Runornas ålder i Norden

Runornas ålder i Norden av Oscar Montelius

Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, sjätte bandet, 1885–87.

Runornas ålder i Norden.

Af

Oscar Montelius^[1].

I ett af svenska riksrådet under unionstiden utfärdadt bref talas om »de af riksens råd som skrifva kunna». Således fanns det då svenska riksråd, som icke kunde skrifva, ehuru skrifkonsten under mera än ett årtusende varit känd i landet. Att det, ännu sedan kristendomen i många hundra år predikats Sverige, bland rikets förnämste män fanns sådana som icke kunde skrifva, är i och för sig egnadt att väcka vår förvåning; men denna förvåning ökas, när man finner, att redan före och kort efter Nordens kristnande konsten att skrifva och läsa var ganska allmänt spridd. Många bevis finnas härför. Nu vill jag blott påminna om ett.

Under vikingatiden hände det en gång, att skattsökande nordbor bröto sig in i en stor, stenbygd grafkammare i en hög, »Maeshowe», som ännu ses på den största af Orknöarna. När högen för någon tid sedan ånyo öppnades af en engelsk fornforskare, fann denne på grafkammarens väggstenar en mängd inskrifter i nordiskt språk, ristade med sådana runor, som under slutet af hednatiden brukades af nordborne, och endast af dem. En af dessa inskrifter omtalar: »Tre nätter förrän jorsalamännen bröto denna hög, var skatten bortförd. Jorsalafarar bröto Orkhög». Andra lyda: »Tolf Kolbensson riste dessa runor»; »Vimund riste»; »Ofram Sigurdsson riste dessa runor»; »Härmund hårdyx riste runor»; »Riste den man som är mest runkunnig vestan hafvet»; »Arnfinn riste dessa runor, Stensson»; o. s. v.^[2]. Dessa, tydligen af olika händer ristade inskrifter, vitna således om att vikingarne voro oväntadt väl förfarna i skrifkonsten.

Måhända vill man förklara den bristande skrifkunnigheten under medeltidens senare del dermed, att stormännen då måste mera öfva sig i att handtera svärdet än pennan; men de vikingar, som skrifvit sina namn i Maeshowe’s grafkammare, voro nog inga vid svärdets bruk ovana bokkarlar.

Förklaringen öfver den anmärkta olikheten bör icke sökas endast i unionstidens krigiska lynne, utan äfven deri att den katolska kyrkan ej var synnerligen angelägen om att boklig bildning spreds utom kyrkans och klostrets helgade område.

Den skrift, som der användes, var ock en annan än den Nordens folk begagnat före kristendomens införande. Äfven språket var vanligen olika. De katolska andliga skrefvo sina bref med latinska bokstäfver och gemenligen på latin. Under hednatiden skrefvo deremot våra förfäder på eget språk och med egna skrifttecken: runorna.

Att runorna och »munkstilen» hade samma ursprung, anade väl ingen under medeltiden. Nu veta vi, att de förra bildats af de germanska folken endast genom en af det i början hos dem vanligaste skrifmaterialet — träskifvor — betingad förändring af de latinska bokstäfverna.

När runor först ristades, är en fråga, som under århundraden varit föremål för uppmärksamhet, och som besvarats på många olika sätt.

Så hafva under 1500- och 1600-talen ansedda svenska lärde — en Johannes Magni, en Olaus Magni, en Olof Rudbeck och andra — betraktat åtskilliga runstenar i Sverige som minnesmärken från tiden »före (!) och kort efter syndafloden»^[3]. Ännu i början af 1700-talet antog Peringskiöld, att runorna förts från Asien till Sverige af Japhets son Magog, hvilkens grafsten han trodde sig hafva återfunnit ibland de svenska runstenarna.

Så sent som i midten af samma århundrade finna dessa fantastiska föreställningar en ifrig förespråkare i Göransson, hvilken 1750 utgaf Bautil, ett verk som genom sina nära 1200 goda, redan långt derförut skurna, men dittills outgifna afbildningar af svenska runstenar hör till de vigtigaste hjelpmedlen för runstudiet. Visserligen anser han det tvifvelaktigt, huruvida det, såsom Peringskiöld antagit, med ett på en runsten i Södermanland förekommande ord »Sutum» menas det Sodom, »som förstördes verldens år 2100»; men han hänför utan tvekan några af våra runstenar till år 2000 före Kristus. Hans ståndpunkt betecknas för öfrigt tillräckligt af titeln på den bok, som han år 1747 utgaf om runornas ursprung: »Is Atlinga; Det är: De Forna Göters, här uti Svea Rike, Bokstäfver ok Salighets Lära, Tvåtusend Tvåhundrad år före Christum, utspridde i all Land; Igenfunden af Johan Göransson». Sedan han omtalat, huru runorna äro uppfunna af »en ganska vis mästare, som dock haft hebreiska alfabetet att rätta sig efter,» och att grekerna, etruskerna och romarne fått sina bokstäfver från de sexton nordiska runorna, angifver han närmare tiden för denna uppfinning på följande sätt: »Runorna äro uppfundne, icke af någon hedning, utan af en gudagtig ok af Guds heliga uppenbarade ord högtuplyst ok vis Guds man, som dock nödvändigt häruti landet gjort detta sitt dyra mästarstycke ok lefvat vid pasz på verldenes år 2000, samt tvifvels utan varit Gomer.»

Redan före Göranssons tid hade emellertid sådana svenska forskare som Olof Celsius, Ihre och andra fört undersökningen om runornas ålder in på säkrare vägar, till dess i våra dagar norrmannen Bugge och dansken Wimmer oberoende af hvarandra kommit till hufvudsakligen samma åsigt om runornas uppkomst.

Enligt Wimmer äro de flesta af de 24 tecknen i den äldsta runraden bildade efter de latinska bokstäfverna, troligen i den yngre form, som dessa hade under den första kejsartiden, då de användes till inskrifter i sten eller metall. Ungefär vid Kristi födelse, säger Wimmer, voro runorna i bruk hos germanerna^[4].

Bugge anser runorna »vara ett skriftsystem bildadt under det första århundradet före Kristus hos en sydgermansk stam efter en form af den romerska skriften, som germanerna upptogo från någon af de keltiska stammar, hvilka bodde närmast norr om Alperna»^[5].

Frågan om runornas ålder, om den tid, då de först bildades, är emellertid icke densamma som den frågan: När blefvo de först kända och begagnade i den skandinaviska Norden?

Då man naturligtvis ej hos samtida författare kan vänta någon direkt upplysning härom, måste vi nöja oss med att i stället för denna fråga söka få följande besvarad: Från hvilken tid förskrifva sig de äldsta i Norden nu kända runinskrifterna?

I det redan anförda, utmärkta arbetet Runeskriftens oprindelse og udvikling i Norden, som trycktes år 1874, talar Wimmer om nordiska runinskrifter alltifrån tiden omkring år 200 efter Kristus^[6]; men sedan har han^[7] uttalat sig om denna fråga på ett sätt, som tolkats så, att åtminstone han icke längre skulle anse runornas bruk vara så gammalt här. Då äfven de andra runforskarne, troligen på grund af Wimmers stora och berättigade auktoritet, synas mig hafva under de sista åren blifvit benägna att hänföra våra äldsta runinskrifter till en alltför sen tid, har jag förestält mig, att det kunde vara af intresse att redogöra för hvad man, enligt min uppfattning, vet om runornas ålder här.

Frågan derom hade varit lätt besvarad, om de äldsta runinskrifterna här i Norden vore försedda med årtal eller ristade öfver historiskt kända personer. Såsom vi kunde vänta, är emellertid förhållandet icke sådant.

Då återstår endast att söka bestämma dessa inskrifters ålder med hjelp af de upplysningar, som de och de föremål, på hvilka de äro inristade, kunna gifva språkforskaren eller arkeologen.

Språkforskaren ensam kan dock svårligen leda oss till målet. Väl kan han bestämma, att den ena språkformen såsom sådan är äldre än den andra. Men oaktadt den högt utvecklade metod och det skarpsinne, som utmärka nutidens språkforskare, kan det dock vara ganska svårt för dem att på endast språkliga grunder afgöra, hvilkendera af två inskrifter är äldst. Detta är så mycket svårare, om inskrifterna äro korta och finnas i olika trakter. Erfarenheten har nämligen för länge sedan visat, att en språkform kan lefva längre i en trakt än i en annan, och att således af två inskrifter från olika ställen den ena, trots sitt ålderdomligare utseende, kan höra till en senare tid än den andra, som visar yngre former.

Äfven om den ena inskriften verkligen kan bevisas vara äldre än den andra, är för öfrigt ej dermed sagdt, huru mycket äldre den är, eller från hvilket århundrade den förskrifver sig. Detta är särskildt svårt — eller jag vågar säga omöjligt — för språkforskaren ensam att afgöra, då fråga är om de nordiska runinskrifterna från den period, som fornforskarne kalla den äldre jernåldern. Vi antaga, att man kan bestämma, från hvilka århundraden de särskilda inskrifterna från den yngre jernåldern härstamma, och att man äfven på språkliga grunder kan visa, att de sistnämnda äro yngre än inskrifterna från den äldre jernåldern. Men då man icke känner något om de nordiska språkens ståndpunkt under tiden före jernålderns början, bör man ej ens gissningsvis försöka att endast med ledning af språkformernas förändringar beräkna, huru många århundraden en inskrift från den äldre jernåldern i tiden ligger bakom en från den yngre jernåldern.

