Reseda

Blomster i de svala lunder,
där du dväljes obekant,
dig jag sjunger, dolda under,
främling från ett bättre land!

Solens stråle icke stänkte
med sin purpur dina blad;
ibland gräsen du dig sänkte,
steg ej främst bland blommors rad.

Fast du ej av ljuset smekas,
bor en helig eld i dig;
och din själ, som uttryck nekas,
blommar stilla inom sig.

Leva, ack, det är att lida!
Ljuvt du andas ut din bön.
Gläd dig, blomma! Glädje sprida
bättre är än vara skön.