Rom
|
| Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader |
Rom.
1.
Hur är, martyrers fromma stad,
Som tvagits förr i heligt bad
Af blods och tårars flöde,
Du vorden nu på dygder tom?
Hur har du blifvit, ädla Rom,
Förnedradt, sköfladt, öde?
I skam är nu ditt rykte vändt,
Och Herrens sköna sakrament
För syndapenning säljes.
Här slocknat ut de goda verk:
I nunnecell, hos munk och klerk,
Blott lastbarheten dväljes.
Guds sändebud i Avignon
Med kärlekshof, med vin och sång
Sin lefnadstid förnöter.
Om dig, martyrers helga Rom,
Guds kyrkas skatt och helgedom,
Din herde mer ej sköter.
Af saktmod, lydnad, rätt, miskund
Förr uppbars påfvestolens grund,
Där vishet utslag fällde.
Af högmod, tredska, nidskhet, bämd,
Nu tronen bärs, dess dyrd är skämd,
Förvärldsligadt dess välde.
I ovälds ställe råder nyck,
I helga kärlen gjutes dryck
Af slem, förförisk lusta.
O kyrkans brudgum, styrk din brud!
Tag domarsvärdet fram, min Gud,
Och dina hjältar rusta!
2.
Dock var det ljuft, när kvällens milda stjärna
Såg ned på minnenas och sorgens stad,
Att vid Sankt Laurents hus in Panisperna
Få sitta tyst i åldrad kolonnad.
Du tiggarskara, som på trappan ligger,
Om himlens bistånd ock Birgitta tigger!
Dock var det ljuft att ställa pilgrimsbanen
Dit, där basilikan bär Agnes’ namn,
Att böja knä i gamla Lateranen
Och söka upp Sebastians kyrkas hamn.
I, pilar, som tribunen genomstungit,
I ock Birgittas kvalda själ betvungit!
Dock var det ljuft de spetälska, de sjuka
Att vårda ömt med fast och varlig hand,
Att bädda deras bäddar mera mjuka
Och lägga mildt kring svåra sår förband.
Ej för spetälskosmilta räds Birgitta:
Ack, världens lust har mera farlig smitta!
Dock var det ljuft, när månen tankfullt fager
Göt skimmer kring Orsinernas kvartér,
Att tänka på den fromma helgondager
Som kring martyrers Rom sig förr sänkt ner:
Ack, blott Birgittas kloster får sin regel,
Skall samma skimmer kransa Vetterns spegel!
3.
»Guds egen son kom fattig hit
Att kval och smälek bära:
Thy vill jag aldrig sätta lit
Till världens prakt och ära.
Hans kyrka fiskarmän ha byggt,
Som ej sig världsligt visa tyckt:
Thy mer än jordisk klokskap tom
Jag aktar andlig fattigdom.
Det finns en from fåkunnighet,
Som jag vill högligt prisa
Och som i grunden mera vet
Än alla världens visa.
I stilla sinnen Gud vill bo,
Och Trinitatis sanna tro
För armod uppenbaras vill,
För ödmjuk håg ej stänges till.
Så slut för fåvitskt ordaprål
Nyfikenhetens öra,
Om du vill änglars tungomål
Med ro och andakt höra.
För Guds lekamen nederfall,
Ej för de stores fotapall!
Och knäböj djupt vid korsets trä:
Med dig keruber böja knä.
Den himlaherre, till hvars pris
Gå hymner från planeter,
Åt menlöst hjärta ger till spis
Sitt rikes hemligheter.
Så är ett enda Fader Vår,
Som öfver barnaläppar går
Och hvilket fromma mödrar lärt,
Mer än allt lärdomsväder värdt.»
4.
Det var den tid, då brand ej öfvergått
San Paolos kyrka, kär för hvarje trogen,
Och bruten ut ur ädelt marmorbrott
Stod då den sägenlika pelarskogen,
Ej, såsom nu, af Simplons fjällgranit,
Men med en glans mer korning, skimmerhvit.
I sitt skym-undan bortom Romas stad
Basilikan var öfverjordiskt fager
Och helst när öfver väldig pelarrad
I morgonrodnan spreds en rosig dager.
Själf en vision serafiskt underbar,
Den kär för sierskan från norden var.
Som daggen ljuft af törstig blomma dricks,
Så hon sig här af himlens nåd hugsvalat,
Och venstra korkapellets krucifix
Här sågs en gång ha till Birgitta talat.
Hvem vågar lyfta slöjan från mystér
Så sällsam, gåtofull och andeskär?
Och dock, hvi tvifvelsamt förneka allt?
För djupa sinnen faller skiljemuren,
Det öfversinnliga tar då gestalt
Och bortom tid och rum är anden buren,
I slika syner dröm kanhända dröms,
Men bakom drömmen himmelsk sanning göms.
Så föllo, sägs det, krucifixets ord,
Där lyst Birgitta stod af morgonglöden:
»Till den, som, i sitt vandringslif på jord,
Har trott på mig, jag komma skall i döden
Och hemta själf från hetta eller is
Den mig haft kär till mig i paradis.