Lättare kan det eftersträfvade målet nås på arkeologisk väg, genom att med hjelp af de upplysningar, som stå fornforskaren till buds, bestämma åldern af de föremål, på hvilka runorna äro inristade.

Att runforskarne vid besvarandet af den här föreliggande frågan böra stödja sig på de af fornforskarne vunna resultaten, är också af de förra allmänt erkändt^[8].

För att lära känna åldern af de äldsta till våra dagar bevarade nordiska runinskrifterna, måste vi således söka besvara den frågan, till hvilken tid, åtminstone till hvilket århundrade, hvart och ett af de i Norden funna föremål hör, på hvilka runor äro ristade.

⁎              ⁎
⁎

Då så många utländska mynt förekomma i fynden från vår jernålder, kan ett sådant svar synas ganska lätt. Det är dock svårare än man vanligen föreställer sig. Många, ja de flesta myntfynd från den äldre delen af jernåldern, — och att våra äldsta runinskrifter höra till den tiden är klart, — äro så beskaffade, att de icke gifva oss någon upplysning om det, som vi nu vilja veta. Dessa fynd innehålla nämligen intet annat än mynt.

Af de jemförelsevis få fynd från den äldre jernåldern, som jemte mynt innehålla nordiska arbeten af karakteristiska typer, få vi ej heller utan stor försigtighet draga några slutsatser. Ofta träffa vi i ett sådant fynd endast ett eller ett par mynt, och de kunna vara präglade långt innan de kommo jorden.

Ett fynd med ett mynt ger oss strängt taget ingen annan upplysning, än att de funna sakerna nedlagts efter myntets präglande. Men det visar ej omedelbart, om denna nedläggning egt rum längre eller kortare tid efter präglingsåret, ej heller om de öfriga sakerna voro nya eller gamla, när de anförtroddes åt jorden.

Af stor vigt är det deremot, om man lär känna flera fynd, alla innehållande samma nordiska arbeten och mynt från samma tid. I den mån antalet sådana fynd ökas, växer sannolikheten för att de i fråga varande arbetena verkligen äro samtidiga med mynten.

Närvaron af utländska mynt i de nordiska fynden från jernåldern kan således, om man blott med nödig försigtighet drar sina slutsatser, vara af mycket stor vigt för tidsbestämningen; vigten af ett mynts förekomst i ett fynd får blott icke öfverskattas.

Härtill kommer en omständighet, som särskildt torde böra påpekas. Importen till Norden af de utländska mynten har tydligen icke varit lika betydande under det ena århundradet som under det andra; ej heller hafva de hit införda mynten varit af samma metall.

Med undantag af några få, måhända ej fullt säkra fynd, äro de äldsta i Skandinavien funna mynt romerska kejsarmynt af silfver, — »denarer» — hvilka börjat hitkomma i det andra århundradet efter Kristus^[9]. Äfven det första århundradets kejsare, från och med Augustus, äro visserligen representerade i flera fynd, men dessa kejsares mynt hafva utan tvifvel såsom redan gamla blifvit blandade med de senare mynten, innan dessa fördes till Norden. De flesta äro präglade för Trajanus, Hadrianus och Antoninerna samt deras gemåler. Af de närmast följande kejsarne, till och med Alexander Severus († 235), slagna mynt träffas väl också stundom här i Norden, men införseln hit af denarer torde egentligen hafva upphört kort efter Commodi död år 192. Från de 20 åren mellan hans död och Septimii Severi känner man nämligen endast jemförelsevis få i Norden funna mynt^[10]; ännu färre känner man från de 25 derpå följande åren, till och med Alexander Severi död. Romerska silfvermynt präglade efter denna tid äro så godt som aldrig funna i Norden.

Orsaken härtill är tydligen den stora förändring i denarernas silfverhalt, som infördes kort efter Commodi död, under Septimii Severi regering. Äfven derförut hade visserligen halten småningom försämrats från 99—98 %, som den var före Neros tid, till omkring 75 %, som den blef under Marcus Aurelius; men nu, omkring år 198, sänktes den på en gång ända till eller under 50 %^[11]. Inom det romerska riket sökte man väl med större eller mindre framgång bibehålla åt de sålunda försämrade denarerna de gamlas värde; utanför rikets gränser kunde dock ej detta lyckas. De germanska folken märkte snart, att de yngre denarerna innehöllo mycket mindre silfver än de gamla, hvarför de endast ville mottaga dessa senare^[12].

En följd häraf och af den förkärlek för mynt af silfver, som germanerna länge synas hafva haft^[13], är att denarerna från de två första århundradena eft. Kr. lång tid voro i omlopp. Det intressanta fyndet i den år 481 aflidne franske konungen Childeric I:s graf visar, att dessa mynt då ännu voro i bruk. Man träffade nämligen här, jemte en mängd guldmynt från det 5:te århundradet, mer än 200 mycket nötta romerska silfvermynt, af hvilka dock endast 42 blefvo tillvaratagna och beskrifna. Af dessa var 1 från republikens tid, under det att 40 voro präglade för Nero Caracalla och 1 för Constans (år 350)^[14].

I sammanhang härmed böra de märkliga fynd omtalas, som år 1847 gjordes i Lengerichs socken, Hannover, under tre nära hvarandra liggande, större stenar. Under en sten lågo omkring 1100 denarer, präglade för Trajanus—Septimius Severus; många af dessa mynt voro väl bevarade, andra voro nötta, men blott några få alldeles utslitna (det är icke uppgifvet, om de äldsta voro de mest nötta). Under den andra stenen lågo några och sjutio denarer af Magnentius (350—353), en Constantii silfvermedaljong och bitar af en silfverskål; alla dessa mynt äro så väl bibehållna, som om de voro nypräglade. Under den tredje stenen lågo omkring 10 likaledes utmärkt väl bibehållna guldmynt af Constantin och hans söner, samt ett guldspänne likt fig. 14 här nedan och flera andra guldprydnader. Äro alla dessa saker nedlagda samtidigt? Antager man detta, synes det vara svårt att förklara, hvarför de äldre silfvermynten gömdes under en sten, och de yngre under en annan. Måhända talar detta, äfvensom den omständigheten, att många af de under den första stenen funna denarerna voro föga nötta, för den förklaringen, att dessa mynt nedlagts tidigare än de andra^[15].

Af detta fynd se vi visserligen, att den antoninska tidens denarer mycket länge voro i bruk, men vi se tillika, att de som länge varit i omlopp röja detta genom en hög grad af nötning. Childerics graf torde för öfrigt ej böra anföras såsom bevis för, att ett större fynd af endast denarer från de två första århundradena kan härstamma från en mycket senare tid, emedan vi ju i nämnda graf finna dessa denarer blandade både med silfver- och guldmynt från de följande århundradena.

En i Norden anträffad samling af antoninska denarer kan således vara anförtrodd åt jorden till och med efter det tredje århundradet; men om samlingen icke är alltför liten, eller om mynten icke äro mycket nötta och blandade med yngre mynt, hafva vi föga sannolikhet för, att fyndet tillhör en senare tid än nämnda århundrade.

Enstaka denarer kunna likväl, i synnerhet om de äro nötta, förekomma i fynd från mycket yngre tider, ja från slutet af hednatiden^[16]. Antingen hafva dessa mynt ovanligt länge varit i omlopp, eller ock hafva de under något af de första århundradena efter Kristi födelse nedlagts i jorden och längre eller kortare tid derefter hittats, samt ånyo kommit i rörelsen. Detta kunde så mycket lättare ske under hednatiden, som man då vanligen betalade med silfver efter vigt, utan afseende på om detta silfver var ett prägladt mynt, en prydnad eller en oarbetad ten.

Romerska guld och kopparmynt från de två första århundradena efter Kristus träffas mycket sällan i Skandinaviens jord. Äfven från den derpå följande tiden äro kopparmynt lika sällsynta, men guldmynt från det tredje och fjerde århundradet förekomma stundom, ehuru ej ofta^[17].

Från det femte århundradet träffas deremot ganska ofta i Skandinavien romerska och byzantinska guldmynt, — »solidi,» — men dessa upphöra nästan alldeles med den under åren 491—518 i Byzanz regerande kejsaren Anastasius^[18].

Från de derpå följande århundradena äro endast synnerligen få mynt funna i vår jord^[19].

Först under det nionde århundradet började främmande mynt åter i större antal hitta vägen till Norden. Först kommo frankiska, för karolingerna slagna silfvermynt — dessa äro för öfrigt ej särdeles talrika^[20] — och sedan, under århundradets senare hälft, en stor mängd arabiska silfvermynt. Af de sistnämnda, hvilka efter den vid Eufrat belägna staden Kufa ofta benämnas »kufiska,» äro visserligen flera präglade under de sista åren af 600-talet och under det följande århundradet, men det har visat sig, att dessa mynt varit gamla, då de kommo hit, och att de endast mera tillfälligtvis följt yngre mynt till våra trakter^[21]. Importen af arabiska mynt hit fortgick under hela 900-talet.

