Rom (147)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rom
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Rom.

1.


Jag hvilar här på sjukdoms sista läger,
Men Kristus intet till Birgitta säger,
Min forna eld är nu i köld förbytt
Och himlens uppenbarelser mig flytt.

Mig fordom änglar ljufligt budskap bådat,
Jag Guds palatium ren på jorden skådat;
Nu ser jag intet under, ingen syn,
Ogenomtränglig är den mulna skyn.

Mig frestarn hviskar: det var villa bara
Allt, hvad du djärfts för menskor uppenbara!
Bedragerska, som snart bedrar ej mer,
Att ej din drömda himmel fanns, du ser!

I böner förr med andars helgonkedja
Jag enad var, nu kan ej mer jag bedja,
Det hopp jag närt, förvissnat i mitt biöst,
Ej menskor lindring ge, ej Gud ger tröst.

För anderöster är jag nu bedöfvad,
Jag är min brudgums anblick grymt beröfvad.
Nu ringa vesperklockor rundt i Rom,
På vesperfrid Birgittas själ är tom.»

2.

18 juli 1373.


»Hvad syn! Framför min kammars altar stiger
Min brudgum åter, ej på länge sedd,
Och säger, medan andaktsfull jag tiger:
Birgitta, dig till klosterfru jag viger,
Din lyckotimme nalkas. Var beredd!

Som brudgum för sin brud en stund sig döljer,
Att hennes längtan högre brinna må,
Så har jag gjort. Men nu mig moln ej höljer,
Du ser mig åter klart, och snart du följer
Mig dit, där mer du skall min nåd förstå.

Vadstenaklostrets moder! Dufvoposter
Från himmelrikets stad till dig jag bär.
Dig frälsar nu från ondo Pater noster,
Du nu skall ingång få i fridens kloster,
Där bön blir lofsång, där abbot jag är.

Din kropp du lemna skall i Rom tillbaka,
Tills den omsider förs till Vetterns strand.
Kom, o min brud, från timlig kamp och vaka,
Att trogna själars sabbatshvila smaka,
Där Sonen står på Fadrens högra hand!

Du mig bekänt, jag skall dig ock bekänna
Inför de minas sälla helgonkor
Inunder hvalf, hvars bågar änglar spänna.
Var redo! Femte dagen efter denna
Jag själf dig hemta vill till glädje stor.»

3.

23 juli 1373.


Nu morgonrodnad rosenröd
Kring Rom i glans sig breder,
Men till en annan morgonglöd
Birgittas själ sig reder.
»O jubeldag, som framgår ljus,
Du för mig hem från stoft och grus».
Birgittas båg ett högre skimmer
Än jordens soluppgångs förnimmer.

Hon from till resekost och stöd
Tar hågkomsttestamentet,
De trognas spis och änglars bröd,
Det helga sakramentet.
»Mig innerligen väl nu är,
Min brudgum jag i hjärtat bär.»
Den djupa ro, som evigt varar,
Det bleka anletet förklarar.

Nu sjönk hon ned mot hufvudgärd:
»Hvad glans af vingar! Sen I?
Hvad röst från stilla andevärld:
'Välkommen! Sponsa, veni!'
I dina händer, ditt behag
Min anda, Gud, befaller jag.»
Så gick från världens lust och plåga
En själ af idel eld och låga.