Rikedom och fattigdom
|
| Poem, utgiven av C. F. Ridderstad. Linköping 1885 |
Rikedom och fattigdom.
Ett öre.
Skeppsbro-adelns rikedomar
Äro uti Stockholm kända;
Festligt lysande och stora
Bjudningar också bekanta.
Uti ett af skeppsbro-husen
En familjefest det firas;
Börsens verld sig der församlat,
Den modernast eleganta.
Allt var lystert, allt var yppigt;
Perlande champagnen skummar,
Tal i långa banor hållas,
Friska, vackra sånger sjungas;
Högstämd glädje lifvar laget,
Skämt och allvar eldigt vexla,
Allas ögon hjertligt stråla,
Framför allt — förstås — de ungas;
Så man festar, då en liten
Stackars fattig flicka kommer
Oförmodadt in i rummen,
Klädd i trasor, blek och mager.
— Gifven mig, hon bad, ett öre,
Att min arma moder rädda;
Sjuk af nöd och svält sin sista
Andedrägt jag tror hon drager.
Lilla Ellen gaf man icke
Blott ett öre, ack nej, många; —
Vackra sedlar, silfverslantar
Hjertegodt man henne skänker.
Lilla Ellens kinder stråla
Utaf tacksamhet och glädje,
Och en tår i hennes öga
Ädelt som ett smycke blänker.
Värdens — firmans — ende ättling,
Gossen Ludvig, barnsligt kraftig,
I ett hörn längst in i rummet
Sig emot en stolskarm stöder;
Lilla Ellens anblick drager
Omotståndligt honom till sig,
Famnen han mot henne sträcker,
Kinden purpras, ögat glöder.
Ellens blick och Ludvigs mötas;
Vid hans anblick ljusna äfven
Hennes anletsdrag allt mera. —
Hvem kan säga väl hvarföre?
Hon sin hand mot honom sträcker
Så naturligt, täckt och hjertligt;
— Äfven du, hon ber, kan gerna
Gifva mig ett litet öre.
Ludvig egde blott ett öre.
Men han ger det, ger det gerna.
Uti hennes trasor såg han,
Gud vet hvad det kunde vara?
Lilla Ellen trycker öret
Tacksam som en skatt af större
Värde mot sitt lilla hjerta; —
Endast barnsligheter bara!
Åren gingo. Ludvig växte.
Myndig blef han, manlig äfven.
År om år ock Ellen växer,
Han den rike, hon den arma.
Understundom de hvarandra
Helsat uppå Stockholms gator,
Tryckt också hvarandras händer,
Stundom kanske litet varma.
Allvarsam en dag ung Ludvig
Träder in uppå kontoret,
Stannande inför sin fader. —
Lugnt han synes öfverväga,
Något vigtigt i sitt inre,
Någon mer än vanlig tanke,
Som han hvälfde i sitt sinne
Och sin fader ville säga.
— Rikedom, min far, du egor,
Talar han till sist, du fattig,
Mycket fattig likväl varit;
Rik af egen kraft du blifvit.
Fattigdomen var den starka
Drifkraft, som dig framåt förde;
Rastlöst arbete och manlig
Sträfvan också frukter gifvit.
Hör mig, fader! Lilla Ellen
Är mig kär för hela lifvet,
Kärare än sjelfva lifvet.
Jag vill gifta mig med henne.
Hon är fattig, mycket fattig; —
Sedan du blef rik, måhända
Skulle du ej kunna gilla
Att vi gifta oss, vi tvenne.
Än ett ord, min gode fader!
Hellre än mitt hjerta offra,
— Huru mycket än du eger —
Jag ifrån min arfsrätt träder.
Troget fäst vid Ellens sida
Vill, som du, jag träget sträfva,
Vill, som du, jag fram mig kämpa,
Om också i arbetskläder.
Fattigdomen ej jag fruktar;
Jag fast hellre högt den ärar;
Uti striden för vårt vara
Sporrens ädla kraft den eger.
Hand i hand jag vill med Ellen
Oförtröttadt gå min bana. —
Jag har talat, gode fader.
Låt mig höra hvad du säger.
Under det att sonen talat
Fadren stumt betraktat honom;
Han i anletsdragen forskar,
Han till hvarje tonfall lyssnar,
Utransaka tycks han vilja
Sonens hela inre väsen; —
Full af allvar han till ordet
Tager dock, då sonen tystnar.
— Käre Ludvig, hvad du säger
Kommer — ser jag — från ditt hjerta.
