skyr din ånga
Och rök och sot.
Till hjul och skrufvar
Står ej min håg,
Och stora lufvar
Ä’ storm och våg.

Farväl, j hytter
Salong och däck,
Och gods och bytter;
Der jag blef läck;
Der hemskt jag yrat
Och gett upp mat,
Och äfventyrat
Mitt pastorat!“

“Men länge töfvar
Det säkert än,
Förr än jag pröfvar
Slik färd igen
Men ångbåtshatet
Försvinner väl,
Om pastoratet
Jag får; farväl!“

“Bland skog och qvitter
Af fåglar små
Rapphöna sitter
Jag redan på.
På rankig kärra
Jag yfs med skäl:
Hopp, gamla märra!
Farväl, farväl!“

Dagen var solig, men blåsten fortfor ännu, ehuru rullningen var mindre. En och annan passagerare, som ej varit synlig under den stormiga qvällen, presenterade sig nu med blekt ansigte på däck. Hela föregående dagen hade jag betraktat en man i snusbrun öfverrock, som aldrig ömsade plats, utan satt nästan orörlig på ett och samma ställe, utan att fästa sin uppmärksamhet vid något annat än sin käpp, emot hvars krycka han lutade sig; men så snart matklockan ljöd, flög han upp, som om han fått en elektrisk stöt, och med en ifver som var otrolig, fotade sig ner i matsalongen och till anrättningarne. Så gjorde han äfven nu, då frukost-timman var inne:

“Trög Evthychides var, då han sprang på rännarebanan,
Mången förbi honom kom, mången med kortare ben.
Men när sedan han sprang till det festligt svigtande bordet,
Kunde man säga med skäl: vingar Evthychides har.“

Han fortfor under hela resan med samma orubbliga ordning. Det är alltid roligt att se ordentligt folk.

Ännu en passagerare hade vi, som vi kallade muntra Kassör’n. Han var munter till och med då han var sjösjuk, och följande sång återger ungefär hans monologer mellan och under hans “sjöplâgor”.

Svårare seglats man aldrig finner
Än på en ångbåt i stormigt haf.
Knappt att få fast i en reling man hinner,
Förr än det bär mot en annan af.
Yj! hvad det snurrar i hjernan och brinner,
Värre ej straffas den argaste tjuf:
Lyckas det blott att jag landbacken hinner,
Fan ger jag skoflar och skorsten och skruf.

Doktorn och hin ha gifvit mig tanken,
Att jag för helsan så här skulle ut:
Ack! hvarför satt jag ej qvar uti Banken,
Nitad vid kassan i bläckig syrtut.
Är detta helsan, doktorn mig spådde,
Gaf han sitt råd uppå nykter kaluf?
Himmel! om fast land en gång jag nådde,
Fan gaf jag skoflar och skorsten och skruf.

Hören, godt folk! den som mig begrafver,
Ger jag min kassa och ur och peruk;
Slungen i hafvet mitt bankokadaver,
Död är jag redan långt mera än sjuk.
Doktorns regime jag ej mera proberar,
Han som mig spådde en sjöluft så ljuf:
Hellre i hvalfiskens buk jag loverar,
Än på en ångbåt med hjul eller skruf.

Hafvet blir enformigt i längden, man blir sömnig, då man länge betraktar de rullande vågorna. Nå ja! då kan man ju lägga sig! ja visserligen! men om i hytten intill man hör skratt och kolorum, och man till på köpet blir nyfiken, att få veta anledningen, så går man hellre dit och ser efter, i fall, nota bene, hytten tillhör bekanta, än lägger sig att sofva, då man ändå ej får sofva i fred. Jag gick derföre in i den muntra hytten. Der speltes kort. Jag satte mig i ett hörn och säg på; men som jag ej förstår mig på den ädla konsten, blef jag allt sömnigare och sömnigare, och förfogade mig slutligen in i min egen hytt, under det att jag tänkte på Grafströms vackra och goda råd;

“Gå ej på spelhus, ty förderfvet hinner
Dig der, ehvad du vinner eller tappar:
Förtviflan blir din vinst — ifall du tappar,
Och äran din förlust — ifall du vinner.”

