Sång i ett Lusthus

(Insändt.)

Sång i ett Lusthus.

Den höga Lönnen breder
sin tysta skuggas lugn kring mig,
och Astrild stiger neder
i detta tjäll, att swalka sig.
För honom tyst jag biktar,
o sköna hemlighet!
och fantasien diktar
blott lust och salighet.

Se trådens kronor närmas, —
så närma twänne hjertan sig
intill hwarann, och wärmas,
o wår! af himlen och af dig.
De unga l8fwen smyga
blott kyssar till hwarann,
och westanwindar flyga
i lekar af och an.

Hör på hur winden tager
de ljufwaste accorder ut.
Hår blir det aldrig dager
och aldrig uppå fårlet ſlut.
Här mins jag, skild från flärden,
de oskuldsfulla dar,
då hela wida werlden
ett enda lusthus war.

På dunkelgróna toppar
står Maj med waknad blick och ler,
och guld och azur droppar
uppå hans ungdoms hjessa ner.
En morgonhälsning bringar
mig allt, bwad känsla har,
och ur mitt hjerta klingar
ett tacksamt återswar.

Hwad wåren dock är witter
och full af nya sagoljud!
i hwarje tråd ett qwitter,
på hwarje knopp en kärleksgud.
Hur skønt dock allt förklarar,
wid Lärkors ömma drill,
att sång och kärlek warar,
så länge Gud är till.

A. L—d.