I fordna dagar fans ett runeswärd,
Wårt gamla Swithiod war den klingan wärd!
Så widt berömdt fans intet i Europa,
Det swärdet mätte sig med allihopa.
Då fram det fördes war det alltid bart,
Och klingan lyste som ett norr-sken klart,
Klart som då strålen af en ljungeld faller
I nattens djup på fjellets iskristaller.
Så det till Södern, så till Western kom,
Och Sein' och Tibern sjunga än derom.
De gamla minnen dö ej bort, de lefwa —
Fast Kungar falla och fast throner bäfwa.
Men hwart det fördes, fördes det igen —
Men mera skarpt och kärt och dyrbart än;
Det wäxte för dess ägare i wärdet,
Dock nordens genius bodde ock i swärdet.
Med bäfwan såg man fjerran från derpå,
Men såg sig likwäl icke mätt ändå:
Man ser ej dwergen, fast han står på stolen,
Men alla wände ögonen mot solen.
Den sista gång som det i striden war,
Dert war Kung Carl den tolfte som det bar;
Han war blott Kung för att den klingan bära,
Han bar deri sin storhet och sin ära.
Men Kungen föll: hwar blef då klingan af?
Säg blef den lagd med honom i hans graf? —
Kan wäl en enda graf de twå förena? —
Stor nog är den, som rymmer en allena.
Dock tyst, nu wet jag hwar den klingan är,
Fast icke mera någon hand den bär:
Förglömd den hänger ej i häfdens kammar,
Men hela Swerge som ett runswärd flammar.
Utöfwer skog och flod det skjuter sjelf
En wattrad skifwa som en wågig elf,
Och hwarje ädel tanka Swithiod föder
Som gyldne runa på dess klinga glöder.
Men Mälarns bölja klar som silfwerskir
På stålblå klinga lägger blå safir;
Och äkta stenar är den icke utan,
Men bäst af alla är dock Åreskutan.
Dess fäste ligger öfwer Torneå,
Och isbriljanter blixtra deruppå,
De klaraste som öga sett, de bäste, —
Och sommarsolen dansar kring dess fäste.
Och hören, Danskar, dragen hop er krets!
Wid Skanör hwilar runeswärdets spets.
Och hören, Ryssar, hur I äfwen rusten,
Nu hwilar eggen längs åt helas kusten.
Hur Beltens Wiking äfwen än sig rör,
I Swerge fruktar man ej mer derför;
Rätt mot dess hjerta stäfwar spetsen genast,
Och swärdet hänger på ett hår allenast.
Hur emot oss alltjemt den finska wik
Widöppet gapa syns, ett drakswalj lik,
Det gapar ej, att det ur led ej ginge,
Om runeklingan det i swaljet finge.
Men kommer någon djerfsint Wiking-son,
Hwar helst han äfwen månde komma från,
Wi strida ock, men striden står på stället,
Och swärdet springer ej: dess rygg är fjellet.
Och fast det nu ej förs från haf till haf,
Är äfwen Östersjön hwar Owäns graf:
Tron I det ej — så kommen — kommen alla,
Om I ha'n lust, att på en lustfärd falla.
Ej ut på segerbragder mer wi gå,
Wi hafwa segrar för en werld ändå.
Och fast ej swärdet nu kring werlden ljungar,
Det kan dock dragas än som förr — af Kungar.
Än wäxer styrkan upp med senig arm,
Och modet andas eld ur lejonbarm;
Än mägtar Swea stora andar skapa,
Fast ögonblicket gnolar på dess drapa.