Jag lutade mig på soffan för att läsa, då jag bland annat fick veta: “att menniskan består till fyra femtedelar af vatten; och att hafvet har så mycket salt i sig, att om det samlades på Amerika, skulle det bilda ett berg öfver hela verldsdelen af 4,500 fots höjd; att stormarne äro spasmodiska ryckningar af hafvet; samt att hafvets vågor under storm hinna på sin höjd 20 à 25 fot under sin jemna gång.“ Vacker jemnhet! tänkte jag och insomnade. Jag vet ej huru länge jag sof, men jag vet så mycket mer hur jag vaknade. Hyttfönstret flög upp med ett dån, som liknade ett skott, och ett stycke af en svallvåg snurrade in med förfärlig brådska och öfverspolade min yrvakna fysionomi temmeligen oförsynt. Jag blef vaken och fullkomligt mornad på en gång. Jag gjorde min toalett och gick upp på däck. Der strålade alla fysionomier af glädje och belåtenhet, ty vi voro nu inomskärs och började att känna oss igen. Furusund passerades, och man synade med stor förnöjelse och förtjusning alla de oräkneliga sommarställen, som på sednare tider anlagts och växt upp till fromma för naturens vänner, strandägare och ångslups-rederier.

Vikingasäten, åldriga lundar,
Klippor, den eviga frihetens värn!

Präktiga skärgård, frälsningen stundar,
Du är gudomlig på längden och tvär’n.
Hafvet ej längre i örat oss ryter
Gullgul i månsken trälhafvet flyter,
Kölen dess yta så lätt genombryter,
Som med en knif man en julbulle skär,
Och på gaffeln hissas fanan,
Blå och gul, med “sallaten“ som hörnprydnad fäst,
Och mot ljusa stjernebanan
Pekar skorsten, allvarlig och svart som en prest.
Vår styrman ljus och stor,
Rorgängarn vid sitt ror,
Machinist — hvar och en är för oss nu en Gud:
Låt oss klinga,
Låt oss bringa
Dem en tacksamhetsskål under tonernas ljud.

Målet är snart hunnet, vi ha uppnått Blockhustullen, som icke är någon inloppstullkammare, utan blott en öfverloppstullkammare. Nu packar man ihop sina res-effekter. Allt ställes ordentligt på ett ställe. Man är nu i ordning och kan med lugn öfverlemna sig åt den sköna anblick, som vår konungastad erbjuder. Och då månan, “himlens silfvervårta“, kastar sin milda glans öfver föremålen, så kan Gosselmans uttryck vid beskrifningen på inseglingen till New-York ha någon tillämpning på vår insegling till Stockholm, “hvars husmassor, pallisaderade med oräkneliga skeppsmaster, nu framskimrade i detta groteska skuggspel, hvaruti månsken och afstånd tillhopa försätta större objekter.“

Hymn till Kapten.

Buskiga sjöbuss! omknäppt af äkta komiss,
Stufvad i snörskor, skuggad af yfvig rothatt,
Står du uppmärksam på cigarr’n och kursen,
 Bredbent på bryggan.

Högt öfver alla står du i alla väder,
Spejar konungsligt från din tron och stundom
Tittar åt däcket, hvimlande der vi gå som
 Sumpade torskar.

Säkert och kraftigt har du fört oss öfver
Bottniska böljan in i Stockholmsskären,
Der som i tittskåp följer den ena villan
 Efter den andra.

Schweitziska hyddor täfla i Schweitziskt stilprof.
Ljudande vallhorn härmas af ångbåtspipor,
Nordiska storm-moln resa i djerfva massor
 Skyhöga alper.

Der ses till venster Adelcrantz'ska dômen,
Hvälfd majestätiskt öfver Sturens aska.
Der bort till höger Norrström med kungaborgen
 Speglas i månsken.

Tackom och lofvom vår kapten, som fraktat
Tretio själar genom storm och vådor.
Snart ibland vänner vi med famn och pussar
 Fägnas på kajen.
— — — — — — — — — — — — —

E. S—dt.