Under samma århundrade kommo ock silfvermynt från de tyska, böhmiska och angränsande länderna i stor mängd, samt några byzantinska och anglosachsiska silfvermynt. De sistnämnda infördes sedan i massa under det elfte århundradet; från det tionde äro endast jemförelsevis få kända här^[22].

⁎              ⁎
⁎

I fynden från vår jernålder förekomma emellertid äfven andra främmande arbeten än mynt, och dessa arbeten kunna lika väl som de senare ofta gifva oss stor hjelp vid bestämmandet af den tid, till hvilken de särskilda fynden höra.

Redan långt före Kristi födelse hade handelsförbindelser öppnats mellan Norden och sydligare delar af Europa, förbindelser som förde bland annat den nordiska bernstenen söderut, och som i utbyte bragte främmande arbeten hit. Denna handel blef ännu lifligare, då det romerska rikets gränser omkring vår tideräknings början närmade sig våra trakter. I samma mån avståndet mellan vårt land och det romerska riket minskades, förkortades äfven den tid, som de romerska fabrikaten behöfde för att hinna hit.

Då man de flesta fall, genom den förtroliga bekantskap man nu har med den romerska konstslöjdens alster, kan ganska nära bestämma deras ålder, och då de i allmänhet ej behöft nämnvärd tid för att komma hit, få vi således af de fynd, som innehålla både romerska och inhemska arbeten, värderika upplysningar om den tid, till hvilken de senare höra. Det samma gäller om de från andra håll hitförda främmande arbeten, som förekomma i fynden från olika delar af den nordiska jernåldern.

Det är sant, att t. ex. ett romerskt bronskärl kan hafva varit ganska gammalt, innan det kom hit, eller att det kan hafva varit länge i bruk här, så att dess tillverkningsår ligger långt bakom den tid, då det jemte här förfärdigade vapen eller prydnader nedlades i en graf. Äfven är det möjligt, att i ett dylikt fynd ett eller flera inhemska arbeten vid nedläggningen voro gamla, men det romerska bronskärlet nästan nytt. I ett fynd få vi derför endast se en antydan om samtidighet mellan de dithörande sakerna. Men ju flera fynd vi lära känna, som innehålla samma nordiska typer i förbindelse med samma romerska arbeten, desto säkrare kunna vi vara öfvertygade om, att de alla verkligen äro fullkomligt samtidiga.

⁎              ⁎
⁎

Om än många främmande mynt och många andra utländska arbeten förekomma i fynden från vår jernålder, är dock naturligtvis hufvudmassan af det vi hittat från denna tid af inhemskt ursprung. Man synes dock vara alltför benägen att underskatta dessa inhemska arbetens betydelse för bestämmandet af den tid, till hvilken hvarje särskildt fynd hör. Att denna betydelse kan vara stor, hoppas jag emellertid hafva ådagalagt i fråga om bronsåldern^[23]. De inhemska arbetenas betydelse i nu nämnda afseende är ej mindre i fråga om jernåldern. Hvar och en, som känner till det stora, i de nordiska museerna nu föreliggande materialet från denna tid, har tvifvelsutan redan insett det.

Om två fynd jemte andra saker innehåller ett inhemskt föremål af karakteristisk typ, hafva vi deruti samma skäl att anse de två fynden vara samtidiga, som om det varit ett utländskt mynt i stället för ett inhemskt arbete.

Ännu större vigt för den nu föreliggande frågan hafva de inhemska arbetena fått, sedan man lärt sig inse deras typologiska sammanhang^[24]. I de flesta fall har man numera lyckats utreda, i hvilken ordning de särskilda typerna utvecklat sig ur hvarandra, och följaktligen äfven, i hvilken ordning de följt hvarandra i tiden.

Särskildt hafva spännena i detta afseende visat sig vara af stor vigt^[25]. På en gång nödvändighetsartiklar och prydnader, hafva de varit i bruk under hela jernåldern. Modets växlingar, de många, stundom skenbart oväsentliga förändringar, som spännena undergått, samt deras betydliga antal och den noggranna kännedom, vi nu hafva om de förhållanden, under hvilka många af dem anträffats, — allt detta har gjort det möjligt att på ett sätt, som vi i det följande få lära något närmare känna, reda ut den af fina länkar bildade typologiska utvecklingskedja, som nu omsluter den långa raden af århundraden från jernålderns början till dess slut.

Utom spännena äro äfven många andra inhemska arbeten från jernåldern af stor typologisk betydelse. Då härtill kommer en mängd säkra fynd, som innehålla föremål hörande till olika typserier, — stundom i förbindelse med utländska arbeten af känd ålder, — har det blifvit oss möjligt att nu få en vida klarare öfversigt öfver de kronologiska förhållandena under Nordens jernålder, än man förr vågade hoppas.

Vår uppfattning af dessa förhållanden är naturligtvis i hög grad beroende af det sätt, hvarpå man besvarar frågan om den tid, då perioden börjat. Men svaret på den frågan lyder nu helt olika mot förr^[26].

Länge trodde man, att jernåldern börjat i Skandinavien längre eller kortare tid efter Kristi födelse. Äfven sedan man funnit, att den börjat tidigare, antogs dock allmänt, att det ej inträffat förr än ungefär samtidigt med vår tideräknings begynnelse. Först på de senaste åren har man kommit till insigt derom, att jernåldern i våra trakter når upp flera århundraden före Kristus^[27].

En följd häraf har blifvit, att den första stora afdelningen af vår jernålder, hvilken afdelning, såsom vi nu veta, motsvarar århundradena närmast före, i början förlades till tiden närmast efter Kristus. Men detta förorsakade åter, att de följande afdelningarna skötos för långt ned i tiden, så att de grupper af fynd, hvilka i sjelfva verket tillhöra det andra århundradet efter Kristus, förlades till det tredje eller fjerde, o. s. v.

Inom den nordiska jernåldern kunna följande fyra hufvudafdelningar urskiljas:^[28]

1. Den äldre jernålderns förra del, eller den del af vår jernålder, under hvilken inflytandet af den romerska civilisationen ännu icke gjort sig märkbart gällande här. Denne tid kallas derför äfven »den förromerska jernåldern.» Från det 5:te århundradet före Kristus till vår tidräknings början.
2. Den äldre jernålderns senare del, eller den del af vår jernålder, under hvilken Norden rönte starkt inflytande af den romerska civilisationen, hvarför denna tid också — om än mindre riktigt — plägar kallas »den romerska äldre jernåldern.» Från tiden omkring Kristi födelse till början af det 5:te århundradet efter Kristus.
3. Den yngre jernålderns förra del. Denna tid har af några forskare kallats »den äldre jernålderns sista del,» af andra (äfven af mig fordom) »midten af jernåldern». Då den numera visat sig ligga långt hitom midten af den tid, som förflutit mellan vår jernålders början och slut, och då enligt min åsigt de fyra nu i fråga varande afdelningarna af jernåldern utgöra omedelbara fortsättningar af hvarandra, — i det att gränserna mellan dem endast äro uppdragna af oss för att få en redig öfversigt öfver utvecklingen under en mycket lång kulturperiod, — så synes det emellertid vara rättast att använda den benämning som här föreslagits. Från början af det 5:de till början af det 8:de århundradet.
4. Den yngre jernålderns senare del, eller »vikingatiden». Denna tid plägade förr ensam kallas den »yngre jernåldern», hvilket af nyss anförda skäl synes mindre riktigt. Från början af det 8:de till andra hälften af det 11:te århundradet.

⁎              ⁎
⁎

Hvad den första perioden, den äldre jernålderns förra del, beträffar, kan jag om den fatta mig helt kort här, emedan några föremål med runinskrift icke äro kända från densamma.

Början af denna period motsvarar slutet af »Hallstatt-tiden» i länderna norr om Alperna, och den återstående delen röjer inflytande af den smak, som under århundradena närmast före Kristus, »Tène-tiden,» herrskade i mellersta Europa^[29].

Ännu torde man väl icke^[30] från Skandinavien känna något Tène-spänne af det äldsta slaget, med en uppböjd ända, som ej når fram till bågen, eller når fram till, men ej omfattar denna (fig. 1)^[31]. Men man har träffat några spännen, hvilkas tillbakaböjda ända omfattar bågen utan att vara sammanvuxen dermed. Denna typ (fig. 2) har i norra Italien och i Schweiz visat sig tillhöra det tredje århundradet före Kristus. Fynden vid Bologna göra det nämligen otvifvelaktigt, att typen fanns der före början af det 2:dra århundradet, då staden blef en romersk koloni; och flera spännen af denna typ hafva hittats vid La Tène, på samma djup som ett par galliska guldmynt, hvilka måste hänföras till det 3:dje århundradet, emedan de äro så goda efterbildningar efter mynt präglade vid midten af det 4:de århundradet för den makedoniska konungen Filip, Alexander den stores fader, att de ej torde vara många mansåldrar yngre än dessa. De stå också förebilden betydligt närmare än de keltiska mynt, hvilka på goda skäl anses förskrifva sig från förra hälften af det 2:dra århundradet.