Hör mitt svar. Jag fattigdomen
Än i denna stunden aktar.
Det var den, som kraft mig skänkte
I min strid och kamp för lifvet;
Fattigdomen som den bäste
Sporren också jag betraktar;
Fattigdomens sjelfva sträfvan
Till ett bättre, till förkofran,
Många vackra tankar väcker,
Mången ädel sanning lärer.
Hvad den egna arbetskraften
Omtänksamt och sträfsamt skapar
Adlar sinnet, odlar hjertat,
Verkligt sedlig kraft beskärer.
Fattigdomen utgör fröet
Eller roten eller stammen,
Och arbetet växtligheten:
Rikedomen är dess krona.
Fattigdomen är en lifskraft,
Rikedom dess frukt och blomma,
Sjelfva arbetet till uppgift
Endast har att dem försona.
Mången vill flendtligt väpna
Dem till strid emot hvarandra;
Dermed undergräfves endast
Sjelfva äran att arbeta.
Staten blott en uppgift eger,
Den att ordna samhällsskicket,
Att i företag och handling
Yi sjelfständiga oss veta.
Mål och medel förutsätta
Städse i allting hvarandra,
Fiendskapen dem emellan
Undergräfver åter båda;
Vill man någon uppgift lösa,
Vill man mål i verlden vinna,
Får man ej i striden derför
Någon samhällspligt förråda.
Samma tankar, som jag tänkte
Uti mina unga dagar,
Jag, i hvad du nu förkunnar,
Liksom återljuda hörer;
Djupt mitt gamla hjerta glädes,
Att min ende käre ättling
Samma tanke, samma talan,
Som jag tänkt och talat, förer.
Ellen ån så väl jag minnes
Från den tid, då hon ett öre
Bad att få åt sjuka modern; —
Hon var trasig då och mager.
Min välsignelse I egen! —
Kärt mig blifva skall om hvad jag
Har förvärfvat omkring eder
Glädje sprida kan och dager.
Älska Ellen! — Jag skall henne
Mot med öppna armar taga;
Stolt jag skall vid hennes sida
Se dig genom lifvet vandra.
Så den gamle fadren talte;
Tacksamt sonen tryckte handen. —
Verkligt goda hjertan alltid
Återspegla lätt hvarandra.
— Gode fader, sonen svarar,
Jag till Ellen redan friat.
Länge hon tillbakaviste
Mina önskningar och böner; —
— Jag är fattig, hon mig sade,
Fattigdom gör ingen lycklig;
Ringa aktning, om ock någon,
Miskund den i verlden röner. —
Aldrig äktenskap jag tänker,
Fortfor hon, med någon knyta,
Ensam vill jag fram min bana
Genom lifvet gå derföre.
Vill du se allt, hvad jag eger?
Det är litet; ej dess mindre
Kärast mig af allt på jorden. —
Och hon framtog nu ett öre.
Fader, det var samma öre,
Som en gång — du mins det säkert —
Jag som gosse henne skänkte.
— Jag har gömt det, till hon lade. —
I hvad frestelser jag pröfvat,
Och behof jag stundom varit,
Dock i detta lilla öre
Alltid bästa vän jag hade.
Underbart och varmt och mägtigt
Kände jag mitt hjerta röras.
Ellens väsende och värde
Öret liksom uppenbarar.
Mera dyrbar för mitt hjerta,
Mera tjusande för ögat
Fann jag henne nu, än nän’sin. —
Vill du veta, hvad jag svarar?
Goda Ellen, af ett öre,
Om det klokt och rätt förvaltas,
Kan det alltid, alltid blifva
Vida mera, ja en krona.
Lika så, en liten planta
Blifva kan, om rätt den vårdas,
Kring en god och ädel flickas
Hufvud ock en bröllops-krona.
Visserligen är millionen
Uti verlden ganska mägtig;
Rätt betraktad, dock af ören
Endast en oändlig kedja.
Öret är den första länken,
Öre läggas kan till öre,
Om vi kraftigt och allvarligt
Till arbetet redligt vädja.
Goda Ellen, gömt och aktat
Har du detta lilla öre;
Mera kärt än mycket annat
Dig det varit, så du säger.
Rikedomar, tro mig, Ellen,
Endast de förvärfva kunna
Inför hvilkas blick och tanke
Minsta öre värde eger.
Jag betraktar menskoslägtet
Som en kedja blott af ören;
Samma sköldemärke hafva
Alla menniskor derföre.
