»Stundom äfven vaken drömmer jag»,
Ni kan höra ett utaf bevisen:
Jag gick ut en vacker vinterdag
Att förlusta mig en stund på isen.
Utom att det hör till goda ton —
Lika godt, man måste ha motion.
Det blef skumt utöfver sjö och land,
Solen hade släckt sin bleka flamma.
Öfver skogens dunkelgröna rand
Månens anlet syntes i detsamma.
Ack! jag blef förtjust, jag det tillstår,
Fast jag månen sett i femti år.
Lika glad jag honom såg igen,
Lika kry han också tycktes vara.
Och jag talte till min gamla vän:
»Hvad du lycklig är, O! måne klara!»
Och med blicken emot himlens tak,
For jag ner — uti en öppen vak.
Uj! det var hinhåke till motion!
Dödens handske kände jag i lufven;
Men igenom månens attraktion
Kom jag upp igen, fast blöt och dufven.
Efter detta dödens nappatag
Aldrig mera vaken drömmer jag!
