Må fritt den, som vill, efter högheten fika
och högljudt om menniskors dyrkan predika
och sitta för gunsten, som hundar för bröd,
knäböja för våldet, de svaga förtrycka
och hånle i mjugg åt den armes olycka,
som gamle kung David vid Uriels död.
Må gerna, som Delila Simson, hin håle
den girige fresta med guld; och den snåle
bland hopade skatter förgås utaf nöd;
en gång, när att samla han icke mer orkar,
försmäktar hans tunga och gomen förtorkar
af törst — och dukaterna bränna som glöd.
Ack! väl är det ljuft, att i skuggan af linden
få kyssa en flicka med rosor på kinden
och hufvudet luta mot liljehvit barm;
men att så i evighet sitta, vi tvenne,
hon ledsnar vid mig och jag tröttnar vid henne
och luften i stugan blir instängd och varm.
Och derför i vingarna fattar jag tiden,
liksom i balletten bergskotten sylfiden,
och lindar om smidiga midjan min arm,
och gör så med vestan en ronde omkring verlden
långt bort från den ängsliga murade härden,
som gerna för min skull må ramla af harm.
Ej längre jag trifs, att i spiselvrån sitta
med dörren på glänt och i vindögat titta
på verldenes gång, som en fågel i bur,
min själskraft förlamas och hjertblodet bleknar,
och märgen förtorkar och jernviljan veknar,
af tvinsot förtäres min fria natur.
Nej! ut, att i ödenas vexlande skiften
gå öppet och framåt sin bana till griften
och ej någon fotsbredd ens vika derur;
mig lyster ej krypa för makten, ej tigga
om ära, ej smickra de stora, ej ligga
som kattor vid nådenes dörrar på lur.
Mitt sinne jag vill i den fräsande bölja,
likt svanen de glänsande vingarna skölja
och flyga i kapp med det brusande haf;
bekymren och sorgerna önskar jag skingra; —
jag vill ej, som masken, i stoftet mig slingra
och kräla i jorden, och lefva som slaf!
När vårsolens flamma sig nästa gång tänder
och vågorna skumma mot isfria stränder,
som Aron, jag fattar min grönskande staf,
tar afsked af hemmet och glömmer förlusten
af flickan, jag lemnat — och ilar till kusten
och lossar min drake och seglar utaf.
Det qvalmiga lugnet ej mer mig behagar,
det slappar mitt mod och min styrka försvagar,
och tiden den blir mig enformig och lång; —
och visst äro träden och blommorna sköna,
men mot Oceanen, den svallande gröna,
är skogen för inskränkt och dalen för trång.
Långt heldre på skurade däcket jag sitter
och bländas af sprittande guldfiskars glitter
och ler åt najadernas luftiga språng,
ser sjödruckna nymfer med skafgräs om pannan,
som vällustigt dansa och famna hvarannan,
och hör på de hvirflande vindarnas sång!
Det mulnar i luften, men ljusnar i hågen —
och piper i seglen — och hvisslar i tågen
och hviftar i vimpeln på bäfvande topp;
i märsen jag gungar, som fordom i vaggan,
på saltsjön, som rullar så doft — och i fraggan
min sjöfröken badar sin vindlätta kropp.
På hvalarnes ryggar min skeppsjulle hoppar
så lätt som en stenget på Alpernas toppar,
och yr, som på Steppen en hingst i galopp;
och afgrundar glupa, som hungriga hajar,
och stormarna slitas om flaggan, som svajar,
och klipporna sticka som vidunder opp!
När sist jag blir mätt af att svärma kring hafven
och, pilgrimen lik vid den heliga grafven,
jag är af den irrande vandringen trött,
jag utandas lifvet och sveps i min flagga
och vräks öfver bord att i bränningen vagga
och slumrar, som barnet i lindan så sött.
Mitt minne bortspolas af stormen, ty smärtan
förgår, som en dyning, i sjömännens hjertan,
se'n liket är nedsänkt och drufvorna blödt;
flygfiskar allena mitt graföl begapa
och skränande stormfåglar spela mitt drapa
och giriga hafsörnar äta mitt kött!