Då några af de i Norden funna Tène-spännena äro så lika de nu i fråga varande italienska och schweiziska, att de skulle kunna förvexlas med dem, måste vi hänföra äfven de förra till det 3:dje århundradet.

De yngsta spännena af samma typ samt många spännen, på hvilka den tillbakaböjda ändan hunnit växa fast med bågen höra till det 2:dra århundradet, under det att de öfriga spännena af sistnämnda typ (fig. 3) tillhöra det 1:sta århundradet före Kristus.

Detta bekräftas af ett märkligt fynd från Lauterach i Vorarlberg, der man hittat två med en kedja förbundna spännen af typen fig. 3 tillsammans med andra prydnader, samt 3 keltiska och 24 romerska mynt^[32]. De sistnämnda äro präglade under åren 250—80 före Kristus. Sakerna äro således utan tvifvel nedlagda under den förra hälften af 1:sta århundradet före Kristi födelse.

Från denna period förskrifva sig de flesta »brandpletterne» på Bornholm, nämligen alla de som höra till den första, allmännast förekommande af de tre grupper, i hvilka dessa fornlemningar indelats^[33].

⁎              ⁎
⁎

Under den andra perioden, den äldre jernålderns senare del, börja runorna att visa sig, hvarför jag måste något utförligare redogöra för de kronologiska förhållandena under denna period.

Från den senare hälften af 1:a århundradet före Kristus och från årtiondena närmast efter Kr. föd. förskrifva sig de yngsta spännena af typen fig. 3, hvilka bilda öfvergången till det »romerska» spännet fig. 4. På spännen af denna typ, liksom på dem af typen fig. 3, ses vanligen en liten tvärgående förhöjning på bågen, ett minne af det band, hvarmed den tillbakaböjda ändan var fäst vid bågen, innan den sammanväxte dermed.

Helt nära typen fig. 4 stå, och något yngre än dessa äro, sådana spännen som fig. 5. De äro ofta funna här i Norden. Att de höra till slutet af det 1:a och, i sina yngre former, till det 2:a århundradet efter Kr. föd., visas af många fynd.

Så har man på flera ställen här i Norden hittat spännen lika fig. 5 tillsammans med romerska bronsskopor (»kastruller») af en typ, som återfinnes i Herculaneum och Pompeji, och som således varit i allmänt bruk under den senare hälften af det 1:a århundradet efter Kr. föd.^[34] Icke blott af formen se vi, att de i Skandinavien och i Italien funna bronsskoporna äro från samma tid. Detta ådagalägges ännu tydligare deraf, att flera af de i Norden anträffade bära alldeles samma stämpel (T. CIPI. POLIBI. F.) som några af de ur de två nyssnämnda italienska städernas ruiner uppgräfda och derigenom visa sig hafva utgått från samma fabrikants verkstad^[35].

Den höga åldern af sådana spännen som fig. 5 framgår äfven deraf, att en mängd spännen af denna typ i dess olika skiftningar förekommo på det bekanta graffältet vid Darzau i Hannover, hvilket hufvudsakligen omfattar århundradena närmast Kr. födelse^[36].

Den utmärkte danske fornforskaren Sophus Müller har redan för flera år sedan uppvisat, att de fynd som innehålla spännen lika fig. 5 och romerska bronsskopor af nyss omtalade typ höra till den »romerska» äldre jernålderns förra del, hvilken del motsvarar ungefär 1:a och 2:a århundradena efter Kristi födelse^[37].

Till den senare delen af den »romerska» äldre jernåldern i Norden, eller ungefär 3:dje och 4:de århundradena, höra enligt Müller sådana spännen som fig. 6—10^[37]

Att detta är fullkomligt riktigt, framgår af en granskning såväl af spännenas typologiska förhållanden som af de talrika och väl undersökta fynd från denna tid, hvilka nu äro kända. Jag är till och med öfvertygad derom, att vi kunna gå ett steg längre och i många fall skilja mellan fynden från det 3:dje och det 4:de århundradet.

Till det 3:dje århundradet höra bland annat de spännen, hvilka stå typen fig. 5 närmast, såsom fig. 6 och de derifrån ej väsentligen afvikande fig. 7 och 8.

Två spännen af samma typ som fig. 6 upptogos ur en ovanligt rikt utstyrd graf vid Vallöby på Sjælland, hvilken dessutom innehöll flera kärl af silfver, brons, glas och bränd lera, samt guldringar och andra prydnader m. m.^[38]. Bland bronskärlen voro flera af romerskt arbete; vi kunna dock nu endast omnämna två skopor med tillhörande silar lika fig. 376 i Sv. forns., således af en yngre typ^[39] än den som plägade hittas tillsammans med spännena fig. 5.

Att grafven ej kan vara yngre än från det 3:dje århundradet, torde vara otvifvelaktigt redan på grund af en deri nedlagd röd romersk lerskål, — af det slag, som kallas »samiska,» — hvilken är försedd med en fabriksstämpel. Visserligen är denna stämpel illa skadad af tiden, men enligt en mycket erfaren kännare af dylika fornsaker skall den läsas COS OF L VIRI, och skålen således vara gjord af fabrikanten Virilis. Dennes arbeten äro många gånger funna i Rhentrakterna och England, och man vet att han lefde under kejsarne Hadrianus och Commodus, således vid midten och under senare hälften af det 2:dra århundradet. Då det är föga sannolikt, att ett sådant bräckligt kärl som denna skål var mycket mer än hundra år gammalt, när det nedlades i grafven, hafva vi redan häri en stark antydan om, att denna förskrifver sig från det 3:dje århundradet, hvilket också, så vidt jag kan se, bekräftas af allt hvad man känner om fyndets öfriga beståndsdelar.

Af dessa nämner jag här endast en guldarmring närmast lik fig. 346 i Sv. forns. och två präktiga bägare af förgyldt silfver med drifna djurbilder. Dessa bägare äro nästan alldeles lika två bägare, hvilka äro funna i den knapt en fjerdingsväg derifrån belägna Bannehöi vid Himlingöie, och af hvilka den ena är afbildad fig. 314 i Worsaae’s Nordiske oldsager.

Nämnda Bannehöi är en naturlig grusbacke, der man utom de två silfverbägarne funnit äfven åtskilliga andra, till en del ganska dyrbara arbeten från den äldre jernålderns senare del, såsom ett med runinskrift försedt spänne af samma typ som fig. 17 — baksidan, utom nedersta delen, är afbildad fig. 16 — en bägare och ett dryckeshorn af glas, samt flera bronskärl af romerskt arbete, m. m.^[40]. Men emedan dessa föremål hittats vid flera tillfällen och jemte åtskilliga skelett, således i olika grafvar, samt man endast undantagsvis vet, hvad hvarje graf innehållit, kunna vi ej af de nu kända fyndomständigheterna draga alla de slutsatser om de anträffade sakernas samtidighet, som vi skulle önska. En jemförelse med andra fynd visar emellertid, att grafvarna vid Himlingöie, hvilka naturligtvis ej alla äro fullkomligt samtidiga, förskrifva sig från det 4:de århundradet och tiden närmast deromkring.

Hvad särskildt de båda här uppgräfda silfverbägarna beträffar, så hafva vi i fyndomständigheterna intet skäl att anse dem vara nedlagda i jorden senare än de vid Vallöby. De förra lågo nämligen jemte en bronsskopa och dithörande sil lika fig. 376 i Sv. forns, och ett glaskärl utan sirater i det bronskärl, som är afbildadt fig. 304 i Worsaae’s Nordiske oldsager^[41]. Spännet fig. 16 och de andra föremålen af yngre typer än de från Vallöbygrafven äro icke funna på samma ställe i Bannehöi som de nyssnämnda kärlen.

Ett spänne likt fig. 6 låg i en graf vid Nordrup nära Ringsted på Sjælland tillsammans med en denar från Antoninernas tid och några andra föremål^[42]. Då myntet endast är litet nött på midten, kan grafven ej gerna vara yngre än från det 3:dje århundradet.

Två spännen, det ena närmast likt fig. 8, det andra likt fig. 10, lära vara upptagna ur en graf på Vallstenarum i Vallstena socken, Gotland, tillsammans med en silfverring af samma form som fig. 348 i Sv. forns., ett romerskt silfvermynt m. fl. saker^[43]. Myntet är en denar, med kejsarinnan Faustina den yngres bild och således prägladt under senare hälften af det 2:dra århundradet. Det är visserligen ganska nött, men ej utslitet. Silfverringen liknar både genom sin form och sina sirater den guldring, som är afbildad fig. 342 i Sv. forns. och som är funnen vid Valla i Klinte socken på Gotland jemte ett föga nött guldmynt prägladt for Titus år 71.

En guldarmring liknande den från Vallöby, men af något yngre typ, är funnen i en graf vid Varpelev på Sjælland tillsammans med ett guldmynt prägladt för kejsar Probus (276—282), en präktig skål af blått glas med silfverinfattning och grekisk inskrift, några andra glaskärl m. m.^[44] Myntet, som är försedt med ögla, är något nött, sedan öglan påsattes^[45]. Man kan med skäl anse guldringen från Varpelev vara yngre än den från Vallöby, emedan hvardera ändan på den senare ännu har form af ett djurhufvud med två tydliga ögon, men intet spår af ögon eller annat som antyder ett hufvud längre ses på Varpelev-ringen^[46].