»Till döden trofast, håll i ömt förvar
Min kärlek som det yppersta och största!
I andars värld åt dig en kalk jag har,
Du dricka skall däraf och aldrig törsta.» —
Birgittas hufvud sjönk mot golfvets sten,
Basilikan i ljus förklarad sken.
5.
»Guds Son har talat till sin brud Birgitta:
'Från mig, från mig till påfven Clemens[1] skrif,
Att ej med last han må sin själ besmitta,
Men återvända till ett heligt lif,
Att han till Rom må ställa stegen åter,
Såframt han vill, att jag hans synd förlåter,
Han styre där med kraft och tålamod
Den stad, som stänkts af helgamannablod!
Skrif honom till, att han till färd sig rede,
Såframt han räddas vill från olycksfall.
Tillräckligt nu han retat har min vrede,
Som domare jag annars komma skall.
Skrif påfven till, fast stor han tror sig vara,
Att han till afgrundsdjup kan nederfara
Mer djupt än det, som förra påfvar slök,
Om nu han står emot min nåds besök!
Till Clemens skrif: 'stortalig är din tunga,
Men du skall tiga för min hämnarröst,
Din griftepsalm skall ganska snart man sjunga,
Om du ej lyda vill med ödmjukt bröst!’
Skrif honom till, att dag till ända skrider,
Att till den sista timmen snart det lider,
Att allt för hårdt mitt långmod pröfvadt blef.’
Till påfven så, som Herren bjöd, jag skref.»
6.
«Guds son har talat till sin brud Birgitta:
'Från mig, från mig till påfven Urban[2] skrif,
Att jordens gods han girigt sökt besitta
Men glömt sin själ för vinst och tidsfördrif!
Skrif honom till, att, alltför vek till sinnet
Mitt stränga bud ej nog han lagt på minnet:
Han öfverflödig är, som förr han var,
I bonad, hästar, dräkt och dryckeskar.
En gullbit, sluten i ett nystan inne,
Förutan stort besvär ej nystas fram.
Så skyms hans hjärtas gull af egensinne,
Det öfverspinns af världens falska skam.
Må han sin härfva veckla opp på stunden
Och ej begrafva anförtrodda punden!
Skrif honom till att göra själen fri
Från granna garnen, som den snärjdes i!
Om ej i himmelrikets dekretaler
Han nämnas skall som slapp och svag en gång,
Han tukta må förmätne kardinaler
Med väldig räfst, med hammarslag och tång!
Skrif honom till, att med sitt riksinsegel
Han stadga må Vadstenaklostrets regel,
Som ren härofvan fäst och stadgad är
Af mig och himlens kyska helgonhär!’
Jag skref som Herren bjöd, Urbanus lydde,
Min klosterlag fått påfligt rikssigill,
Men han i allt ej rätt min mening tydde,
Och ändring gjorts, som ej jag gilla vill.
Jag kämpa skall. Och dör jag före verket,
Min dotter skall fullborda minnesmärket.
Det käns i hjärtat, att jag snart skall dö,
Men klostret resas skall vid Vetterns sjö.»
7.
Huat är kronan utan tholomodz pröuilse.
»Den helga Agnes till mitt hjärta sade:
Säg, har du märkt, att kronan, som du bär,
Och hvilken förr ej minsta prydning hade,
Nu skönt af ädla stenar smyckad är?
En jaspis fick den, när ditt namn blef smädadt,
Safirn, när tungt dig drabbat grymt förtal,
Smaragden, när ditt uppsåt hätskt blef hädadt,
En margarita, när dig svek gaf kval.
Topasen gafs dig, när du stilla svarat
På den, som fräckt dig talat till och hårdt,
En ádamas, när lugn du uppenbarat
Fast du lekamligen blef skadad svårt.
Karfunkeln skänktes, när vid falska budet
Om barnets död du kände mycket ve,
Men trodde stormigt, trotsigt rop förbjudet
Och ödmjukt sade: Herrens vilja ske!
Men än, Birgitta, felas ädelstenar.
Se till, att fler och ständigt fler du får!
Så Gud har ordnat, att oss smärtan renar.
Och mycken pröfning än dig återstår.»
8.
Thu skalt vara suasom thz lekiara
andbudh som callas fidhla.
»O själ, du vara skall för Gud
En fidla sölfbeslagen,
Som gifver många ädla ljud
Vid fromma stråkedragen.
I låda göms fiolen väl
Och lindas in i linne.
Med renhets sindal svept, o själ,
I andakt göm dig inne!
Den helge ande hafva bör,
Till värn mot svek och gyckel
Som själen mycken skada gör,
Din fidlogömmas nyckel.
Den Helge Ande ensam må
Upplåta huldt din gömma.
Låt honom dina strängar slå,
Och välljud skola strömma.
O fidla, låt ej världens ljud
Till dina strängar hitta!
Ett strängaspel, som vigts åt Gud
Du vara må, Birgitta!»