Du fremling, som här vilse går,
I denna stenhop, höljd af töcken:
Bland en miljon af menskor står
Och ensam står, som i en öcken;
Ty ach! af dessa hufvuns mängd
Ger icke ett din nick tillbaka,
Och mellan tusen skuldror trängd,
Du finner ingen hand att skaka.
Förgäfves nöjet dansar der
Ibland Wauxhallens stjernerader,
Och rikedomens vimpel här
Bekröner Themsens myriader:
Du stirrar kall. Ja, stod du än
Midt i ett palmbekransadt Eden,
Men utan sällskap, utan vän,
Du stod der, som på nakna heden.
Hvad glädje då! om på din stig
Bland fremmande, som dig ej höra,
En helsning öfverraskar dig
Med ljud bekanta för ditt öra.
En Nordman! o! en gammal vän,
Blir han i samma stund han talar;
Och lik en bror du famnar den,
Som känner dina berg och dalar.
Till Norden längtar Nordens son,
Från all den pragt, som är i söder.
Så kom, och fjerran hemifrån
Finn Norden här bland trogna bröder.
Tag stjernan, som ej nedergår,
Och svär vid Sanningen och Dygden,
Att henne lik, din trohet står
Mot Bröderna och Fosterbygden.