Då det jemte sistnämnda ring funna myntet är prägladt senast år 282, och då det, ehuru buret som prydnad, ej är mycket nött, måste den nu omtalade grafven vid Varpelev^[47] förskrifva sig från tiden omkring år 300 eller från det 4:de århundradet.

Till 5:de århundradet höra väl äfven de två präktiga spännen af guld och silfver, som äro funna i en graf vid Årslev på Fyen, och som ses i Worsaae’s Nord. olds. fig. 386 och 387 (det senare återgifvet här fig. 18). Man har grundad anledning till en sådan tidsbestämning icke blott deruti, att dessa spännen, liksom originalen till fig. 15—17, af typologiska skäl måste vara något yngre än spännena från det 3:dje århundradet, — här representerade af fig. 6 och 7, — utan äfven deruti att grafven vid Årslev jemte åtskilliga andra saker innehöll ett litet guldmynt, som lär vara en barbarisk efterbildning efter kejsar Getas eller någon af hans efterträdares mynt från det 3:dje århundradet^[48]. Då det ur Årslev-grafven upptagna myntet är ganska nött, är det troligen nedlagdt i jorden först under det 4:de århundradet.

Detta bekräftas också deraf, att ett präktigt guldspänne, som står dem från Årslev (äfvensom fig. 15 och 16) mycket nära, låg i en graf vid Sanderumgård på Fyen jemte ett stort hakkorsformigt spänne af samma slag som fig. 338 i Sv. forns.^[49] och två små

hvarandra lika spännen, hvilka väl äro något yngre än fig. 6 och 7, men stå dem mycket nära^[50]. Grafven innehöll dessutom äfven flera andra saker, vid hvilka vi dock nu ej kunna uppehålla oss^[51].

Ett sådant stort hakkorsformigt spänne som det nyssnämnda är funnet i en graf vid Bennebo på Sjælland jemte ett mindre spänne, närmast likt fig. 8, en bronsskopa med tillhörande sil, ett romerskt silfvermynt, m. fl. saker. Myntet är en denar präglad för Antoninus Pius under något af åren 145—147^[52]. Denna graf är visserligen yngre än från det 2:dra århundradet, men att döma af det mindre spännets form är den troligen icke särdeles mycket senare än från det 3:dje.

Ett hakkorsformigt spänne af samma slag som de nu omtalade är ock funnet i en graf vid Nyrup på Sjælland tillsammans med 2 silfvermynt, denarer, präglade för Constantin den store (308—337), och ett guldmynt, solidus, präglad för Constans (337—350). I grafven lågo dessutom bland annat ett spänne närmast likt fig. 10, men med vanlig, lång nålhylsa (ej bildad genom den nedåt tillbakaböjda ändan), samt två genom en kedja förenade spännen, som äro lika hvarandra och stå fig. 15 mycket nära, ehuru de hafva enkel tvärstång^[53]. Guldmyntet, som är försedt med ögla, är något nött; de båda silfvermynten visa deremot ännu en särdeles skarp prägel. Grafven förskrifver sig således troligen från senare hälften af det 4:de århundradet, hvilken tidsbestämning, så vidt jag kan se, väl passar in med hvad man vet om de öfriga till fyndet hörande föremålen.

Spännenas utveckling mot slutet af den äldre jernåldern gick dels i den riktningen, att man genom påläggning af breda, i början ganska tunna skifvor, bildade sådana former som fig. 16—19, hvilka gåfvo upphof åt 5:te och 6:te århundradenas typer (fig. 20 och följande); dels i den riktning, som fig. 11—13 visar.

Både typologiska grunder och fyndomständigheter visa, att de spännen, som likna fig. 11, tillhöra det 4:de århundradet.

Den tvärstång, kring hvilken nålens öfre ända är spiralformigt upplindad, är i början ganska smal, men blir snart tjockare och slutar i runda knoppar; äfven spännets öfra ända afslutas med en dylik knopp. Småningom växer tvärstången ihop med spännets hufvuddel, och nålen blir fäst på dess baksida (fig. 13). Fig. 12 visar en märklig öfvergångsform, som vid flyktigt påseende liknar fig. 13, men på hvilken tvärstången ännu icke är fastvuxen utan såsom förut omgifven af spirallindning (se fig. 12 a).

Ett spänne af en mellan fig. 11 och 12 stående form är funnet i en graf vid Åk i Romsdalen tillsammans med flera saker, bland hvilka jag nu endast nämner en barbarisk efterbildning efter ett af kejsar Magnentii guldmynt^[54]. Då denne kejsare regerade vid midten af det 4:de århundradet, (350—353), böra vi hänföra grafven antingen till senare hälften af detta århundrade eller, kanske snarare, till förra hälften af det 5:te.

Att spännena af typen fig. 13 höra till 5:te århundradet, kunna vi sluta deraf, att de å ena sidan äro yngre än formerna fig. 11 och 12, och att de å andra sidan af mångfaldiga förhållanden visa sig vara äldre än de former, som äro karakteristiska för det 6:te århundradet. Härvid tänker jag naturligtvis endast på de spännen, som i allt väsentligt likna fig. 13, ej på sådana yngre former som fig. 180—182, 184, 186 och 187 i 4:de delen af Antiqv. tidskr. f. Sverige.

Genom tvärstångens fästväxande uppstod äfven typen fig. 14^[55]. Vi hafva redan sett (sid. 243), att ett spänne af denna form vid Lengerich i Hannover hittats tillsammans med en mängd mynt, som visa att det nedlagts i jorden under senare hälften af det 4:de århundradet. — Ett spänne, som är af samma hufvudform, men som genom nålhylsans klumpiga utseendet visar sig vara yngre, låg i den år 481 aflidne konung Childerich I:s graf.

⁎              ⁎
⁎

Ur typen (fig. 16 och 17) utvecklade sig de stora, ofta särdeles präktiga spännen, som äro utmärkande för den yngre jernålderns förra del (fig. 20—26).

Äfven bland dem kunna på typologiska skäl utan svårighet urskiljas äldre och yngre former, hvilket äfven var att vänta, då spännen af detta slag varit i bruk under ett par hundra år. I allmänhet torde man kunna säga, att de flesta, men ingalunda alla, spännen med sådant halfrundt öfverstycke som fig. 20 äro äldre än flertalet af dem som hafva fyrsidigt öfverstycke, hvilket förhållande står i samband dermed, att de i fråga varande spännena uppstått genom en förändring af sådana typer som fig. 17 och dylika.

Då den i fråga varande perioden — tiden nyss före och århundradena omedelbart efter det vestromerska rikets fullständiga upplösning — är i konstindustrielt afseende en förfallets tid, kunna vi redan häraf draga den slutsatsen, att de spännen, som röja en bättre smak och äro prydda med renare sirater (såsom fig. 21 och 24) äro äldre än de med sämre former och mera upplösta ornament (fig. 23, 25 och 26). Detta bekräftas äfven fullkomligt af fyndförhållandena.

De talrika fynden från denna period låta oss emellertid icke blott känna typernas relativa ålder, utan de gifva oss äfven många värderika upplysningar om dessas absoluta ålder, om de århundraden, till hvilka de höra.

Många fynd visa, att spännen af samma slag som fig. 24, eller något yngre än denna typ, äro samtidiga med guldbrakteater lika fig. 460—466 i Sv. forns.^[56] Att de flesta sådana brakteater åter höra till det 5:te och förra hälften af det 6:te århundradet, framgår dels deraf att de äro efterbildningar af efterbildningar af romerska mynt från den constantinska tiden (det 4:de århundradet), dels deraf att de vid flera tillfällen hittats tillsammans med romerska och byzantinska mynt från det 5:te århundradet^[57].

Att dessa brakteater, och följaktligen äfven spännena af samma slag som fig. 24, verkligen äro samtidiga med de nämnda mynten, ådagalägges för öfrigt så väl deraf, att många af dessa mynt hafva blifvit försedda med stundom ganska prydligt arbetade öglor, hvilka alldeles likna dem på brakteaterna, som äfven deraf, att brakteater af samma typer hittats tillsammans med andra guldprydnader^[58], hvilka i sin ordning visat sig vara samtidiga med de romerska och byzantinska mynten från det 5:te århundradet^[59].

Då antalet af de nu kända fynd, som vitna om att de nämnda spännena, brakteaterna och mynten höra till samma tid, är ganska stort, och då mynten vanligen ej äro mycket nötta, kunna vi vara förvissade om, att de flesta såväl brakteater som spännen af nu i fråga varande slag förskrifva sig från det 5:te och förra hälften af det 6:te århundradet.

Ett intressant fynd ger oss en direkt upplysning om åldern af ett till ifrågavarande grupp hörande spänne. På Elsehoved, en udde på sydöstra kusten af Fyen, har man funnit ett präktigt spänne af guldbelagd brons jemte minst 10 med öglor försedda guldmynt och andra saker^[60]. Spännet är af ungefär samma typ som fig. 26, således af en ganska sen form. Af guldmynten finnas nu endast 7 qvar. De två yngsta, hvilka äro präglade för kejsar Anastasius (491—518), visa nästan inga spår af nötning; två af de äldre äro visserligen ganska mycket, men de öfriga endast föga nötta^[61].

