Från Wikisource, det fria biblioteket.
SÅNG I MARKEN.
I.
Jag har skrivit min visa om livet
med spade i myren och plog i min teg,
jag har ritat i lid och hagar
min sång om lyckan med ensamma steg.
För dig har jag böjt på heden
mina vägar till runor och chifferpränt,
med brinnande sulor i bergen
mitt ensamma ödes saga jag bränt.
För dig har jag gått vid lasset
med skorna tunga av lera och jord —
nu ligger min hembygd textad
med mitt arbetes tysta och hårda ord.
De gångna ensamma åren
— varenda dag är ett fullskrivet ark —
nu lägger jag dem framför dig,
en bok av min karga hembygds mark.
Det lever i grus och mylla,
det gror i hage, det växer i teg,
det lever något i sången,
som jag ritat i marken med ensamma steg.
Då jag hör vad jag aldrig förtjänat
av djup och liv i min enkla låt,
då lutar jag örat mot marken,
då öppnas min själ i skälvande gråt.
＊
II.
Den sången på jorden om kärlek
har skrivits med blod i tusende år,
mina ensamma stigar jag ritat
i namnlösa sångares glömda spår.
Med livets rödaste färger
de skrivit i mullen sin levnads bikt,
med hårdaste stål och flinta
de ristat i marken sin kärleks dikt.
Du främling som kommer på vägen.
din brådskande bana förbi mig du styr,
du ler åt min steniga åker
och ömkar min grå och fattiga myr.
När ännu min kärlek ej vaknat,
då var jag en främling på gården som du,
den sången på jorden om kärlek
den har jag fått lära mig läsa nu.
Du främling som går på vägen,
du kan väl inte förstå vad det är,
som kan göra en flik av marken
för byarnas människor helig och kär.
Den sången på jorden om kärlek
har ritats med blod över länder och hav,
den lever i natt i min åker,
den stiger kring hemmet i aplarnas sav.
Jag plockar frukter från träden,
jag hämtar vad åkern givit i år,
och vagnarna bullra och skramla
i de sekelgamla vägarnas spår.
Och i våra själar lever
densamma sången, som bor i vår jord,
den sjunger i steg och kysser
och fyller med ljus våra kärleksord.
＊ ＊ ＊
