Från Wikisource, det fria biblioteket.
Min vän, sök visligt att bevaka
De nöjen, ödet oss beskär!
Må vi ej någon ro försaka,
Som ej för hjertat brottslig är!
Snart, ack, hur snart är allt förvandladt.
Vi lefva blott ett ögonblick —
Hur illa då emot oss handladt,
Om i bekymmer det förgick!
I dag dig denna ros förnöjer,
Hvars skörd du ännu spara vill.
Men skynda dig, ty om du dröjer,
Är hon i morgon mer ej till!
De nöjen, som på lifvets bana
Oss himlen aldrig än förment,
De äro blomster — låt dig mana
Att icke skörda dem för sent!
Må du af lexor ej förföras
Att jaga glädjen ur din själ!
Låt ej ditt muntra lynne störas
Af mulna hypokriters gräl!
Låt denna falska vishets-lära
Med dessa trumpna dygders pris
För nöjet aldrig dig förfära —
Var lycklig du, så är du vis!
Och när dig åldern börjar trycka
Och qväfva känslans ljufva kraft,
Må glädjen då vid andras lycka
Förnya den, du sjelf har haft!
Ja, sökom visligt att bevaka
De nöjen, ödet oss beskär!
Må vi ej någon ro försaka,
Som ej för hjertat brottslig är!