Häraf kunna vi, utan fara för att misstaga oss, draga följande slutsatser: De på Elsehoved funna sakerna äro nedlagda i jorden under det 6:te århundradet, troligen under dess förra hälft. Till den tiden höra spännen af jemförelsevis så sen typ som fig. 26. De äldre spännena som äro lika fig. 24 (samt 21 och 22) måste då förskrifva sig från det 5:te århundradet.

Det skulle föra oss för långt att redogöra för åldern af de spännen, som äro af yngre typer än fig. 26, äfvensom för öfriga kronologiska förhållanden under det 7:de århundradet och följande tid. Vi kunna ock stanna här, emedan vår uppgift endast är att söka utreda de äldsta runinskrifternas ålder, och emedan man lätt finner, att dessa i alla händelser äro äldre än sistnämnda århundrade.

⁎              ⁎
⁎

Efter denna öfversigt öfver de vigtigaste resultat, hvartill man enligt min åsigt kan med de medel, som nu står fornforskaren till buds, komma i fråga om tidsbestämningen för den del af Nordens jernålder, som motsvarar det första halfva årtusendet efter Kristus, skall jag nu söka besvara den frågan: För hvilka nordiska runinskrifter från denna tid kan åldern närmare uppgifvas? Det torde knapt behöfva tilläggas, att nu endast är fråga om de upplysningar i afseende på inskrifternas ålder, hvilka kunna på arkeologisk väg erhållas, icke om dem som inskrifternas språk gifva.

De vigtigaste från Norden — med inberäknande af Slesvig — nu kända runinskrifter, som förskrifva sig från nämnda tid^[62], äro ristade på:

1. Stenar (grafstenar).
2. Åtskilliga föremål, upptagna ur Thorsbjergs och Nydams mossar i Sönderjylland, samt ur Kragehul mosse och Vimose på Fyen.
3. Det ena af de vid Gallehus i Sönderjylland funna guldhornen.
4. Några spännen, af hvilka ett är funnet vid Himlingöie på Sjælland, ett vid Ethelhem på Gotland och ett vid Fonnås i Hedemarken.
5. Många guldbrakteater.
6. Åtskilliga andra saker, såsom en guldring från Dalby i Sönderjylland, en benpipa från Lindholm i Skåne, m. fl.

Vid de sistnämnda, under f) anförda föremålen kunna vi dock ej nu uppehålla oss, emedan de för den föreliggande frågan äro af jemförelsevis liten vigt.

Äfven om de flesta runstenarna gäller det samma, emedan de icke äro försedda med några för en viss tid karakteristiska ornament, och emedan man icke känner, att några fornsaker hittats i sådan förbindelse med dem, att vi derigenom kunde få upplysning om stenarnas ålder. Endast om två runstenar från den äldre jernåldern ega vi sådana upplysningar.

Den ena är en sten, som står på en grafhög vid Einang i Valders: den enda runsten från denna tid, som ännu står på sin hög^[63]. Högen sjelf innehöll visserligen inga upplysande fornsaker, men i tre derinvid liggande högar, hvilka således höra till samma lilla grafflock, har man funnit ett jernsvärd med romersk fabriksstämpel (RANVICI..), några spjutspetsar och sköldbucklor, ett spänne och andra saker, hvilka alla äro af samma typer som föremål upptagna ur Nydams mosse. Det kan således anses otvifvelaktigt, att runstenen vid Einang är nästan samtidig med de i nämnda mosse funna saker, af hvilka några likaledes voro försedda med runinskrifter. Att Nydamfyndet tillhör det 4:de århundradet, få vi strax se.

Den andra runstenen, hvars ålder kan på arkeologisk väg bestämmas, är en som hittats i en grafhög vid Stenstad i Thelemarken tillsammans med ett bronsspänne, en liten prydnad af förgyldt silfver med upphöjda spiralsirater liknande dem å fig. 427 i Sv. forns., en liten träspann med beslag och hank af brons, samt 3 lerkärl^[64]. Spännet, som är afbildadt här ofvan fig. 13, hör af redan anförda skäl till det 5:te århundradet, och de öfriga ur högen uppgräfda föremålen äro från samma tid.

I afseende på de stora fynden från de fyra ofvan nämnda mosssarna^[65] antager man visserligen, att allt som upptagits ur hvarje mosse nedlagts på en gång, såsom tacksamhetsoffer åt gudarne efter en vunnen seger. Men, om det än är otvifvelaktigt, att detta gäller om det allra mesta, får man dock icke förneka möjligheten af att några saker kunnat komma ned i mossen vid andra tider. Detta är så mycket mera möjligt, som föremålen anträffats på något olika ställen i torfven^[66], och som mossarna fordom varit sjöar, hvilka sannolikt ansetts heliga antingen redan före det stora offret eller derefter. Namnen Thorsbjerg och Vimose gifva särskildt stöd åt ett sådant antagande i fråga om dessa båda platser.

Af de fyra mossfynden är det från Thorsbjerg utan tvifvel det äldsta. De flesta saker, som här anträffats, tillhöra det 3:dje århundradet, men andra äro äldre. Så äro några af de här funna spännena närmast lika vår fig. 5, andra äro af samma typer som fig. 6 och 7 eller samtidiga med dessa. Måhända äro ett par spännen^[67] från tiden omkring år 300, men det vore, såsom nyss nämndes, möjligt att de tillkommit något senare än det öfriga^[68].

Ur Thorsbjergs mosse äro 37 romerska silfvermynt upptagna, af hvilka det yngsta är prägladt år 194 för Septimius Severus. De flesta äro mycket nötta, och många hafva varit utsatta för stark eld, hvarigenom deras prägel skadats; andra äro deremot bättre bibehållna^[69].

Äfven mynten tala således för, att flertalet af de vid Thorsbjerg nedlagda sakerna hör till 3:dje århundradet. Detta bestyrkes också af de många andra här funna romerska, eller under romerskt inflytande gjorda sakerna.

Bland de ur denna mosse upptagna föremål, som äro af vigt för tidsbestämningen, kan jag för öfrigt här endast nämna en guldarmring lik fig. 346 i Sv. forns. Liksom den här ofvan omtalade från Vallöby har dess ändar ännu form af hufvuden med tydliga ögon, hvarför den, såsom vi sett (sid. 255), måste anses vara äldre än den vid Varpelev jemte ett omkring år 280 prägladt mynt funna ringen.

De i Thorsbjergs mosse anträffade föremålen med runinskrift äro en sköldbuckla och en doppsko till en svärdsslida, båda af brons^[70] och båda af typer, som icke gerna kunna vara yngre än från det 3:dje århundradet.

En jemförelse mellan de i Thorsbjergs mosse och de i Vimosen funna sakerna ådagalägger, att de senare äro nästan samtidiga med eller endast obetydligt yngre än de förra. De flesta ur Vimosen upptagna spännena äro närmast lika vår fig. 6. — Runinskrifter finnas på en remsölja af brons, ett beslag af silfver- och guldbelagd brons till en svärdsslida, en kam af ben och en hyfvel af trä.

Något yngre än dessa båda mossfynd är det från Nydams mosse. De här hittade romerska mynten äro 34 denarer, af hvilka den yngsta är präglad år 217 för Macrinus. De flesta mynten äro nötta, men några från Antoninernas tid väl bibehållna^[71].

I Nydams mosse hafva inga spännen af de vid Thorsbjerg och Vimose förekommande formerna anträffats; endast spännen af yngre typer, närmast lika fig. 11, dels med hylsa bildad af den nedåt och bakåt böjda ändan, dels med vanlig, lång hylsa. Dessa spännen tillhöra, såsom vi sett, det 4:de århundradet.

Äfven de andra ur Nydams mosse upptagna sakerna visa sig allmänhet vara yngre än de från Thorsbjerg. Särskildt gäller detta om svärden med deras fästen samt doppskorna till svärdsslidorna. Sådana föremål som de prydligaste romerska eller efter romerska mönster arbetade sakerna från Thorsbjerg äro ej funna vid Nydam (endast några svärdsklingor med romerska fäbriksstämplar). — Runor äro ristade på flera pilskaft, tydligen såsom igenkänningstecken för egarne.

Ungefär samtidigt med, eller något yngre än, Nydams-fyndet är det från Kragehul mosse, såsom vi bland annat se af svärdsfästenas form. — Runor äro ristade på ett spjutskaft (en lång inskrift) och ett tyvärr sönderbrutet knifskaft, båda af trä; dessutom hafva runinskrifter funnits på ett par under förra århundradet hittade, men numera förkomna föremål af trä och horn.