Olik arbetskraft allenast
Skapar verldens skilda klasser.
Hädanefter skall mitt vapen
Blifva, Ellen, detta öre.
Så jag talte, gode fäder,
Ellen föll i mina armar.
Sann och verklig kärlek slutligt
Alla hinder undanrödjer.
— Tala vid din ädle fader,
Hviskar vänligt lilla Ellen;
Inför det beslut, han fattar,
För hans vilja jag mig böjer.
Sonens tanke fadren gläder.
Pligttrohet och viljestyrka
Ädla sinnen högt värdera. —
Fadern höres sonen svara:
— Ren i dag jag skall besöka,
Den du älskar, liten Ellen;
Bedja henne — som din hustru —
I mitt hus välkommen vara.
Låt mig se det lilla öret,
Som en gång du Ellen skänkte,
Och som troget hon bevarat.
Gif mig det. Jag önskar se det
Och behålla det så länge! —
När din bröllopsdag är inne
Och till vigselpall’n du träder,
Skall en gång jag återge det.
Sommarn kommit. Hufvudstaden
Framför lösta böljors spegel
Vackra sommartoiletten
Ren fullbordat. Mer och minder,
Hvart vårt öga än sig vänder,
Staden lif och skönhet andas.
Arbetskraften i naturen
Blott på blomsterkransar binder.
Skeppsbro-adeln festar åter;
Ut sin prakt i dag den vecklar.
Masterna på strömmen flagga,
Månget skepp med löfverk siras.
Hela skeppsbro-adeln bjuden
Till sin förste börsman blifvit.
Ludvigs bröllop skall med Ellen
Som en cause celebre firas.
Inom alla börsens kretsar
Mod beundran man förnummit
Nästan sago-lika ryktet
Om vårt lilla, lilla öre.
Ludvig blifvit och hans Ellen
Börsens hjelte och hjeltinna;
Deras vigselakt man ville
Skänka festlig glans derföre.
Våningen står åter smyckad.
Gäster samlas. Med hvarandra
Fröjd och glädje ut de vexla.
Alla på vårt brudpar bida.
I den lystra sällskapsverlden
— Säge hvad man helst behagar —
Utgör kanske dock ett bröllop
Oftast pratets — svaga sida.
Sonen skall af fadren föras
In i vackra bröllopssalen;
Ensamt väntande på stunden
Stördes de ännu af ingen.
— Käre Ludvig, fadren talar,
Dig och Ellen nu jag gifva
Vill den vackraste och bästa
Utaf gåfvor: vigselringen.
Öfverraskad sonen tager
Emot ringen. Med hänryckning
Och beundrad han den vänder,
Granskande på alla kanter
Som ett annat verkligt vapen
Finner han det lilla öret
Bikt och praktfullt der infattadt
Uti guld och diamanter.
— Fattigdomens lilla öre
Uti rikedomens smycken,
Uti guld och ädla stenar,
Som du ser, har in jag fattat.
Örets sanna vigt och värde,
Dess betydelse i kedjan
Af förädling och förkofran,
Sällan nog man rigtigt skattat.
I egentlig mening finnes
Icke verklig nöd och armod,
Kan ett enda öre sparas
Såsom något verkligt eget.
Till sjelfständighet och framtid
Utgör just det första öret,
— Huru litet det kan synas —
Ändock alltid första steget.
Än i denna stund jag minnes
Hvilka mödor, hvilka strider,
Som jag för det första öret
Kämpade i yngre dagar.
Öret vann jag. Till en krona
Hoppet växte. Kronan fann jag.
Kraften öktes. Till millioner
Öret viljekraften jagar.
Lilla öret, fastän litet,
Så för kojan som palatset,
Sa för fattige som rike,
Eger uti sjelfva verket
Dock en innebörd af största
Samhällsegenskap och värde.
Hvadan ock det för oss alla
Är det bästa sköldemärket.
Rikedomen sina anor
Måste räkna ifrån öret;
Fattigdomen åter måste
Se i det sin första seger.
In det lilla öret har jag
Rikt och dyrbart äfven fattat;
Icke något riddarvapen
Verkligt större värde eger.
Ellen med sitt lilla öre
Lärt oss mer än någon annan;
Hon förstod att öret spara,
Henne det till brudstol’n leder.
Bättre vigselring än denna
Kan två makar ej förena:
Rikedomen, fattigdomen. —
Vare himlens frid med Eder!