Publicerad i Hjärtesånger 1895 som nr 143 under rubriken Stilla undergifvenhet och förtröstan och Segertoner 1930 som nr 174. Här som nr 414 ur Musik till Andliga Sånger 3:e upplagan, 1936, Örebromissionens Förlag.
1.
Säll är den som hoppas uppå Herren
Med en barnslig tro som Abraham,
Ty han trodde, där allt hopp var fjärran,
Och han aldrig, aldrig kom på skam.
Säll är den, som med ett trofast hjärta
Vandrar stadigt uti Herrens bud.
Och i prövningarnas bittra smärta
tyst och stilla bidar inför Gud.
2.
Bibelns hjältar sig ej fingo sola
Uti lycka, rikedom och prakt.
Nej, de fostrades i korsets skola
Till att känna himmelrikets makt.
Sedan kunde de beträda färden
Såsom Herrens trogna sändebud
Med en tro, som skakade på världen,
I en ödmjuk ande inför Gud,
3.
Den, som han till ära vill upphöja,
Måste grundligt förödmjukas först.
Den sig måste allra djupast böja,
Som uti hans rike skall bli störst.
Herren sina mest förtrogna vänner
Härliggjorde genom bitter nöd.
Den, som ljuvast Jesu kärlek känner,
Mest har smakat egna jagets död.
4.
Ty då varje jordisk fröjd försvinner,
Blomstrar hjärtats glädje uti Gud.
När förhoppningarnas gröda brinner,
Hjärtat slår de bästa böneljud.
I den ödesdigra natten mången
Skrivit känskans sköna poesi,
Och så innerligt ljöd morgonsången,
Då ett prövat hjärta slog däri.
5.
Ack, så hoppas, hoppas uppå Herren!
Frukta ej, du lilla, klena hjord!
Att förtvivla, vare det långt fjärran,
Lev i Gud och lita på hans ord!
Halleluja, varje prövning fortar,
Skyndar på en segerhjältes färd,
Tills han föres genom äreportar
In i ljusa änglars andevärld