Det vid Gallehus i Sönderjylland uppgräfda, präktiga guldhornet med en runinskrift kring den bredare ändan finnes, som bekant, ej längre qvar. Det anträffades år 1734 helt nära det ställe, der man 1639 hade hittat ett dylikt guldhorn, hvilket liksom det förra var betäckt med figurer, men saknade runor. Båda hornen bortstulos och nedsmältes i början af detta århundrade, hvilken stora och oersättliga förlust särskildt med hänsyn till den nu föreliggande frågan är så mycket mer att beklaga, som figurernas form och det sätt, hvarpå de varit framstälda, är det enda medel vi hafva att bestämma dessa dyrbara arbetens ålder. Nu äro vi uteslutande hänvisade till några under 1600- och 1700-talen utförda teckningar af hornen, men de kunna hvarken hafva nödigt vitsord eller gifva oss alla de upplysningar, som vi hade fått af originalen. Af teckningarna och beskrifningarna kunna vi emellertid se, att figurerna dels varit gjutna eller drifna och nitade på hornen, dels varit graverade eller inslagna med stämplar. Så vidt man nu kan döma, hafva dessa figurer både i stil och arbetssätt så stor likhet med dem, som pryda några i Thorsbjergs mosse funna saker^[72] samt de här ofvan omtalade silfverbägarna från Vallöby och Himlingöie, att man icke — från arkeologisk synpunkt — synes hafva något skäl att hänföra guldhornen till en nämnvärdt senare tid. Jag anser derför, att man, så länge det oriktiga deri icke är klarligen bevisadt, bör hänföra guldhornen till tiden omkring år 300 eller till förra hälften af det 4:de århundradet.

Af skäl, som vi redan lärt känna, måste det runristade spännet (fig. 16) från Himlingöie tillhöra det 4:de och spännet från Fonnås, hvilket närmast liknar fig. 24, det 5:te århundradet. Till samma århundrade, eller senast omkring år 500, hör utan tvifvel äfven spännet från Ethelhem, hvilket är närmast likt fig. 22.

De många med runinskrifter försedda guldbrakteaterna — åtminstone de allra flesta af dem — förskrifva sig, såsom vi sett, från det 5:te och förra hälften af det 6:de århundradet.

⁎              ⁎
⁎

Utrymmets knapphet har ej tillåtit mig att framlägga allt det, som skulle kunna sprida ljus öfver de kronologiska förhållandena här i Norden under den förra hälften af årtusendet närmast efter Kristus. Jag har derför sökt utvälja de säkraste och mest upplysande fynden, samt de mest bevisande typologiska förhållandena.

Så mycket torde emellertid genom den nu gjorda framställningen vara vunnet, att man lättare än förr kan granska riktigheten af de skäl, som från arkeologisk sida åberopas vid bestämmandet af de äldsta nordiska runinskrifternas ålder.

Om de resultat, till hvilka vi i det föregående kommit, visa sig vara riktiga, höra de med runinskrifter försedda:

sakerna från Thorsbjergs mosse	⎫ ⎬ ⎭	till det 3:dje århundradet (eller senast tiden omkring år 300).
sakerna» från» Vimosen
sakerna» från» Nydams mosse	⎫ ⎪ ⎪ ⎬ ⎪ ⎪ ⎭	till det 4:de århundradet (eller senast tiden omkring år 400).
sakerna» från» Kragehul mosse
Guldhornet från Gallehus
Spännet från Himlingöie
Stenen vid Einang
Stenen vid Stenstad.	⎫ ⎪ ⎪ ⎬ ⎪ ⎪ ⎭	till det 5:te århundradet (eller senast tiden omkring år 500).
Spännet från Fonnås
Spännet från Ethelhem
Många guldbrakteater

Härvid bör blott märkas, att den ordning i hvilken de särskilda, till hvarje århundrade hänförda sakerna, här äro upptagna, icke angifver deras inbördes ålder inom århundradet.

De äldsta från Norden nu kända runinskrifterna tillhöra således det tredje århundradet efter Kr. f., men emedan de redan då förekomma på sådana föremål som vapen, verktyg och dylikt, kunna vi på goda grunder anse runornas bruk hafva blifvit infördt här åtminstone några mansåldrar tidigare. Att vi från denna allra äldsta runtid ej för närvarande ega några minnen af våra förfäders skrifkonst, bör icke kunna väcka vår förvåning.

---

1. Till grund för denna uppsats ligger ett af författaren den 11 augusti 1886 vid det tredje nordiska filologmötet i Stockholm hållet föredrag med samma titel.
2. Farrer, Notices of runic inscriptions discovered during recent excavations in the Orkneys; Mitchell, Mesehowe: illustrations of the runic literature of Scandinavia; Montelius, (Illustrerad) Sveriges historia, I sid. 276.
3. Wimmer, Runeskriftens oprindelse og udvikling i Norden i Årböger for nordisk oldkyndighed 1874, sid. 8. Citaten för denna och följande uppgifter äro anförda af Wimmer i nämnda afhandling, sid. 8—11.
4. Wimmer, anf. arb. sid. 123 och 69.
5. Bugge i Christiania Videnskabsselskabs forhandlinger 1873, sid. 485.
6. Wimmer, anf. arb., sid. 6; jfr. sid. 69 och Årböger 1868 sid. 284, not.
7. T. ex. i Burg’s Die älteren nordischen Runeninschriften, sid. 155; jfr. sid. 4.
8. Att Wimmer åt fornforskningen inrymmer stor betydelse för frågan om runinskrifternas ålder, framgår också af det sätt, hvarpå han yttrar sig derom i Burg’s anf. arb., sid. 148.
9. Montelius, Från jernåldern, sid. 2, samt i Månadsbladet 1872, sid. 56, och i Svenska Fornminnesföreningens tidskrift, 4:de bandet sid. 173, 5:te bandet sid. 46 och 6:te bandet sid. 85.
10. Man känner nu mer än 4700 i Sverige funna denarer. Om ungefär 4100 af dem vet man, för hvilka kejsare de äro präglade. Af dessa äro omkring 100 präglade före Trajanus, mer än 3900 från Trajani tronbestigning till Commodi död (under åren 98—192), men endast omkring 40 från Commodi död till Septimii Severi (åren 192—211) och ej mer än 7 under tiden mellan Septimii Severi och Alexander Severi död (åren 211—235). — I Danmark är förhållandet enahanda. Från Norge är knapt ett enda romerskt mynt från denna tid kändt.
11. Mommsen, Geschichte des römischen Münzwesens, sid. 756 och 757.
12. Redan Tacitus omtalar, i Germania c. 5, att germanerna på hans tid föredrogo det äldre romerska silfvermyntet — troligen det före Neros tid präglade — framför det yngre.
13. Jfr. Tacitus, Germania c. 5.
14. Cochet, Le tombeau de Childéric I, sid. 412.
15. Hahn, Der Fund von Lengerich. — Vid Djupbrunns i Hogräns socken på Gotland fann man år 1872 under några stenar, nära jordytan, en mycket liten bronsdosa innehållande två guldbrakteater, som icke äro äldre än från det 5:te århundradet, och två fingerringar; samtidigt hittades der 200 och kort derefter 11 romerska denarer från de två första århundradena efter Kr. f. (St. M. 4877). Då fyndomständigheterna ej äro närmare kända, — man vet endast, att dosan och mynten hittats af olika personer — kan man emellertid icke utreda, huruvida brakteaterna nedlagts samtidigt med mynten.
16. Exempel härpå äro fynden 33 (?), 39 och 64 i mitt arbete Från jernåldern. Jfr. Månadsbladet 1872, sid. 56, och Montelius, Statens Historiska Museum, 5:te uppl., sid. 32 (två genomborrade och nötta denarer, präglade för Faustina d. ä. och M. Aurelius, men funna på Gotland jemte guldbrakteater lika fig. 587 i Sv. forns., hvilka således tillhöra en mycket sen del af jernåldern).
17. Från jernåldern, sid. 14, och Månadsbladet 1872, sid. 73. — Vid Brangstrup på Fyen fann man en gång jemte åtskilliga prydnader icke mindre än 46 romerska guldmynt från denna tid, präglade för Trajanus Decius—Constantius II (249—351). Herbst i Arböger f. nord. oldkynd. 1866, sid. 327. Alla dessa mynt äro således slagna under loppet af 100 år; men de äldsta äro mycket nötta, under det att prägeln på de yngsta är särdeles skarp och tydlig. Detta visar så väl, att skatten nedlagts ganska kort tid efter de yngsta myntens präglingsår, som att åtminstone guldmynt, hvilka varit i omlopp ett århundrade, på denna tid hunnit blifva ganska nötta.
18. Från jernåldern, sid. 18, och Månadsbladet 1872, sid. 74.
19. Från jernåldern, sid. 28; jfr. Månadsbladet 1872, sid. 83, och Svenska Fornm.-fören:s tidskr., 4:de bandet, sid. 174, och 5:te bandet, sid. 46.
20. Månadsbladet 1873, sid. 169. Sedermera äro några frankiska mynt funna på Björkö. Jfr. äfven Månadsbladet 1885, sid. 128.
21. Tornberg, Numi cufici regii numophylacii holmiensis och Om de i svensk jord funna österländska mynt i Vitterh. Hist. o. Ant. Akademiens handlingar, 21 sid. 61.
22. B. E. Hildebrand, Anglosachsiska mynt i svenska Kongl. Myntkabinettet, funna i Sveriges jord, 2:a uppl.; jfr. H. Hildebrand i Månadsbladet 1885, sid. 122.
23. Montelius, Om tidsbestämning inom bronsåldern med särskildt afseende på Skandinavien i Vitterh. Hist. o. Ant. Akademiens handlingar, 30:de delen.
24. Montelius, Den förhistoriska fornforskarens metod och material i Antiqvarisk tidskrift för Sverige, 8: 3.
25. H. Hildebrand, Bidrag till spännets historia i Antiqvarisk tidskrift för Sverige, 4.
26. Montelius i Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri 1884, sid. 25.
27. Montelius, Om tidsbestämning inom bronsåldern, sid. 161 och 190.
28. Montelius, Die Kultur Schwedens in vorchristlicher Zeit, sid. 87.
29. Die Kultur Schwedens in vorchristlicher Zeit, sid. 88. Jfr. Månadsbladet 1885, sid. 81.
30. Om tidsbestämning inom bronsåldern, sid. 192, der citat för här omtalade fynd och andra förhållanden anföras.
31. Montelius, Spännen från bronsåldern och ur dem närmast utvecklade former i Antiqvarisk tidskrift för Sverige, 6: 3 fig. 181—185.
32. Mittheilungen der k. k. Central-Commission. Wien 1881, VII sid. 87—91.
33. Vedel, Bornholms oldtidsminder og oldsager, sid. 68; jfr. sid. 209 och 210.
34. Sophus Müller i Årböger f. nord. oldkynd. 1874, sid. 360; Sehested, Fortidsminder og oldsager fra egnen om Broholm, pl. XXXV.
35. Undset, Iscrizioni latine ritrovate nella Scandinavia i Bullettino dell’ Instituto di corrispondenza archeologica, 1883 dicembre. — En bronsskopa af denna typ och med nämnda stämpel är funnen i en graf vid Hagenow i Meklenburg tillsammans med ett spänne af typen fig. 5; Meklenburgische Jahrbücher, 8 sid. 40 och pl. I.
36. Hostmann, Der Urnenfriedhof bei Darzau in der Provinz Hannover.
37. Sophus Müller, En tidsadskillelse mellan fundene fra den ældre jernalder i Danmark i Årböger f. nord. oldkynd. 1874; se sid. 387.
38. Engelhardt, Vallöby fundet i Årböger f. nord. oldkynd. 1873, sid. 285 o. följ.
39. S. Müller i Årböger f. nord. oldkynd. 1874, sid. 356, 359.
40. Engelhardt i Mémoires de la Société Royale des Antiquaires du Nord 1869, sid. 262 o. följ. De i Worsaae’s Nordiske oldsager fig. 300, 302, 304 (bronskärl), 317, 320 (glaskärl) m. fl. afbildade föremål äro från grafvarna vid Himlingöie.
41. Engelhardt i anf. Memoires, sid. 269.
42. Enligt benäget meddelande af d:r Henry Petersen i Kjöbenhavn, som sjelf gjort fyndet.
43. B. E. och H. Hildebrand, Teckningar ur Svenska Statens Historiska Museum, häft. 3 pl. 1 och sid. 2.
44. Engelhardt, Skeletgrave på Sjælland i Årböger f. nord. oldkynd. 1877, sid. 352.
45. Enligt benäget meddelande af d:r Henry Petersen, som äfven haft godheten tillmötesgå min begäran att efterse, huruvida flera andra här omtalade och i Kjöbenhavn förvarade mynt äro nötta eller icke.
46. H. Hildebrand, Ormhufvudringarne från äldre jernåldern i Månadsbladet 1873 sid. 24 o. följ.
47. Vid Varpelev äro äfven många andra grafvar upptäckta, hvilka, såsom fallet naturligtvis plägar vara på en begrafningsplats, icke alla äro fullkomligt samtidiga. Engelhardt i Årböger f. nord. oldkynd. 1877, sid. 349; jfr. noten å samma sida och Herbst i Annaler f. nord. oldkynd. 1861, sid. 305.
48. Engelhardt, Nydam mosefund, sid. 55.
49. Spännet från Sanderumgård är omgifvet af ett slags nästan fyrsidig ram, som ej ursprungligen hör till typen, och som måhända antyder, att det är något yngre än de flesta andra spännen af samma hufvudform.
50. Ett mycket liknande spänne är afbildadt af Engelhardt i Thorsbjerg mosefund, pl. 4 fig. 5. Jfr Müller i Årböger f. nord. oldkynd. 1874, sid. 340 fig. 5 (»form 3»).
51. Engelhardt i Årböger f. nord. oldkynd. 1877, sid. 373.
52. Engelhardt, Nydam mosefund, sid. 49.
53. Engelhardt i Årböger f. nord. oldkynd. 1877, sid. 370.
54. Rygh, Norske oldsager, fig. 238.
55. Å detta vackra spänne läsa vi IVLIANE VIVAS. Om härmed afses kejsar Julianus, skulle spännet vara gjordt under senare hälften af det 4:de århundradet, hvilket väl stämmer med det vi veta om typens ålder.
56. Norge: Rygh, Norske oldsager, fig. 256 (Garpestad), 259 (Dalem), 290 (Sötvet); Montelius, Från jernåldern, fynd n:o 250, 262. — Sverige: Från jernåldern, n:o 302 (Jernskogsboda). Jfr. äfven fyndet från Gälaqvist vid Skara (St. M. 6563). — Danmark: Från jernåldern, n:o 437 (Gummersmark), 469 (Overhornbek), 477 (Skodborg), 480 (Galsted).
57. Från jernåldern, fynd n:o 353 (Tjurkö i Blekinge; 2 mynt af Theodosius II), 450 (Rynkebygård på Fyen; 5 mynt af Valentinianus III, Marcianus och Leo I); Vedel, Bornholms oldtidsminder og oldsager, sid. 398 n:o 112 (Sandegård; 4 mynt af Theodosius II och Leo I). — Vid Broholm på Fyen äro 5 guldbrakteater af nu i fråga varande typer funna tillsammans med 2 brakteater, som äro omedelbara efterbildningar efter kejs. Constans’ mynt; jemte dem hittades ett guldspänne af äldre typ än fig. 24, guldringar af samma form som fig. 471 i Sv. forns. och med sådana inslagna, halfmånformiga sirater som å denna fig. Sehested, Fortidsminder og oldsager fra egnen om Broholm, sid. 202.
58. Från jernåldern, fynd n:o 452 (Broholm, se noten här ofvan), 453 (Hesselagergård, halsring lik fig. 471 i Sv. forns.); jfr n:o 454 (Bolbro).
59. Vid Mulsum i Hannover är en halsring lik fig. 471 i Sv. forns. med inslagna halfmånformiga sirater funnen tillsammans med 5 guldmynt präglade för Valentinianus och Anastasius; mynten voro försedda med öglor. Hahn, Der Fund von Lengerich sid. 3. — Vid Kåsbygård på Bornholm har man funnit en guldring lik fig. 470 i Sv. forns. med alldeles dylika, halfmånformiga sirater jemte 13 guldmynt, präglade för Theodosius II—Zeno, samt en barbarisk efterbildning efter ett Zenos mynt. Vedel, anf. arb., sid. 395 n:o 42.
60. Sehested, anf. arb., sid. 211. Spännet är af alldeles samma form som ett vid Skodborg i Sönderjylland jemte 3 guldbrakteater funnet guldspänne; se not 1 å föreg. sida. Skodborgsspännet är bäst afbildadt i Sehested’s anf. arb., sid. 214.
61. Enligt meddelande af d:r Henry Petersen. Det ena af Anastasii mynt har ännu lika skarp prägel som då det var nytt.
62. Stephens, Old-northern runic monuments och Handbook of the old-northern runic monuments.
63. Stephens, Old-northern runic monuments, 3 sid. 79.
64. Stephens, Old-northern runic monuments, 1 sid. 254, 2 sid. 839; Undset, Norske oldsager i fremmede museer, sid. 16.
65. Engelhardt, Thorsbjerg mosefund, Nydam mosefund, Kragehul mosefund och Vimose fundet.
66. Så träffade man i Thorsbjergs mosse några föremål högre upp i torfven än det lager, som innehöll hufvudmassan af fornsakerna. Engelhardt, Thorsbjerg mosefund, sid. 13.
67. Engelhardt, Thorsbjerg mosefund, pl. 4 fig. 3, 5 och 11 enligt sid. 20 fanns blott ett exemplar af fig. 3, och fig. 11 kallas en »enestående form».
68. I ett torflager vid en helig källa i Pyrmont har man jemte romerska mynt och andra saker funnit en mängd spännen från de första århundradena efter Kr. f., hvilka spännen utan tvifvel blifvit vid olika tillfällen nedlagda som offer. Jahrbücher des Vereins von Alterthumsfreunden im Rheinlande, XXXVIII sid. 47.
69. Fröken J. Mestorf i Kiel har haft godheten meddela mig, att af de i Thorsbjergs mosse funna mynten Neros, Vespasiani och Galbas äro mycket slitna; ett Hadriani deremot godt; ett Faustina den yngres mera nött än ett Trajani. Det för Septimius Severus präglade myntet är ett dåligt exemplar; frånsidan mera sliten än åtsidan.
70. Se äfven Stephens, Oldnorthem runic monuments, 3 sid. 122.
71. Enligt meddelanden af fröken Mestorf och d:r Henry Petersen.
72. Engelhardt, Thorsbjerg mosefund, pl. 6 fig. 1, pl. 7 fig. 7 o. pl. 11 fig. 47.